Christopher Garplind: ”Jag är lat, dryg, trött, bög”

”Jag skulle hellre bli förnedringsrånad nattetid än att gå på en kändispremiär”, säger Christopher Garplind, som förvandlats från outsider till folkkär med Cyklopernas land på SVT. Vi möter en motsägelsefull man som tagit sig långt från Linköping.

Man skulle kunna börja med att han växte upp som en av The Wolfpack-brorsorna. De som hölls instängda i en lägenhet på Lower East Side i New York och först som halvvuxna kom ut och försökte erövra världen. I kostym och solglasögon. 

Det är han själv som leker med tanken. Vilken naturligtvis är en lögn. Eller ett skämt. 

Slutsatsen är en läggningssak.

Alternativet är att Christopher Garplind växte upp i Oslo, vilket bara delvis stämmer. Han föddes visserligen där, har norska föräldrar, men ganska snart flyttade hans mamma till Sverige. Efter att hon, enligt sonens version, ”mötte en svensk snubbe på nyårsafton, blev störtkär och drog till Linköping. Eller rättare sagt till en håla utanför. Med sin 250-kilosbebis på ryggen”.

Då var han två år. Och, låt oss förmoda, något knubbig.

Sedan var han, länge, en ung man på östgötaslätten som hatade att bo på landet. Längtade bort. Hade många flickvänner på mellanstadiet men drogs snart till killar, vilket inte förenklade hans tillvaro. Drömde om att bli rockstjärna. Kom så småningom till Stockholm, söp som ett svin, jobbade ännu hårdare för att få in en fot i en tv-studio. 

– Jag förväntade mig inte att någon skulle sparka in min dörr och hojta ”Nu är det dags”. Ska något hända får man ta tag i det själv. Framför allt om man kommer från utkanten av Ljungsbro och inte är en nepo baby.

Först gick det inte alls. Sedan började det så sakta rulla. Två vändor i På spåret visade vart karriären var på väg. När Christopher Garplind väl hamnade som programledare i SVT:s Cyklopernas land blev det förstås kärvare. Recensenterna sänkte detta nya kulturprogram. (Undantaget var DN:s Johan Croneman, han som kommer från Norrköping. Månne har östgötar lättare att förstå – och uppskatta – varandra.) Gäster tackade nej till att delta. Först bortåt tredje säsongen vände opinionen. Numera är Christopher Garplind snudd på folkkär, kulturpersonligheter köar för att få vara med och i höst börjar nionde säsongen av programserien. 

– Vi visste vad vi ville, och att vi skulle nå dit, men jag skulle hellre dränka mig än att se de första programmen igen, försäkrar Christopher Garplind.

Nu väntar han bara på ett fiasko.

– Det är dags för nya sågningar, folk har redan börjat säga ”Ni var bättre förr”. Självklart är det inget jag hoppas på, men jag skulle inte bli knäckt. Eller förvånad. Jag är bra på att hantera motgångar.

Hur tränas man till det?

– Man växer, som sagt, upp i en håla utanför Linköping.

Det var Karl Ove Knausgård som utnämnde Sverige till ”cyklopernas land”. Kulturellt enögt och s.

Hade han rätt? Är svenskt kulturliv enögt?

Mer trist, vill Christopher Garplind påstå:

– Med en massa efterblivna debatter som bara de som skriver på kultursidorna är intresserade av. Som 40 analyser av serien The White Lotus. Eller ytterligare 150 000 tecken om begreppet autofiktion. 

Vi kommer snart att göra en resa ihop. Det är min idé, inspirerad av hans andra stora höstprojekt, På semester med Garplind, där han far ut i världen med olika kulturpersoner. 

Men först ringer han på min dörr på avtalad tid. Prick klockan 12. Det är inget jag räknat med, vilket inte gör honom förvånad:

– Alla verkar tro att jag ska komma för sent och bakis till möten. Och så har det väl ofta varit. Förut. Nu har jag för mycket att göra för att leva så. Jag har också blivit äldre. Man orkar inte riktigt. 

Kvar finns det strategiska övertaget:

– Folk får en bättre bild av mig än de kanske hade före. Kan bli rent tacksamma om jag dyker upp … över huvud taget. 

