Utan kulturtanter stannar Sverige

Landets kulturutbud är beroende av att kulturtanten vill och orkar fortsätta. Är nästa generation redo att ta över? I Lisa Bodas nya bok riktas strålkastarljuset mot en nyfiken grupp som vill bli tagen på allvar.

Glasobelisken på Sergels torg i Stockholm är ritad av en man, det karakteristiska svart-vita mönstret på torgets nedre plan likaså och arkitekten bakom landets största teater är… ja, en man. Innanför Kulturhusets väggar dominerar emellertid de kvinnor som journalisten Lisa Boda nu genomlyser i boken Dom kallar oss kulturtanter, nämligen de årsrika som fyller landets teatersalonger, konserthus, museer och biografer, ser till att invånarna i mindre städer och på Sveriges landsbygd kan njuta av litteraturaftnar, bygdespel, opera och konserter.

Samhällets stöttepelare med andra ord, men likväl ofta förtalade och förlöjligade.  

Batikhäxor, kulturkoftor… kulturtanter.

Det första Lisa Boda säger när vi möts utanför Kulturhusets entré är att jag måsta träffa en särskild person.

– Hon är på mellanplanet, jag tar alltid en sväng förbi henne när jag är här.

I en glasmonter, intill rulltrappan upp mot Stora scenen, hälsar vi nu på en åldrande kvinna, klädd i skrynkligt linne och trosor. En cigg i vänster hand, i högra dinglar ett tomt vinglas. Hennes barska blick säger, i alla fall om jag får tolka: ”Jag skiter fullständigt i vad du tycker och jag tänker fortsätta skita i det.” Skulpturen från 2012 är gjord av Moa Edlund Anderson och heter Tanter.

– Jag är så glad att hon får representera Kulturhuset Stadsteatern och att Margaretha Krook står staty utanför Dramaten bara några hundra meter härifrån. Två kvinnor som inte ber om ursäkt för sig.

I drygt 20 år har Lisa Boda arbetat som kulturjournalist för storstadspress och magasin där hon porträtterar konstnärer, koreografer och författare, allt från debutanter till Nobelpristagare. Sedan tio år är hon också lärare på Jakobsbergs folkhögskolas journalistutbildning och författarskola.

– Jag älskar att vara i dessa kreativa miljöer men för några år sedan började en tanke gnaga i mig. Det är väldigt många som vill uttrycka sig men färre som verkar vilja lyssna. Vilka vill och klarar av att ta emot all denna skaparkraft? Jo, kulturtanterna!

Du menar grånande kvinnor i page, klädda i sjok och med stora glasögon i bjärta färger?

– Ja, men vilka är de bortom den där stereotypa bilden? Ju mer jag satte mig in i begreppet kulturtanter, desto mer insåg jag hur diversifierad denna grupp är. Men det har aldrig skrivits någon bok om dem.

Egentligen började tanken på en bok under Vi:s litteraturkryssning hösten 2021. Lisa Boda följde med under ett dygn, inte så mycket för att lyssna på de åtta inbjudna författarna utan för att möta några av de tusentals kvinnor (och några män) som år efter år bokar in sig på tidningens bokbåtar.

– Det var så fint att prata med några av dem som faktiskt bär upp kulturen i vårt land. Som går på författarsamtal, lånar böcker, köper biljetter…

Bland annat kom Lisa Boda hem med ett citat från en av kvinnorna som svar på frågan vad kulturtanter har gemensamt. Vad kvinnan, 68 år, hade svarat?

”De har viga själar.”

– Uttrycket fladdrade förbi där och då, men efteråt har jag återkommit till det, för det fångar så väl en egenskap alla kulturtanter delar, det att aldrig stagnera, att hela tiden vilja lära sig mer, om sig själv, om kultur och om samhället, säger Lisa Boda.

Parametrar som utbildning, inkomst, klass, yrke, boende i städer eller på landsbygden spelar förstås roll. I boken tar Lisa Boda upp skillnader mellan kulturfinisar och lantistanter, kulturens omnivorer (allätare), operabögar, medsläpade makar och introducerar ett begrepp för kulturintresserade män som inte vill använda det numera nedsölade ordet kulturman, nämligen kulturtantsman. Hur påverkar utbildningsgrad intresset för kultur? Vad skiljer kulturtantens engagemang i städernas utbud från arbetet på landsbygdens bygdegårdar och kyrkor?

