”Bara en idiot åker till Rom i mitten av juli.” Christopher Garplinds pojkvän bjuder honom på en födelsedagsresa, men det går inte att låtsas vara kär och glad när de blodiga utslagen kliar värre och värre och ångesten tar över.

Jag har fått konstiga utslag på benen. Små röda blåsor som kliar. Jag tittar på personen som sitter mittemot mig på andra sidan bordet. Han häller en deciliter salt över olivoljan på assietten. Jag måste få en drink snart. Han sträcker sig mot svartpepparkvarnen och jag ler som en receptionist mot honom. Vill inte att han ska märka att jag är irriterad. Han dränker en brödbit i sörjan innan han skyfflar i sig den och gör obehagliga njutningsljud som påminner om hur det kunde låta när min farfar åt torskögon.