Tone Schunnesson om sitt värsta sommarminne

Tone Schunnesson fick sommarjobb som receptionist, men lärde sig aldrig att koppla fram telefonsamtalen och skrev om de anställda i sin blogg. Det gick bra ända tills hon fick sparken.

Efter många om och men tog jag slutligen studenten. Det som för de flesta tog tre år, hade för mig tagit fem.

Jag uppdaterade bloggen på morgonen:

”Vi var många som aldrig trodde den här dagen skulle komma. Mamma, jag tittar på dig.”

Jag tog bussen till Värnhem för att hämta mitt betyg och den stora parkeringen var tom. Folkhögskolan anordnade inget firande för sina studenter.

På trottoaren stod historieläraren och rökte. Det var tjugofem grader men han hade samma boxiga läderjacka som vanligt, antagligen för att han var kommunist.

– Grattis, sa han. Vad ska du göra i sommar?

– Skriva en roman, sa jag. Jag knycklade ihop mitt betyg och la det i fickan på min militärjacka.

Han suckade uppgivet.

– Det säger alla.

Jag försökte skriva om allt i min blogg men jag hade inte skrivit om att vi legat med varandra. Han var bästa vän med min före detta pojkvän och jag var intresserad av att vinna den gamla pojkvännen tillbaka.

Däremot hade jag skrivit om vad vi pratat om den natten:

”Min historielärare sa att på Kuba är man hora för att man är kåt. Inte för att man måste.”

Jag hade inga planer för sommaren. Jag hade heller ingen bra idé till en roman, precis som jag inte hade några pengar. Mina favoritförfattare sommaren 2008 var Ernest Hemingway, Don DeLillo och Pär Rådström, och jag älskade att läsa Alex Schulmans blogg. Jag gick in på den varje dag.

I min egen blogg skrev jag några gånger i veckan. Det hade jag gjort innan jag började läsa Schulman, men Schulman hade en vass penna och hade lyckats göra ekonomi av det vi båda sysslade med.

Jag tyckte mig också ha en vass penna. Men två dagar efter studenten fick jag svar från Sydsvenskan som jag kontaktat i hopp om att de skulle betala mig för bloggen. Inlägget jag skickat till redaktören handlade om att jag sugit av en italienare på Ribban.

”Hans kuk smakade pesto” började det. I Sydsvenskans mejl stod det att de tyvärr inte var intresserade av ett samarbete.

Varje dag lagade jag en maträtt jag själv kommit på.

Man stekte ett paket champinjoner tillsammans med ett paket fetaost och en halv gul lök.

Ja, krångligare än så var det inte.

I juli fick jag ett sommarjobb. Det var min mammas bästa kompis som fixade ett två veckor långt vikariat i receptionen på ett företag där hon tidigare jobbat. Hon var den mest underbara kvinnan jag visste och jag ville göra henne stolt.

Så jag tackade ja.

Första dagen var svår, eftersom jag hade lagt mig till med vanan att gå på nattklubb på söndagar och mitt hår var klistrigt av den rosa likören Tequila Rose. Den mjölkiga spriten luktade surt och det gjorde ont att sitta upp.

När jag kom hem kollade jag Alex Schulmans blogg och skrev i min egen.

”Jag spydde i en papperskorg och det luktade så äckligt att jag spydde igen. Hade de inte varit idioter hade jag nästan tyckt synd om den som skulle städa.”

I själva verket hade alla på mitt nya jobb varit trevliga. En kvinna med hennarött hår hade till exempel inte ruttnat på mig när jag efter tre genomgångar fortfarande inte förstod hur man kopplade vidare telefonsamtal.

De första dagarna la jag på i örat på den som ringde. Ringde de igen sa jag att personen de sökte inte var inne.

När fredagen kom bestämde jag mig för att lägga av luren och på den stationära datorn gjorde jag om sidhuvudet till min blogg.  

”Alla här klär sig så fult” skrev jag innan jag gick hem. Själv hade jag på mig ett par hotpants.

Historieläraren hade skickat ett meddelande om att jag skulle ta ner inlägget om hororna på Kuba.

På lördagen pratade jag med min mammas bästa kompis.

– De älskar dig, sa hon. Det kommer säkert finnas jobb för dig i höst.

Jag tackade för berömmet men sa som det var, att jag inte hade tid.

– Då ska jag skriva min roman, sa jag och vi la på.

Historieläraren hade skickat ett meddelande om att jag skulle ta ner inlägget om hororna på Kuba. Trots tonen blev jag smickrad över att han klickat på blogglänken som jag delade varje dag på Facebook.

På måndagen hade en av kollegorna köpt en liten yoghurt till mig.

– Jag ligger i skilsmässa, sa han när han räckte mig förpackningen.

– Vad tråkigt, svarade jag.

– Barnen är arga, sa han.

Innan jag hann svara ringde telefonen och han viftade med handen för att visa att jag skulle svara. När mannen försvunnit in på sitt rum la jag på i örat på den som ringde och gick in på min blogg.

”Det är helt sjukt”, skrev jag. ”De tror att jag är deras terapeut. SLUTA PRATA MED MIG!!!! JAG BRYR MIG INTE OM ERA LIV!!!!!!!”

Sista dagen kom den riktiga receptionisten tillbaka.

– Det här har du skött bra, förstår jag. Många har svårt med att koppla samtalen vidare.

Hon hade sitt glansiga, bruna hår i en stram hästsvans.

– Konstigt nog har inte så många ringt, sa jag.

– Vad ska du göra resten av sommaren?

– Skriva på min roman, sa jag.

Leende räckte hon mig lönespecen. Två veckors arbete gav mig flera tusen. Flera tusen för att sitta på en snurrstol och blogga? På ett sätt, tänkte jag, var det att få betalt för att skriva.

– Förresten, sa jag. Jag jobbar gärna mer här.

Jag gick hem och öppnade min dator. Historieläraren hade skrivit igen, att jag skulle ta ner inlägget. Annars skulle han berätta för min före detta pojkvän att vi legat.

Medan jag stekte champinjoner vägde jag för- och nackdelar. Jag ville inte ta ner inlägget, för det var ett av de mest kommenterade. Tre kommentarer. Å andra sidan ville jag gärna få tillbaka pojkvännen. Å tredje sidan, tänkte jag när jag smulade ner fetaosten, om historieläraren skvallrade kunde jag skriva om det i bloggen.

Precis när jag ätit upp ringde telefonen. Det var min mammas bästa kompis.

– Hej, sa jag. Jag har tackat ja till mer jobb!

– Vad har du nu gjort?

Hennes röst lät uppjagad.

– Vad menar du?

– Har du en blogg, Tone?

– Nej, sa jag.

Hon stönade högt.

– Hur vet de att jag har en blogg?

– Du har skrivit på den. På jobbdatorn.

– Förlåt, pep jag.

Hon stönade igen, men eftersom hon var världens mest underbara kvinna kunde hon inte bli argare än så.

– Du måste ringa och be om ursäkt, på måndag.

– Jag kanske kan be om ursäkt när jag kommer tillbaka i höst?

På kvällen kollade jag Alex Schulmans blogg. Sedan gick jag in på min egen.

”Jag fick sparken idag”, skrev jag i bloggen. Jag skulle få mer tid att arbeta med romanen.

Läs mer av Tone Schunnesson:

Plötsligt fräste shamanen åt mig

Varför har jag inget lantställe?