”Sov gott lilla mamma”

I slutet av juli dog Lena Cronqvist, en av Sveriges största konstnärer. Nu skriver sonen Linus Tunström, som är film- och teaterregissör, om sin kompromisslösa mamma och deras sista möte.

Något hände under våren. Något lossnade. Allt började glida. Du hade kämpat med att hålla humöret uppe. Ibland med förvånansvärd framgång, trots det smärtsamma faktum att du inte längre kunde se. Du muttrade såklart lite men föll aldrig ner i depression. Du var glad när jag kom på besök. Du åkte ner till Koster, om än med ökande möda. Det måste ha kostat på. Eftersom du gradvis och med accelererande fart berövades några centrala saker i ditt liv; skapandet och naturen på Koster.

Det känns inte som så länge sen du fortfarande såg till att få din handbyggda träeka i vattnet. Du tog dig till Långevik och rodde ut. Lade vant till vid någon klippa, kastade i dragg och klättrade dig i land. På lite stela ben, visst, men ändå, själv, i olika väder. Imponerande, vackert.

Och det ännu svårare, att inte kunna skapa. Du var inte bäst på att uttrycka känslor, vare sig via ord eller gester. Skapande var ditt språk; du talade flytande målning, teckning, skulptur, grafik. Berövad det ena och det andra slogs du för att hitta mening i dagarna. Och det ledde kanske också till att ditt kontrollbehov ökade. Du blev än mer envis att saker skulle göras på ditt sätt och inget annat. Vi kunde hamna i tjafs om småsaker, som kanske i botten var de stora sakerna; mor son livet.

Tills du plötsligt inte orkade hålla i det längre. Du tappade riktningen i rummet, och slutade efterhand att äta. Läkarna hittade aldrig något fel på dig. Du visste dessutom vad det skulle innebära att inte få tillräckligt med näring och motion. Men du orkade eller ville bara inte göra något åt det. Du tynade bort, låg där som en liten fågel.

Varje gång jag besökte dig frågade du om jag kunde hjälpa dig att komma ner till Koster. Jag svarade, ”ja, mamma, men du måste äta och träna på att gå först, annars kommer du inte klara av resan.” Med hopp om att det skulle vara någon slags motivation för dig att ta tag i livet igen. Du förstod vad som krävdes, men det hände inte. Sista tiden sa du att du inte ville att Ariel, ditt barnbarn, skulle komma och hälsa på dig, hon skulle inte få se dig i det skick du var. Samtidigt bad du mig lova att se till att Ariel skulle känna sig fri att använda din ateljé.

Jag besökte dig en dag i juli. Det stod hallon på nattygsbordet. Jag visste inte vem som lämnat kvar dem men gav dig att äta. Du undrade om jag plockat dem på Koster och jag svarade ja, eftersom det verkade bereda dig glädje. Jag väntade mig att du som vanligt skulle hålla mig kvar med tusen plötsliga förevändningar. Istället sa du ”Linus, jag behöver sova nu. Är det okej?”

”Ja, mamma, men jag kommer inte vara kvar när du vaknar, och jag ska åka till Koster imorgon bitti.”

”Det är bra. Krama om Ariel från mig”.

Sjuksköterskan trodde att du garanterat skulle hänga kvar i några veckor till, men det kanske var något du anade redan där; att det var dags.

Två dagar senare, framme på Koster fick jag samtalet, att du sovit mer och mer och till slut inte gått att väcka.

Nu är du alla åldrar. Ingen av åldrarna du varit är mer sann än någon annan.

Någon slags dov sorg, blandad med lättnad över att du fått släppa taget i vad som verkade någon slags frid. Och kanske en egoistisk befrielse från hjälplösheten av att stå bredvid och inte kunna komma med lindring.

Nu är du alla åldrar. Ingen av åldrarna du varit är mer sann än någon annan. Inte de sista månadernas sköra lilla fågel. Inte de senaste årens envisa, stundom tjurskalliga, men trots synsvårigheterna, imponerande starka, äldre kvinnan. Utan även den mamma jag har minnen av som barn; den äventyrliga, som klättrade över stängsel och staket in i rivningshus med mig för att upptäcka trasiga rum vid sidan av vardagen. Hon som i en indisk by där inga västerlänningar någonsin varit vandrade iväg med ett teckningsblock och satte sig, obrydd om de hundratals människor som samlades runt henne. Hon som gick med en poncho och duffelväska hon vävt själv fylld med blyertspennor, teckningsblock och sudd. Hon som stickat en knasig mössa efter inkamodell åt mig, som gav anledning till visst hån i skolan men som jag ändå älskade. Hon som när jag blev tonåring, rakade mohikan och gick med trasiga kläder, kunde uppskatta både min klädstil och min musiksmak. Du var din egen. Vi är alla skapelser av den mylla vi kommit ur, parat med vår kamp att ta oss vidare i livet med de ofullständiga medel vi fått. Och jag är tacksam över den kompromisslöshet, nyfikenhet, integritet och känslighet du gett i arv till mig och vidare till ditt barnbarn. Sov gott lilla mamma.

Läs mer:

Sista intervjun med Lena Cronqvist

Cecilia Uddén: ”Hela min familj älskade Elisabeth”