Min mamma tycker det är sinnessjukt. Jag har aldrig klarat ett vanligt jobb

Vi är redan långt ute på ett sidospår. Eftersom jag tänkt börja med att ingen – klar överdrift, men ändå – kan få mig att känna mig lika gammal och ouppdaterad som just Christopher Garplind. Alltför ofta har jag aldrig hört talas om artisterna som de refererar till i Cyklopernas land. Erkännandet verkar inte beröra honom nämnvärt, hellre vill han utveckla sitt främsta personlighetsdrag: lättjan.

– Jag har verkligen ansträngt mig för att kunna leva som lat. Till exempel jobbar jag aldrig före 10. 

När går du och lägger dig då?

– Vid 03-hugget. Min mamma tycker det är sinnessjukt men mitt stora mål i livet har varit att inte behöva gå upp jättetidigt. Därför har jag aldrig klarat ett vanligt jobb.

Men just nu jobbar du ju som en slav.

– Visst, men det är roliga jobb, som jag får göra på egna villkor. 

Att vi ses hemma hos mig är hans snabba kontring på frågan om vi kanske kan ses hemma hos honom. För att slippa lunchtrånga krogar. När vi nu råkar bo nästan grannar på Söder i Stockholm. Men nej, hemma gör han inga intervjuer. Kanske är där för stökigt. Eller också behöver han ytterdörren som skydd för det mest privata. Det är så mycket han ändå lämnar ut. Som när han skrev en lång DN-essä om sorgen och helvetet efter uppbrottet från en älskad man. Hur han gick runt och led en het sommar i Berlin. 

Nu avslöjar han att de blev ihop ett tag till, efter publiceringen. 

– Men att texten blev till … Tidningen frågade om jag kunde skriva något på sommartemat … först sa jag nej … sedan tänkte jag att de kunde betala biljetten till Berlin.

Månne är det i Cyklopernas land som Christopher Garplind tränats till att inte med en ansiktsskiftning avslöja när han skämtar, talar allvar – eller rent av ljuger. Men nu händer något i hans ögon, blicken djupnar, när han berättar om insikten efter DN-texten; att i kärlekssmärtan fanns något som han måste ta hand om. Använda. Något äkta.

– När man som jag håller på med det som till 90 procent är underhållning – slash trams – måste resten kännas sant. Trovärdigheten är viktig. 

Han växte upp ”i skenet från den ironiska generationens sista blixt”, som han själv säger, men var för ung för Killinggänget och ZTV:s Knesset. 

– Jag vet att många förknippar just Knesset med mitt program men själv såg jag det aldrig. Däremot såg jag alla avsnitt av Sen kväll med Luuk.

Är du ironisk?

– Ibland. Kanske. Men jag hoppas inte jag uppfattas som elak, för det vill jag inte.

Hur vill du uppfattas i stället?

– Jag bryr mig inte så mycket om hur jag uppfattas. Men det är kul att vara en lat, dryg, trött bög i tv. Det finns glada fjollor så det räcker – och jag älskar dem alla.

Han är van att själv intervjua, när rollerna är ombytta känns det att han anstränger sig. Svaren levereras med snärt. Att han i en text just här i Tidningen Vi hävdade att han ”hatar Christopher Garplind” ska nog tillskrivas hans mediala persona, den offentliga rock som han drar på inför publik. I den rocken vågar han säga vad som helst. Åtminstone nästan. 

– Det hade ju varit outhärdligt, inte minst för mig själv, om jag i privata sammanhang varit likadan som i en show. Det vill säga den uppskruvade versionen av Christopher Garplind. Ensam hemma är det som ett hospice, typ. Där ligger jag mest och vilar. Tyst.

Som programledare i tv är han van att prata fritt. När Hanna Hellquist och han möts – live – fyra eftermiddagar i veckan i P3 glömmer han ofta bort att de har 350 000 lyssnare. 

– Men jag minns när jag skulle hålla tal för en polare som fyllde 30. Jag var skraj flera månader före. Och när jag väl skulle hålla det där talet blev det skitdåligt.

Kan du i sådana lägen inte bara låtsas att du är i tv?

– Det kan funka om jag är på en middag där jag inte känner så många – och känner att jag måste leverera.

