Christopher Garplind: ”Jag vill mörda honom”

”Bara en idiot åker till Rom i mitten av juli.” Christopher Garplinds pojkvän bjuder honom på en födelsedagsresa, men det går inte att låtsas vara kär och glad när de blodiga utslagen kliar värre och värre och ångesten tar över.

Jag har fått konstiga utslag på benen. Små röda blåsor som kliar. Jag tittar på personen som sitter mittemot mig på andra sidan bordet. Han häller en deciliter salt över olivoljan på assietten. Jag måste få en drink snart. Han sträcker sig mot svartpepparkvarnen och jag ler som en receptionist mot honom. Vill inte att han ska märka att jag är irriterad. Han dränker en brödbit i sörjan innan han skyfflar i sig den och gör obehagliga njutningsljud som påminner om hur det kunde låta när min farfar åt torskögon.

Jag tittar åt ett annat håll. Vill mörda honom. Eller, det kanske är en överdriven reaktion för hans brott är egentligen bara att han har överraskat mig med en resa till Rom på min födelsedag. Får dåligt samvete direkt. Jag visste att det var ett dåligt tecken att jag blev akut illamående när han gav mig presenten en dag för tidigt för att han inte kunde hålla sig. Bara en idiot åker till Rom i mitten av juli. Det är för varmt. Jag sa inte det men jag tänkte det. Jag fattar att jag måste lämna honom. Synd bara att polletten trillade ner precis när vi landat på Fiumicino. Och nu har jag fått de här utslagen. 

Vi träffades på jobbet. Jag var uttråkad och han påminde mig om Jonathan Rhys Meyers i Match Point. Jag blev lika besatt av honom som Jonathan blir av Scarlett Johansson i filmen. Vi började gå ut efter inspelningarna. Åkte till Köpenhamn i smyg. Sen dumpade han sin kille. Vi flyttade ihop direkt för de hade bott i killens lägenhet. Det var fem månader sedan. I förrgår kom vi till Rom och nu känns det som att jag har lurat honom. 

Han har hyrt en otrolig lägenhet i Trastevere. Den ligger på bottenvåningen och har en helt sick innergård men man får röka inne om man vill. Första dagen hade jag så mycket panik att jag bara ville försöka sova bort den. Jag mumlade något om en tidig flight och huvudvärk och mycket jobb. Jag såg att han blev besviken, men han protesterade inte. Jag vaknade tre timmar senare av mitt dåliga samvete. Lovade mig själv att skärpa mig och att låtsas vara kär och glad och snäll resten av resan. Tio minuter senare kom han med kaffe och jag försökte låta trevlig men hörde att jag trots det lät sur. Han frågade hur jag mådde och jag svarade med att fråga om vi skulle ta en promenad. Jag tänkte att jag behövde gå till en bar. Om jag bara fick dricka lite skulle jag bli mycket trevligare och ha mindre ångest. Det fungerade. Vi åt Cacio e Pepe (pasta med parmesan och peppar) på en restaurang runt hörnet och drack hundra flaskor vin, drog vidare ut till Ostiense och tog ecstasy med konststudenter och jag kände genuint att jag älskade honom mest av allt i hela världen. 

När vi vaknade hade nästan hela dagen gått. Vi bestämde oss för att gå upp till Villa Borghese, det kändes fräscht efter vår smutsiga natt. Det var då jag noterade de första utslagen. Tänkte att det säkert berodde på värmen och min avtändning, eftersom jag svettades som Prince Andrew i den där Epstein-intervjun. Trots att solen var på väg ner var det fortfarande över 30 grader varmt. Vi köpte öl från en gubbe i en kiosk i parken och drack två glas vin på Galleria Borghese. Tyvärr räckte det inte. Jag blev ändå irriterad när han blev klängig och extra kär av den romantiska utsikten över Rom. Himlen var röd och orange på ett nästan sjukt sätt. Det äcklade mig. Vi gick ner till Harry’s Bar där Fellini och Anita Ekberg brukade sitta och ljuga i slutet av 50-talet. Märkte på toaletten att utslagen spridit sig till magen och bröstet. Klagade sen på värmen för honom oavbrutet i kanske femton minuter. Han föreslog att vi skulle bada men jag sa att det inte gick eftersom vi var mitt i fitt-Rom. Vi drog hem istället. Jag låtsades somna direkt när vi lagt oss. På morgonen var lakanet blodigt. Jag hade kliat mig så mycket i sömnen. 

Vi beställer samma och jag fantiserar om att det är vår sista måltid.

