Så fick bönderna i Tanzania bättre jordar

Extremväder med kraftiga regn och längre perioder av torka har blivit vanligare i Tanzania. För bönderna i landet slår det extra hårt. Men de som har börjat jobba efter biståndsorganisationen Vi-skogens metoder märker stor skillnad.

Redan de gamla grekerna förstod kopplingen mellan jordens kvalitet och goda skördar. Theofrastos undersökte olika odlingsmetoder och Platon kritiserade skövlingen av skogarna i Attika som lett till att den bördiga jorden spolats bort av regnen. 

Men det är ingenting Mathias James funderar över när han böjer sig ner, tar upp en näve jord från marken och låter den sila mellan fingrarna. 

– Det är sandig lerjord. Det absolut bästa för matodling. 

I norra Tanzania, mellan två giganter, Victoriasjön och nationalparken Serengeti, ligger byn Nyamisingisi. Här sprang han runt på familjens ägor som barn. Nu har Mathias James hunnit bli 62. Han har sett sina egna barn växa upp och gården han ärvde bli större och mer livskraftig för varje år. 2023 blev han värvad av den lokala bondeorganisationen Mviwanya som samarbetar med Vi-skogen. Sedan dess har han planterat träd. Många träd. 

– Jag tycker om mitt arbete. Jag har alltid älskat träd, men förut kunde jag hugga ned dem för att tillverka träkol. Nu har jag fått hjälp att utveckla arbetet, säger han. 

Mathias James har blivit lite av en nestor i bygden. Folk kommer hit för att lära sig om kompostering, trädplantering och för att studera ”matskogen” han anlagt, en cirka halv hektar stor yta med träd, buskar och grödor, som drar nytta av varandra. Träden ger skydd och hjälper jorden att hålla kvar näring och fukt. 

– Marken är rikare och starkare. Den klarar intensivare odling utan problem och ger bättre skördar.

Han visar vägen genom den täta vegetationen. Trädstammarna skjuter upp ur marken. Mango, guava, avokado, citron. Mitt bland buskagen några rader av tomatplantor och sockerrör. En stor gulsvart fjäril fladdrar förbi. Det är lättare att andas här. Solen står som högst på himlen, men når knappt ner genom lövverket. 

Mathias James stannar vid en smal trädstam. I kronan hänger familjens guld. För tre år sedan fanns det inga papayaträd här. Nu odlas 16 olika varianter, som bär frukt året om. En bra vecka får familjen in 300 000 tanzaniska shilling, cirka 1 000 kronor, på försäljning av frukt, berättar han. 

Vid boningshuset delar hustrun Zainabu ut plasttallrikar med stora bitar av den solvarma frukten. Tre kalvar ligger och idisslar på gräsmattan. En tupp galer konstant i fjärran. Blickarna vänds beundrande mot yngsta barnbarnet, en ettårig flicka i rosa prinsessklänning och guldörhängen, som trycker i sin mammas famn. Mathias James konstaterar nöjt:

– Hon är frisk eftersom hon äter så mycket frukt.

I Tanzania är 65 procent av befolkningen sysselsatt inom jordbruket, och en stor del är självförsörjande småbönder, likt Mathias James. När vi lämnar hans gård får en av Vi-skogens medarbetare ett samtal hemifrån. Plötsliga skyfall lamslår den största staden Dar es-Salaam. Barnen uppmanas att stanna hemma från skolan. Extremväder har blivit vanligare med kraftigare regn och längre perioder av torka. För bönderna slår det extra hårt och det blir allt viktigare med resilienta jordar. 

 De senaste åren har det släppts en rad dokumentärer, böcker och poddar om just det ämnet. Netflixdokumentären Kiss the ground (2020) med skådespelaren Woody Harrelson som berättare fick upp intresset, och på Youtube når så kallade ”No dig”-konton hundratusentals följare. Där förespråkas många av de metoder som Vi-skogens bönder i Tanzania använder sig av: samodla träd och grödor, hålla marken täckt och variera växtföljden. Den biologiska mångfalden gynnas, mikrolivet i jorden förbättras och den binder mer kol och släpper ifrån sig mindre koldioxid.

I kontrast ställs ofta det moderna jordbruket med avgasstinkande enorma maskiner som vänder jorden upp och ner och pumpar ut konstgödsel på åkrarna, som i SVT-dokumentären Vår jord som släpptes tidigare i år. Men verkligheten har fler lager. Det menar Katarina Hedlund, professor i biologi och markekologi vid Lunds universitet, när jag når henne på telefon. 

– Det krävs mer för att ta död på våra åkrar än att bruka jorden, men det behöver ju inte betyda att jordhälsan inte kan bli bättre. 

Det tunna skikt av 20–40 centimeter matjord som föder vår värld kan ta århundraden att bygga upp, men går betydligt fortare att bryta ned. Den revolution som jordbruket genomgick i mitten av 1900-talet då industriellt framställt gödsel började användas på bred front gjorde visserligen att fler kunde äta sig mätta av större skördar, men på lånad tid av våra ekosystem. Det finns de som säger att vi inte kommer ha några fungerande jordar i framtiden, men Katarina Hedlund är inte en av dem. 

– Det hjälper inte att säga att vi misshandlar våra jordar. Jag tror inte att man får folk att ändra sig genom att ange skräckscenarier. Man behöver visa de positiva sidorna för att få till förändring. 