För mig är det en jätteviktig ventil. Utan humor blir livet outhärdligt

Och om du bara sitter tyst?

– Som mitt vanliga, hjärndöda, jag kan jag uppleva att folk uppfattar mig som dryg. Men det tycker de om man har solglasögon på sig på Sicilien också. ”Vem fan tror han att han är?” Det känns som en svensk grej. You can’t win.

Måste du vara rolig?

– Nej, det måste jag inte. Absolut inte. Jag är ju inte heller den som skickar iväg skämt som en tennisbollskanon. Det handlar väl mer om mitt språk, att jag kan vara drastisk. 

Måhända är det ett arv från hans norska farmor, som kunde skämta sig genom det svartaste mörker. 

– Folk kan hata det, killar som jag är tillsammans med kan se det som att jag försöker skämta bort allting – men för mig är det en jätteviktig ventil. Utan humor blir livet outhärdligt.

Finns det något man inte kan skämta om?

– Man kan skämta om allt. Men man kanske inte ska göra det, och man behöver inte alltid göra det. Jag skämtar till exempel inte om det som händer i Gaza när Cecilia Uddén gästar oss på radion. 

Vår resa väntar men först en snabb minnesresa bakåt. Till tiden då Christopher påstår sig vara ett ”vidrigt” barn. 

– Jag var en sådan som skulle spexa och hålla på. Uppträdde på varje roliga timmen genom hela lågstadiet. I trean flyttade vi och jag kom till en skola med en helt annan stämning. Mer mascara och hångel än gummistövlar och leka ”burken”, om du fattar. Först fick jag en chock. När den värsta blygheten släppt började jag roasta en extremt sträng lärare, vilket gav mig klassens respekt. 

10-årige Christopher Garplind insåg värdet av sitt humorkapital. Hellre hade han förstås varit idrottsstjärna, men det funkade sämre. I ishockey hade han för stort huvud – och en klok mamma som insåg att hans intresse skulle falna när han förstod att han inte fick spela med i Tv-pucken direkt. Därför vägrade hon köpa utrustning, han fick låna. 

– Hjälmen var så tight att jag svimmade på första träningen. Efter det satte jag inte min fot på en is.

Istället gav han sig ut på öppet vatten. Började med sporten wakeboard, som hade speciallinje på ett gymnasium i Fagersta. De duktiga kom upp i åtskilliga luftvolter, Christopher klarade en. Det räckte. Hans mål var att få flytta hemifrån …

– … dessutom fick eleverna åka till USA två månader per läsår på skattepengar. Så fuckade jag systemet, men detta är verkligen det tråkigaste jag kan tala om. Ibland brukar jag ljuga och säga att det inte har hänt.

De första jobben verkar ändå vara sanna: Ett tag jobbade han på kontor ”det var så trist att jag hade suicidtankar dagligen”. (Klar överdrift, men trist var det.) Sedan fick han sparken från ett dagisjobb i Norge för att han var för sarkastisk mot barnen. (Lögn. Han kom för sent för ofta.) Sedan fick han sparken från ett bartenderjobb, också i Oslo. (Eftersom han påstått att han var en jävel på att blanda drinkar – men i själva verket bara kände till gin och tonic.)

Han hann vara dörrförsäljare också, för brand- och inbrottslarm.

– Ett år var jag faktiskt den bäste i hela Norge på att sälja larm. Vann ett pris.

I kampen om mästartiteln blev alla medel tillåtna, som att mer eller mindre hjälpa äldre damer att skriva under köpeavtalen. Det är sådant han kan skämmas för idag. Då var pengar viktigare än moral.

– När tanterna ångrade sig, vilket de hade rätt till, drogs det först på min nästa månadslön. På så sätt kunde jag hela tiden skjuta skulden framför mig. 

När min mobil ringer och displayen visar samtal från Storbritannien varnar han blixtsnabbt: ”Svara inte. Den är bara någon som vill att du ska plocka fram ditt mobila bank-id.” 

Tanter har bevisligen lurats tillräckligt. 

Vi bryter där, ska ju ses igen.

Avresedagen för vår resa kommer han lika punktligt till Medborgarplatsens tunnelbanestation. Vi ska byta redan efter två stationer, åka vidare med buss 160 från Gullmarsplan. 