Idag, den tredje dagen, var jag så otrevlig när vi åt frukost att han äntligen fick nog och stormade ut från caféet. Det var bra för det gav mig några timmars egentid. Försökte tänka. Dåligt samvete igen. Han förtjänar inte det här. Men jag kan heller inte dumpa honom under semestern. Jag måste bara stå ut i några dagar till. För att kompensera för mitt hemska beteende har jag bestämt mig för att anstränga mig ordentligt den här kvällen. Första gången vi sågs berättade han för mig att han var extremt fascinerad av Pasolini som tonåring. Han hade sett Salò, eller Sodoms 120 dagar hemma hos en klasskompis, och sen blivit på gränsen till sjukligt besatt av den italienske regissören och poeten. Hela hans pojkrum var tapetserat med utskrivna Pasolinibilder till hans mors stora besvikelse. Nu har jag överraskat honom med en middag på Al Biondo Tevere där Pasolini åt sin sista måltid tillsammans med den prostituerade 17-åringen Giuseppe ”Pino” Pelosi, som han precis hade plockat upp en kväll i november 1975. Man kan boka samma bord som de satt vid och det har jag gjort. De påstår till och med att det är samma stolar som står där. Det känns visserligen inte som att de ljuger för ingenting annat här verkar ha förändrats sedan 70-talet. Ägaren berättar för oss att Pasolini bara åt frukt och drack öl och vin den där kvällen. Pino beställde däremot både spaghetti aglio e olio och en secondo. Vi beställer samma och jag fantiserar om att det är vår sista måltid. Jag tror jag behöver något starkare för mina utslag. De kliar så mycket och har krälat upp till halsen. Beställer Fernet-Branca. När vi äntligen blivit fulla igen föreslår han att vi ska åka utanför stan och bada imorgon. Jag får en idé och säger att han kan få bada redan ikväll samtidigt som vi maximerar kvällens dark tourism-upplevelse.

En kvart senare sitter vi i en Uber på väg till Ostia, en del av Roms kuststad. Där ligger stranden dit Pasolini och Pino åkte efter spaghettin med vitlök och olivolja. Platsen var ett känt qruisingområde på 70-talet och jag antar att dom skulle dit och knulla. I polisrapporten står det att Pino körde över Pasolini flera gånger med hans egen bil på stranden, efter att han först misshandlat honom med en planka. Kroppen var helt vanställd när han hittades. Ansiktet deformerat och nästan oigenkännligt. Det står att hjärtat krossades när bilen körde över honom.

Vår chaufför är irriterad på oss för det är svårt att hitta exakt, och dessutom är han orolig över att någon av oss ska kräkas på sätenas mockaklädsel. ”Idroscalo” sluddrar jag fram från baksätet med google maps i handen. Radion spelar det italienska originalet till den där svenska dansbandslåten. ”Sarà perché ti amo”, sjunger dom, ”Var ska vi sova i natt”, och jag tänker på Pino. Han hade förmodligen sina skäl. När polisen hittade honom körandes runt i Pasolinis grå Alfa Romeo erkände han direkt. Sa att det var självförsvar. Trettio år senare, långt efter att han blivit frigiven, tog han tillbaka erkännandet. 

Vi är framme nu. Det tog nästan en timme. Jag hade väl inte direkt sett Portofino framför mig, men det här är något helt annat än vad jag föreställt mig. Det känns som ett bortglömt industriområde som hade kunnat motsvara Louisianas träskmarker i en italiensk version av True Detective. Uberns lampor försvinner i mörkret och vi är plötsligt ensamma. Jag har utslag i hela ansiktet nu. Vill skära av mig det. Han känns i alla fall sorglös där han stapplar runt i leran med en vodkaflaska i ena handen och en cigarett i den andra. Dyngrak men glad. Han är en happy drunk, det ska han ha. Vi letar efter Pasolinis minnesmärke men det är för mörkt. Vi går ut mot havet, förbi några tomma skjul. Någon har klottrat ”CI HANNO UCCISI TUTTI” på ett av dem men jag vet inte vad det betyder. Stranden är full av sten. Det ligger en planka där och jag ryser när jag ser den. Han har redan klätt av sig och är halvvägs i. Han är egentligen alldeles för full för att bada, men ser lycklig ut där han ligger och plaskar med ciggen i mungipan. ”Kom” ropar han och jag gör som han säger. Han simmar fram till mig och jag kysser honom. Han dyker plötsligt ner under det kolsvarta vattnet utan att tänka sig för. Jag håller fast hans huvud under vattenytan en stund, först som ett litet skämt bara. Sen gör jag det en gång till. Den här gången får han panik när han förstår att jag inte kommer att släppa. Det har börjat blåsa nu. Snart är det ljust igen. Jag vet att Tyrrenska havet inte kommer skvallra. 

Läs mer:

Christopher Garplind: ”Jag är lat, dryg, trött, bög”

Umberto Eco: ”Milano kan få en att falla ner i djupaste ensamhet”