Stina Jofs: En vit blus är ett bevis på kamp

På min vind står en resväska, tjock papp i brunt som ska efterlikna läder, på några ställen lagad med kraftig tejp. Väskan var min mammas, en dag för inte så länge sedan sa hon att hon hade sparat den till mig. Nu fick jag göra vad jag ville med den. Att något så tomt och utan praktiskt värde kan vara så fyllt av minnen, tänkte jag. En mycket ung flickas hand, nästan ett barns, hade en gång hållit i handtaget. En flicka på väg mot ett nytt liv i Sverige. Om ensamhet kan beskrivas så är det bilden av min mamma med väskan, men den är också en bild av mod.

Resväskor ska vara tunga, fyllda med kläder, längtan och hopp. Jag kan inte bara låta den stå tom insåg jag, och när jag rensade mina garderober hittade jag annat jag fått av mamma: två klänningar, en dräkt, två blusar, en kjol. Dessa plagg, inköpta
under möda och vårdade som bara fattiga har vett att vårda sina kläder, vek jag omsorgsfullt och lade i väskan. Nu ligger reminiscenser från mammas 1950-, 60- och 70-tal mellan vita, tunna pappersark.

Blusen hon absolut inte hade råd med.