En sådan är EU:s första gemensamma jordhälsodirektiv som trädde i kraft i december, med målet att få hälsosamma jordar till år 2050. Idag bedöms 60–70 procent av marken i Europa vara i dåligt skick, enligt EU-kommissionen. I Afrika, som också har stora problem med att jordarnas bördighet försämras, finns inga gemensamma lagar men flera initiativ på regional nivå. Mindre organisationer som Vi-skogen gör också sitt.

I en fältstudie som Vi-skogen genomförde i Tanzania 2024 analyserades jordprover från deras gårdar med icke anslutna gårdar. Resultatet visade på friskare och mer näringsrik jord hos Vi-skogens bönder. Mathias James känsla av en förbättrad jordkvalitet på gården är mer än bara en känsla. 

 På väg tillbaka tar vi sikte på byn Nyabirekela. Utsikten är milsvid åt alla håll, solen steker och bilstereon pumpar tanzanisk hiphop. Regnet i huvudstaden känns långt borta. Vi passerar gård efter gård med torra små jordplättar framför de karakteristiska husen med sina höga spetsiga plåttak. Kontrasten är slående, nästan komisk, när vi kör upp mot Magige Matuki Maandamanos hem. Det är en grön oas i den dallrande hettan. Grannens mark på andra sidan staketet ser ut som en dåligt påfylld sandlåda.

Han är 28, hustrun Mariam 22. För fem år sedan gifte de sig och köpte gården. Samma år började de odla träd, majs och bönor på samma jordlott. Byborna höjde på ögonbrynen. Rykten spreds.

– De trodde att jag fått pengar någonstans ifrån. Sa att jag inte var som dem, att jag inte var en riktig bonde utan anställd av någon. Hur skulle jag annars kunna få ut så mycket? Jag svarade nej, jag är som er, jag använder bara andra metoder, säger Magige. 

Förut hade Vi-skogen hundratals anställda, men nu är det bara elva i Tanzania. Man jobbar med olika partnerorganisationer som bedriver utbildning. Vi-skogen har funnits i landet sedan 1992, men Sveriges engagemang sträcker sig längre tillbaka än så, ända till 60-talet då landet blev självständigt från britterna och Julius Nyerere valdes till Tanzanias första president. Hans vision om en afrikansk socialism, ujamaa, delades av Olof Palme och de två blev inte bara politiska bundsförvanter utan även vänner. Under 70- och 80-talet växte stödet till Tanzania, som är ett av de länder som tagit emot mest pengar från Sverige. Sedan millennieskiftet har biståndet legat på i snitt 700 miljoner kronor per år. Den 31 augusti är det över.

Då avslutas utvecklingsbiståndet till förmån för Ukraina, enligt beslut från regeringen. Det som däremot inte upphör är klimatutmaningarna, kommenterade Vi-skogens generalsekreterare Charlotta Szczepanowski. 

I lobbyn till mitt hotell ser jag Samia Suluhu Hassans allvarliga ansikte på morgontidningens förstasida. Tanzanias president kommer kraftigt att minska sin kortege vid resor på grund av skenande bränslepriser, står det. Från 30 bilar till 4. Förra året fick hon 98 procent av rösterna i valet som ledde till stora protester och hundratals döda på gatorna. Många frågar sig vart landet är på väg. 

Långt från maktens korridorer, i den avlägsna byn Kyawazaru, bor Ester Steven. Varje vecka tar hon på sig sina gummitofflor och går en timme till den större byn Kamugegi. Undervisningen av Vi-skogens samarbetspartner, bondeorganisationen IDS, är en höjdpunkt i vardagen. När vi möter henne där en eftermiddag är hon på väg hem igen.

– Du kan bli min vän och ta med mig på ett flygplan också, skrattar hon när vi erbjuder skjuts. 

Hon hoppar upp i framsätet på Landrovern och gestikulerar med ena armen hur chauffören ska köra. I det här landskapet känner hon varenda krök och buske. Vi sicksackar oss fram för att undvika de stora kratrarna som förvärras av regnen. 

Hennes man Nchama möter upp på gårdsplanen med krökt rygg över käppen. Han är för gammal för att jobba längre, men Ester är ett energiknippe. Skrattar högt och ofta. 

Hon kom hit som nygift 1976 och har hållit igång sedan dess. Det är ett skonsamt sätt att bruka jorden, men inte lika milt för kroppen. Ett hårt manuellt arbete. Inte en traktor i sikte. På fältet hörs bara hackor som slår i marken. Och så händerna förstås. Det bästa verktyget för att dra upp ogräs. 

– Jag vill att mitt liv ska bli bättre. När jag får mer inkomster ska jag renovera huset, säger hon och nickar mot ett enkelt tegelhus med korrugerat plåttak. 

Förut odlade familjen bara majs, men efter utbildningen har de lagt till andra grödor, som kassava. Jorden mår bättre och magen också. Två mål mat om dagen har blivit tre. 

– Jag brukade gå hungrig, men sedan vi ändrade sättet att arbeta äter jag bättre, säger Ester Steven.

Men nu har hon inte tid med oss längre. Solen sjunker fort och djuren måste in för natten. Hon tar en kvast och börjar slå hejvilt i buskarna. Ut springer vettskrämda kycklingar åt alla håll. Runt knuten dyker småbarnen upp med getterna som drar i sina rep.

Åskan mullrar på håll. Regnet är nära. 

Läs mer:

Johan Rockström: ”Nu har vi lösningarna”

Mikael Wiehe: ”Jag försöker hitta ett nytt sätt att leva”