En ny biografi om Joakim Thåström handlar om de utskällda åren på 90-talet som både recensenter och – de flesta – fans hatade. Thåström ångrar ingenting.

Biografier. Det finns flera olika sätt att skriva dem och de senaste åren har utsnitts-biografin blivit allt vanligare. Håkan Lahger skrev en hel bok om tillkomsten av Ulf Lundells skiva Den vassa eggen. De senaste årens filmer om Bruce Springsteen och Bob Dylan beskriver kortare perioder i deras karriärer och jag tycker det är ett bra sätt att beskriva ett liv och ett konstnärskap. Det blir greppbart och ger möjlighet till fördjupning i stället för den kompletta, kronologiskt redovisade historien.

Boken om Thåströms 90-tal ges ut den 26 augusti på Norstedts.

En sådan utsnitts-biografi har Sören ”Sulo” Karlsson skrivit, Hundarnas sång – Peace, Love and Pitbulls, Thåströms 90-tal (Norstedts). När han berättar om Joakim Thåström, men bara hans 1990-tal, förstår man rätt mycket av hur en sådan som Thåström har levt och skapat både före och efter. Författaren är själv musiker i sammanhang som Diamond Dogs och Kikki Danielsson, en ganska svårslagen bredd som han utökat med ett fint författarskap de senaste åren.

Boken handlar om hur Thåström försöker uppfinna sig själv, bryta upp eller kanske bryta ner, efter 13 år av succéer med Ebba Grön, Imperiet och soloskivor.

”Längtan efter att utforska nya, mörkare och mer otillgängliga uttrycksformer drev Thåström in i ett sju år långt kreativt kaos som ansågs vara ett av svensk pophistorias mest förvirrande karriärsteg och ett kommersiellt självmord. Mannen som fått epitetet ’Sveriges enda rockstjärna’ begick musikalisk harakiri inför allas ögon och öron.”

Han sätter ihop ett band, Peace, Love and Pitbulls som bemöts av förvirring, skepsis och nästintill hat från fans och media.

”Otillgängligt, oberäkneligt, ovänligt, ovanligt och absolut osäljbart”, skrev Expressen. ”Okommersiellt är det i alla fall och alldeles förskräckligt”, tyckte Aftonbladet.

Men Thåström och musikerna i bandet (som byttes ut vartefter) fortsatte ytterligare två album och sju år. Det är en ganska fantastisk historia som innehåller allt man föreställer sig om ett turnerande rockband som inte ger upp trots usel ekonomi, för mycket alkohol, tinnitus och en bandledare som både vill och inte vill vara huvudpersonen. Till det tvingas de bära runt 16 tv-apparater som fungerar som scenografi. Till slut tappar Thåström rösten och hamnar hos en operasångerska.

Det gör så jävla ont i själen att lyssna på något så riktigt dåligt … Jag hatar det här

”Jag fick halvligga i en skön stol medan hon ytterst långsamt, länge och försiktigt masserade mig. Det var som om hon på något märkligt sätt knådade ut de knutar som legat i vägen för rösten. Sedan var jag frisk. Som genom ett trollslag var förbannelsen bruten. Jag fattar fortfarande inte hur hon bar sig åt.”

Sista skivan i projektet Peace, Love and Pitbulls kom 1997 och recenserades bland annat i Nöjesguiden med orden: ”Det gör så jävla ont i själen att lyssna på något så riktigt dåligt … Jag hatar det här.”

I boken berättar Thåström att han är nöjd med skivorna och musiken. Det var ett projekt han behövde göra, men han återvände till att sjunga på svenska och succén var oundviklig.

Albumet Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal släpptes 1999. Den hyllades av en enhällig kritikerkår och sålde över hundratusen exemplar. Thåström fick sin andra Rockbjörn och placerade sig på den svenska album-topplistan. Boken avslutas med att författaren åker till Berlin för att prata med huvudpersonen om de här åren på 1990-talet. Det avsnittet tillför ingenting och Sören skriver att ibland när Thåström får kritik för att han inte gärna vill ge intervjuer så hänvisar han till texterna.

”Där finns det mer att hitta än jag någonsin skulle få ur mig i samband med en intervju. Jag ser i ärlighetens namn inte meningen med att intervjua mig.”

Läs mer av Johan Norberg:

Jag förolämpade gitarrhistoriens största konstnär

Min katastrofkväll med Max Martin