Recension: ”Han fångar läsarens uppmärksamhet redan med de första raderna”

Jesper Larsson senaste roman belönades med Sveriges Radios romanpris och nominerades till Nordiska rådets pris. Peter Fröberg Idling läser hans nya roman Ske din vilja, en kort och kärnfull roman om kompistrio.

Ske din vilja
Roman
Författare: Jesper Larsson
Förlag: Nirstedt/Litteratur

Många författare drömmer i början av sin karriär om att skriva en tjock bok. En rejäl volym, som tar imponerande plats i bokhyllan; ett slags mästarprov på att de förmår skriva långt och komplext. Några mer eller mindre bastanta titlar senare brukar de i stället fantisera om att skriva en kort bok. Erfarenheten ger att det är minst lika svårt att skriva en sådan där stram och kondenserad buljongtärningsbok, säg Albert Camus Främlingen – det slags bok som fortsätter att veckla ut sig långt efter det att läsaren är klar med den.

Huruvida Jesper Larsson är en sådan författare vet jag inte. Men han följer åtminstone mönstret. Debuten från 2003, Snö, tårar var det normala för en debut (en sisådär 250 sidor). Den följande, Hundarna (2007) var däremot en rejäl tegelsten, mer än dubbelt så tjock. Därefter dröjde det 14 år till den enastående romanen Den dagen, den sorgen – just en sådan där utsökt tunn bok, som man lägger ifrån sig efter läsning, andas ut, tittar på den där den ligger i all sin fysiska anspråkslöshet, och börjar om.

Den dagen, den sorgen belönades med Sveriges Radios romanpris och nominerades till Nordiska rådets pris. I den gestaltade Larsson änklingen Bengt, som inte förmår följa med i sin älskade tonårsdotters vuxenblivande. På samma sätt som i Sara Gordans Natten ställs föräldern inför ett svårbedömt vägskäl – ska man ta ett steg tillbaka och låta tonåringen leva sitt eget liv, eller ska man en sista gång rycka ut och skydda sitt barn mot föreställda faror? Bengt väljer det senare. Läsarens sympatier ligger först hos honom, den ansvarstagande fadern, men Bengts besatthet blir långsamt alltmer svårsmält. Det är djävulskt elegant exekverat. 

Läsaren svävar i ovisshet om vad som väntar.

Kanske var det lärdomarna från den omfångsrika tegelstensromanen Hundarna (som bågnade under de många människoödena) som gör att Larsson även låter den nya romanen Ske din vilja vara lojal med en enskild person och avslutas efter blott 116 sidor. Otvivelaktigt har han i alla fall funnit ett format där alla hans förtjänster som författare kommer till sin rätt.

Han fångar läsarens uppmärksamhet redan med de första raderna: 

Ni vet flickan som blev överkörd av tåget dagen innan julafton för fem och ett halvt år sen. Hon tog inte alls livet av sig.

Berättare är Elin, den döda flickan Minou, navet i en kompistrio där Anais är tredje part. Platsen är en alldaglig svensk småstad. Minous familj skiljer ut sig i villaområdet, då pappa Marcel är fransos och det slags man alla gillar – eller attraheras av. Bara klangen i hans melodiska röst är så behaglig att Elin väljer franska i högstadiet, vilket leder vidare till en frankofil identitet. Marcel tar inte stor plats i berättelsen, men indirekt blir han med tiden ett slags dunkel centralgestalt.

Minou är i sin tur karismatisk och oförvägen, mångbegåvad och söt. Men också manipulativ, på en ung, lyckligt lottad människas tanklösa vis – oftast omtänksam, ibland spelar hon nyckfullt ut sina två drabanter Elin och Anais mot varandra.

Genomgående håller författaren berättelsens kort nära kroppen. I undertexten vältrar sig nedtystade hemligheter och samband. Läsaren svävar i ovisshet om vad som väntar. Men också vem huvudpersonen Elin egentligen är och vilka motiv som driver såväl hennes handlingar som hennes återberättande av vänskapen med Minou och Anais. Samma anekdot kan vinklas om, beroende på vem Elin vänder sig till. (I romanens nu läser hon också Romain Garys klassiker Med livet framför sej – en författare som skrev under multipla pseudonymer och vars äventyrliga liv var fullt av oklarheter.) Kanske är berättandet ett sätt för Elin att återta makten över sitt unga liv, kanske är det hon som hela tiden har styrt händelseförloppet och nu även duperar läsaren.

Den levnadsglada franska familjen hämtar sig inte efter Minous död. Elin träder in som en ställföreträdande storasyster för Minous ett par år yngre lillebror Milo. En relation med komplexa halvt omedvetna drivkrafter, som med åren blir tonårsutforskande sexuell men i romanens nu har utvecklats till en ensidig besatthet från Elins sida.

Larsson skriver skenbart okonstlat, men texten smälter på ett raffinerat sätt samman tankar och tal, replikskiften och miljöbeskrivningar. Författaren har också en särskild fallenhet för detaljernas funktion. Resultatet är en övertygande och vagt oroande värld, där det blir alltmer oklart vem som är förövare och vem som är offer.

Det som gör att romanen inte riktigt har den förras drabbande kraft handlar därför inte om utförandet, utan valet av berättelse. Den dagen, den sorgen utgick från en till synes kärleksfull och normal relation mellan far och dotter, ett föräldraskap som långsamt skruvades ur led. Den nya romanen är i stället konstruerad med ond bråd död som en bärande bjälke och sådan braskande dramatik infogar sig sämre i den subtila gestaltning som är Larssons signum. Men med detta sagt är Ske din vilja mer läsvärd än det mesta annat som ges ut.

Ur tidningen Vi #7 2025.

Läs fler litteraturartiklar:

Sju böcker som definierade 1990-talet

Recension: Sebastian Barry skildrar skickligt begynnande demens

Maria Maunsbach: ”Det är megasvårt att skriva om härligt sex”