”Det stod 250 personer i kö första dagen”

Hon hade allt: utbildning, jobb och lägenhet. Men det var inte det Nadja Hashem ville ha. Då öppnade hon restaurangen Fatima som blev ett andningshål för halva Majorna. 

”Jag har alltid älskat mat, min mamma har jobbat med mat hela livet. Men jag valde att plugga medicin och tog en master i biomedicin. När jag var runt 25 var jag liksom färdig med allt; jag hade utbildat mig, fått ett jättebra jobb och köpt lägenhet. Jag hade allt man skulle ha men det var inte vad jag ville ha. ”Är det så här livet ska vara nu?” Jag ville leka restaurang i stället. Det gör jag fortfarande.

Det har verkligen blivit ett community runt Fatima och det blev så nästan direkt. När jag öppnade 2015 var marockansk mat väldigt ovanligt i Sverige, folk hade liksom inte kommit i kontakt med det och jag var lite nervös över hur mottagandet skulle bli. Men jag lade upp på Facebook att vi skulle öppna och det stod 250 personer i kö första dagen. Jag blir verkligen varm i hjärtat när jag tänker på det. De som först blev stammisar var andra krögare. De hjälper till och de stöttar. Jag har verkligen haft tur med mina gäster, vi har skapat en relation med tillit. Det är inte alltid de beställer en rätt, utan jag brukar fråga ”är du mycket hungrig eller lite?” och så säger de ”gör vad du vill, det blir alltid gott”. De tar liksom ägandeskap över Fatima, som att det är något vi gör tillsammans. Jag har haft tur, jag har kanske två störiga kunder per år. Det är en ganska bra statistik. Folk är fantastiskt gulliga, jag har inte så mycket gränser för vad som är mitt och vad som är deras; hela tanken är att det ska kännas som hemma. Innan jag öppnade Fatima bodde jag på Andra Långgatan och varje helg var det fest hos mig. Jag lagade mat till 30–40 personer, alla kom hem till mig – det har till och med skrivits låtar om det! Vid någon punkt tänkte jag att det här kanske jag kan göra på riktigt. Det är grunden till Fatima.

Det var brorsan som hittade lokalen och sa ”jag kan snickra och greja”, så han fixade i ordning den. Det är en väldigt speciell lokal, den är lite gömd nästan. Och så med en lucka ut mot gatan för take away. Jag tror på något knäppt sätt att det har varit bra, intresset verkar öka när man inte är supertillgänglig. I början var det så svårt att förutse hur många som skulle komma och hur mycket mat jag behövde förbereda och det tog ofta slut. Trots det kom folk tillbaka gång på gång.

Jag vet inte hur bra idé folk runt mig tyckte att det egentligen var att öppna restaurang, men nu är jag inne på mitt ­elfte år. Jag hade ju stått och skurit i tumörer på labbet en våning ovanför bårhuset så jag tänkte: ”Hur svårt kan det vara att driva restaurang, jämfört med det här?” Det var lite naivt, så här i efterhand. Men jag hade ju min utbildning att falla tillbaka på om allt skulle skita sig. Det svåraste var att bestämma vad restaurangen skulle heta. Men det blev Fatima, det är min mammas namn och typ det mest marockanska namnet som finns.

Jag äter allt. Jag växte upp i förorten i Angered med mammor från alla världens länder, alla vi barn som växte upp där bara sprang runt och åt olika saker. Det jag lagar på Fatima är min tolkning av den maten mamma lagade när jag växte upp, pappa är från Libyen så det blir en blandning av Marocko och Libyen. Och sedan adderar jag lite själv, efter min egen preferens. Den mest populära rätten är en tagine med långkokt lamm, den står för typ 80 procent av försäljningen.

Många perioder har varit tuffa ekonomiskt, inte minst under pandemin. Även då har kunderna varit ovärderliga, de har frågat: ”Vad kan vi göra för att du ska kunna hålla öppet?” Jag tog inte ut lön på två år, jag levde på mina sparpengar och höll hårt i varenda krona. Jag blev också headhuntad till ett privat labb, de ville att jag skulle ta coronaprover på folk och få en väldigt bra lön men jag vägrade. Jag var inte redo att ge upp Fatima och det kommer jag kanske aldrig vara.

Jag har alltid jobbat själv, jag hade en tjej som jobbade lite extra de första två åren men annars är det jag. Min mamma började jobba med mig på frivillig basis när hon blev pensionär, hon stöttar upp lite. Men hon lagar ingen mat, hon har gjort det hela livet och jag tror att hon känner sig klar med det. Hon diskar och sådant. Och så lagar hon mat till mig, gör matlådor typ, så att jag orkar laga till gästerna. Det är fint att få umgås så.

Jag har blivit erbjuden investeringar från andra håll men då hamnar jag i det jag lämnade för mer än tio år sedan: att jobba för någon annan. Då kommer det inte från hjärtat på samma sätt och det måste det göra. Jag håller på med en kokbok nu och det är samma sak där, många förlag har varit intresserade men då måste jag kompromissa och det vill jag inte. Så nu gör jag den med vänner som är fotografer och grafiker i stället.

Jag vill gärna skriva mer i framtiden, men jag vill framför allt fortsätta laga mat och baka. Det är det jag gör när jag kommer hem, konstigt nog. Ibland känns det som att 80 procent av svenskarna har ett arbetsliv som de inte älskar, jag är väldigt glad att jag inte är en av dem.” 

Berättat för Hilma Lundwall

Läs mer:

Utan kulturtanter stannar Sverige

Lokal superkraft räddade byn