Som barn for han längre, till sin pappa i Oslo. Väl framme togs han emot med öppna armar. 

– Jag var första barnbarnet på pappas sida och släktens intresse för mig gränsade till besatthet. När jag kom dit var stämningen helt bisarr, typ ”nu är prinsen här”. Då gällde det att leverera. Inte sura och göra folk besvikna. Det var kanske där jag började öva. 

Han har fått veta vårt mål: Årsta torg. Längre resa gick inte att få in i hans tidsschema men han verkar inte besviken, vid torget ligger krogen Hjälmaren där han druckit en och annan öl. Att Bruno Marklunds skulptur Gycklarna också finns där har han aldrig sett eller förstått. Men nu står vi vid figurerna som är skapade ”för att roa och säga sanningar”.

Han kan känna igen sig i en av dem, om han nu måste. Utstående ögon, en framsträckt handflata. 

– Han verkar glad men det är något sorgligt över honom. Jobbar man som narr är det kanske något man kan relatera till. 

Hela kändiskulturen är bara idiotisk

Med humorns hjälp går det att locka fram både lögner och sanningar. Som när Christopher Garplind, tillsammans med Sebastian Nowacki, intervjuade kända personer på röda mattan – inspirerad av idolen, den brittiske komikern Simon Amstell – i webb-tv-inslag för Nöjesguiden.

– Vi sa att vi kom från Skavlan, vilket gjorde att folk verkligen ansträngde sig för att svara. Som när vi på en Grammisgala frågade Carola vad hon gjort för att förändra världen för alla miljontals fattiga. Frågan var inte elak, men hörde kanske inte hemma på en röd matta. 

Carola Häggkvist hejdade sig i steget, sa att hon brukade åka in till Stockholm med en balja vatten och tvätta hemlösas hår. 

– Vi gick inte fram och sa något oförskämt. Men vi fick dem att ljuga, framstå som idioter i sin duktighet. Då blir det komiskt.

Han är inte förvånad:

– Hela kändiskulturen är bara idiotisk.

Men hallå, han är väl kändis själv? 

Nej, det skulle han aldrig säga. Mer någon som blir igenkänd:

– Kändisskap innefattar så mycket annat, äckligt. Jag skulle hellre bli förnedringsrånad på en gata nattetid än att gå på en kändispremiär, om det inte är en kompis som gjort filmen. Kändisar är bland det värsta vi har i det här landet.

Vi har hamnat på Hjälmarens uteservering till slut. Människor som passerar har fullt fokus på rullatorer och barnvagnar, känner inte igen gycklaren, den livs levande, som sitter där med en öl framför sig, solen i ögonen.

Nej, det var visst fel.

– Såg du inte tjejerna som tog en bild när vi stod vid skulpturerna?

Vad gjorde du då? Log?

– Nä, men jag sträckte på ryggen. Mamma tog mig åt sidan när vi möttes förra gången, jag trodde hon skulle berätta något hemskt. Istället sa hon: ”Christopher, du måste tänka på din hållning.”

I början av karriären var det ”hur mäktigt som helst” när människor kände igen honom. Tydliga kvitton på att de tyckte om det han gjorde. 

– Men man tröttnar på det också. En pissig dag är det snarare jobbigt. Då kanske jag stirrar ner i marken som någon ringare från Notre Dame. Jag har tyvärr många pissiga dagar. 

Han är killen från landet som kommit långt på sitt revanschbehov. Om vi leker med tanken att han vuxit upp vid Årsta torg, hur hade hans liv blivit då?

– Förmodligen hade jag varit en ännu mer outhärdlig person. Men mycket hade varit lättare, då tänker jag inte så mycket på jobb som på andra omständigheter.

”Omständigheterna” är kärleken. Sexualiteten. Den oväntade utvecklingen att från att ha varit världens tjejtjusare, vald till skolans snyggaste kille på Vreta klosterskola när han börjat femman, börja tråna efter killar. I smyg förstås. Tänka att det som stod i biologiboken, att intresse för det egna könet kunde vara en fas, nog stämde. Snart skulle fasen vara över. Inte ville han vara bög. Så småningom skulle han säkert gifta sig och skaffa familj. 

