Recension: Vad händer med männen som inte passar in?

Sedan genombrottet med debuten Korparna har Tomas Bannerhed gjort sig känd som en av våra mest framstående naturskildrare. I hans nya roman Den oduglige tar blommorna fåglarnas plats. 

Den oduglige
Roman
Författare: Tomas Bannerhed
Förlag: Norstedts
306 sidor

Det är nästan inga fåglar alls i Tomas Bannerheds nya roman. En enstaka korp som pockar på uppmärksamhet alldeles mot slutet, men annars är det mest blommor och träd i Den oduglige. Man har ju kommit att förvänta sig fåglar när det gäller Tomas Bannerhed. Sedan debuten med den hyllade Korparna 2011 har han gjort sig känd som en av våra mest framstående fågelskildrare; både i ett antal böcker och i radioserien Bannerheds bevingade vänner. Han har en ömsint och omsorgsfull blick på allt det levande som gör honom till en av de främsta naturskildrarna i dag.

Den oduglige är berättelsen om Einar i Ängen, ibland kallad Tos-Einar. Han är en särling, en gammpojk i 40-års-åldern som bor med sin mamma Jorunn på landsbygden. Tiden är någonstans under tidigt 1990-tal, men romanen har en tidlöshet över sig som gör att den skulle kunna utspela sig när som helst. I den diagnosduggande samtid vi lever i finns väl ett antal benämningar man skulle kunna sätta på Einars tillstånd, men det är egentligen inte väsentligt. Han är känslig och intelligent, inte minst när det gäller siffror – ingen kan huvudräkna som han. Han fotograferar och skriver dikter som ibland kommer in i lokalpressen. Men han har svårt med det sociala, kan inte läsa av situationer. Han har bristande empatiförmåga och svårt att se bortom sig själv. Hans oformulerade längtan efter närhet och kärlek är stark och hjärtskärande och vet inte alltid av några gränser. Boken ger en ofta smärtsamt närgående bild av hur det är att befinna sig fast i ett huvud som inte riktigt fungerar som andras. 

Einar har haft ett jobb på sågen men blivit uppsagd, vilket har gjort honom ännu mer vilse i tillvaron. Trösten, eller åtminstone vilan, finns i det som kallas det ”andra”, en egen plats som bara han förstår sig på: ”träden och vinden och tonerna som blev”. Och kanske framför allt hos alla blommorna, som han omsorgsfullt fotograferar med sin Pentax-kamera. Om fåglarna har tagit stor plats i Tomas Bannerheds tidigare böcker så är det blommorna som tar den rollen här. Det är inte bara i Einars kamera de ställs in med fulländad skärpa, Bannerhed lyckas besjäla dem in i minsta pistill. Som den här beskrivningen av ett löjtnantshjärta: ”Vartenda litet blomhjärta var så fulländat som något kunde bli, och med en rödvit droppe undertill som såg ut att vilja släppa taget när som helst.” 

Romanen är uppbyggd kring ”innanför och utanför”. Einars tillvaro är trygg så länge han är hemma med mamman eller bland träden och blommorna. Det farliga och otäcka finns där ute; bland andra människor och i ett samhälle som inte har någon plats för en sådan som Einar. Han försöker med varierande framgång sälja tulpanlökar till de närliggande gårdarna. Men hans tillvaro förändras i grunden när en systerdotter flyttar in som har blivit föräldralös. Inte långt därefter visar det sig att mamma Jorunn har en mystisk knöl i magen. Einar klamrar sig fast vid nuet in i det sista, vill inte se det som är uppenbart för både läsaren och hans omgivning.

Att Den oduglige är en tragedi står klart från början. Tidigt i romanen etableras att vi befinner oss i ett ”efteråt” och att Einar är borta av oklar anledning. Vittnesmål och observationer om honom från människor i hans omgivning vävs in i Einars egen livsberättelse. Det är en klar och poetiskt mättad text utan yviga gester. Ibland överraskar den stillsamt; till exempel med att berättarperspektivet skiftar från första till tredje person. Några gånger är det helt enkelt bara ett ”det” som talar. Det är inte alldeles självklart rent dramaturgiskt att upprätthålla läsarens engagemang i en historia som så uppenbart bara går åt ett håll, men Bannerhed släpper inte taget. Och på något sätt blir inte detta en helt igenom mörk roman trots allt. Ljuset finns i Bannerheds språk, så glimrande och sökande precis som romanens huvudperson. Det finns i alla blommorna. Som i den här innerligt vackra raden som knappt går att läsa utan att ögonen tåras: ”Det är dina blommor, sa det. Det är dig de lyser för. De är jordens ögon.”  

Läs mer:

Bannerhed möter fågelmålaren som ville flyga

Pomperipossa-sagan: Avgjorde Astrid Lindgren valet 1976?