Elisabeth Åsbrink har skrivit böcker om nazister och mördare. Men aldrig har hon fått så starka reaktioner som när hon skrev en bok om sin mamma. Det visade sig att hon gjort sig skyldig till tre dödssynder i offentligheten. 

I höstas höll jag ett författarsamtal i Västerhaninge och tog sedan pendeltåget tillbaka till Stockholm. Vagnen var nästan tom, kanske bara tio personer satt utspridda, och vi åkte genom novemberkvällen. Just när jag skulle stiga av anade jag någon bakom mig, överraskande nära, så jag vände mig om och mötte en kvinnas blick. Hon sträckte fram några papperslappar. Jag måste stiga av och hon åkte vidare medan jag stod på perrongen och såg ner i min hand. ”Tusen tack”, stod det högst upp på lappen, och sedan kom en tätt komprimerad levnadshistoria på några handskrivna sidor, snabbt nedtecknad och riven ur en almanacka. Det var en gåva, ett förtroende – och just nu får jag mängder av liknande hälsningar, nedskrivna livsberättelser skickas till min hemadress, grannar berättar om sin barndom i trappen och jag blir stoppad i mataffären.