– Att jag peakade utseendemässigt som 11-åring för att det sedan bara rasat utför är ju deppigt som fan. Men sedan kom en annan vändning. Jag såg rockbandet The Strokes spela hos David Letterman, där fanns Julian Casablancas – och pang. Världen fick en annan färg, all mat smakade annorlunda. Ja, jag blev väl helt enkelt kär. 

Han kom aldrig ut, enligt den slitna klyschan. Han kom aldrig hem och sa ”Mamma, jag måste berätta en sak”.

– Jag har alltid tyckt det där verkar så ovärdigt. Som om man ska leverera ett cancerbesked. Jag tog bara hem några killar, sedan var det inte mer med det.

För första gången i sitt vuxenliv lever Christopher Garplind ensam idag. Han säger att det är skönt. Särskilt att bo ensam. Inte behöva ha dåligt samvete nu när han jobbar så mycket.

– Men jag har aldrig strävat efter tvåsamheten i sig. Snarare har det hänt att jag mött killar där det inte funnits några alternativ. Jag har bara känt att den här personen måste jag vara med.

Hur ofta händer detta?

– Väldigt sällan. Jag har haft tusen olika killar, korta meningslösa halvårsgrejer. Sedan finns de här andra, de som lyser som stjärnan i Betlehem.

En del av kärlekens sötma och smärta lär finnas i hans dator. Sparade i olika filer. Så småningom, förlaget hoppas på 2026 men själv tror han 2027 är rimligare, lär han ha en bok klar. Den han blev ombedd att skriva efter DN-essän om den olyckliga kärleken.

– Först sa jag att jag inte hade tid. Sa det flera gånger. Vilket fungerade som utmärkt förhandlingsteknik, erbjudandet om förskott höjdes hela tiden.

Allt vände med den ekonomiska krisen, hans privata. När bundna lån inte var bundna längre och hans månadskostnader steg.

– Jag ringde upp förlaget och sa: Vi kör! Kan jag fakturera direkt? 

Så nu försöker han, alldeles för sällan, få ihop historien om en trädgårdsmästare som ”har väldigt mycket problem med killar”.

– Det handlar om kärlek. Och lite trädgård. Som jag verkligen inte vet så mycket om. Men att göra mannen till programledare hade varit för förutsägbart. 

I så fall hoppas jag att ett gäng dagisbarn skjuter mig i närmaste park – och får amnesti efteråt 

En dag, det vill han ändå tro, sitter han i en annan stad och skriver på sin bok. Det kan vara New York eller Paris, hur klyschigt som helst. 

– Och sedan blir den, äntligen, klar och jättebra. Eller också fastnar jag med blicken på någon hjärndöd, snygg modell och kommer inte längre. Det blir ingen bok. För modellen är inte trädgårdsintresserad. 

Men först ska han, också, göra klart de nya reseprogrammen för SVT. Enligt gammal klassisk modell, med mer konsumentupplysning än lyxen att åka iväg med polare och dricka öl. 

– Hela upplägget är att jag är trött och behöver komma bort och bjuder med en kulturperson som också behöver komma bort. Så utforskar vi en plats tillsammans. 

Så det där att göra ingenting …

– … har jag inte råd med. Tänk på räntorna. Jobbar man på public service tjänar man inga pengar, jämfört med om jag varit med i Hela Sverige bakar eller Masked singer eller något annat skitprogram på TV4.

Du kanske kan sträcka dig till Let’s dance?

– Du, jag är totalt ointresserad av att vara en kändis på det sättet. Men jag ska passa mig. Om räntorna går upp ännu mer kommer jag kanske att behöva säga ja till Masked singer. I så fall hoppas jag att ett gäng dagisbarn skjuter mig i närmaste park – och får amnesti efteråt. 

Det där sista skämtet är inte ens hans eget utan något han snott från … Nej, jag hörde inte namnet. Christopher Garplind har redan hoppat in i taxin som han nyss beställde. Mongoliet väntar – eller om det var Halmstad. 

Ur Tidningen Vi #6 2025.

Läs fler artiklar av Karin Thunberg:

Sara Gordan: ”Det var en katastrof när det hände och en katastrof nu efteråt”

Jessika Gedin: ”Jag skiter väl i vad folk läst, eller inte”

Cecilia Düringer:”Bildning är inget vaccin mot dumhet”