– En del människor har ju en personlig tränare. Under mina fem år med denna bok kan man säga att jag fick en personlig statistiker på Myndigheten för kulturanalys. Jag fick hjälp med sökningar som inte gjorts tidigare, som gav ny fakta.

Hon fortsätter:

– Många tror att kulturtanter mest gillar det vi kallar finkultur, men statistiken visar att de konsumerar mycket och brett: deckare, dansband, de går på traktoruppvisning och spelar dataspel. De är nyfikna på allt! Och de vill leva fullt ut och bli tagna på allvar – oavsett ålder.

– En annan reflektion bortom statistiken är att de inte räds att erkänna om de inte förstår en bok, pjäs eller ett musikstycke. De är trygga med att inte kunna.

Sist men inte minst.

– Arbetet med boken fick mig att inse hur mycket vårt lands kulturutbud är beroende av att dessa kvinnor vill och orkar fortsätta.  

För i farans riktning ligger förstås frågan; vad händer när dessa kulturens stöttepelare dör?

– Är vi som står näst på tur redo att ta över? Kommer de individualistiska generationer som lever hyperdigitala liv, har konsumtion som hobby och kämpar med skör psykisk hälsa att orka arbeta ideellt för kollektivets kulturella bildning?

Du bestämde dig tidigt för att undersöka kulturlivet på landsbygden och i mindre städer. Varför?

– Ta platsen vi befinner oss på nu. I Stockholm och andra storstäder finns en mer utvecklad kulturell infrastruktur, här fortsätter det att produceras kultur utan ideella krafter även om de förstås finns i städerna också. På landsbygden är de helt avgörande för att det ska finnas ett kulturliv över huvud taget.

Stockholmaren Lisa Boda började resa runt och hamnade bland annat i småländska Berg där Elin Wägners bostad Lilla Björka finns.

– Hennes hem är ett aktivt kulturhus idag tack vare byns driftiga kulturtanter. Berg fick bli bokens exempelby eftersom jag lärde känna så många olika kulturtanter där, alltifrån kulturfinisar och lantistanter, till en yngre kvinna som avskyr ordet kulturtant men likväl gör enormt mycket för kulturens framtid i byn.

Vad är det då som driver dessa kvinnor, förutom en stor kärlek till kulturen? Allt oavlönat slit kan knappast vara roligt. Lisa Bodas svar kommer snabbt:

– En stark pliktkänsla är den förklaring många kvinnor givit i mina intervjuer. Man har vuxit upp i välfärdslandet Sverige, anser sig ha fått mycket och vill nu ge tillbaka. Jag tror att vi som samhälle kommer att få jobba ganska hårt för att ersätta dessa idealister när de inte längre orkar. Om det ens går.

Hon hoppas förstås att kulturtanterna ska läsa hennes bok.

– De kommer säkert ha åsikter och inte tveka att ge uttryck för dem! För mig har det betytt mycket att få rikta strålkastarljuset mot denna ibland förtalade grupp, att få ge dem en bok som handlar om dem. Men alla som arbetar med kultur, på alla nivåer, borde lära sig mer om gruppen.

Och männen då? Av naturliga skäl har vi inte talat så mycket om de som helt avstår kultur eller som motvilligt släpas runt till museer och konserter av en partner. De ensamma kulturtantsmän som faktiskt vill men väljer att inte gå på, säg en operaföreställning eller konsert, har dock fått ett eget kapitel i boken.

– En heterosexuell man behöver fortfarande, sorgligt nog, vara ganska trygg i sin sexualitet för att känna sig bekväm i rum där medelålders och äldre kvinnor är norm och där relationella värden står i centrum. Det är synd eftersom män skulle ha mycket att vinna på att ta del av mer kultur.  

Men det är en annan historia.

Läs mer av Stina Jofs:

Mitt barn gjorde slut med mig

Lasse Åberg: ”Inger bara försvann”