Varför springer vi?

Människan har sprungit sedan tidens gryning. Idag gör vi det för hälsans skull eller möjligen nöjets. Lydia Sandgren, författare och misslyckad joggare, undrar hur detta kunde bli en folksport.

Det är en mild vårdag i Lyon år 2007. På Rhônekajen står en tjugoåring dubbelvikt av håll. Lungorna brinner, ansiktet blossar. Hon kan omöjligen ta ett enda steg till. Till sist stapplar hon därifrån, förmodligen för att kollapsa på en bänk någonstans. 

Hon har just sprungit en kilometer. En knapp kilometer. 

Detta är urscenen för löpningen i mitt liv. Jag hade flyttat till Frankrike med sparade pengar och ambitionen att skriva. Jag skaffade anteckningsböcker, jag satt på bibliotek. Jag hittade på romantitlar och skissade på noveller. Istället för att skriva ordentligt i rader klottrade jag ner mina hugskott lite varstans på sidan, upp och ner, en planlöshet som jag föreställde mig var konstnärlig och inspirerad. 

Men det blev sällan mer än fragment och utkast. Anteckningarna liknade stängda dörrar: ingenting ledde vidare. Varför begrep jag inte. Jag befann ju mig mitt i min idealbild av skrivarlivet och hade obegränsat med tid. 

Det var i det läget jag gav mig ut på den där första löpturen längs floden i min nya stad. 

Att jag bestämde mig för att springa var ingalunda självklart. Idrott saknade för mig estetiskt värde; i dess renskrubbade, rationella värld hade jag ingenting att hämta. När jag drömde om Frankrikelivet såg jag framför mig cigaretter, rödvin och Gallimards gräddvita pappband. Inte mina gamla gympashorts, som jag av någon anledning ändå packat med. 

Men väl på plats fick jag inget grepp om vad jag höll på med. Allt jag skrev gled mig ur händerna och löstes upp likt rök. Löpningen, däremot, var handfast och konkret. Hade jag sprungit tre kilometer hade jag i alla fall åstadkommit något. 

Således drog jag på mig shortsen. 

Människan har sprungit sedan tidens gryning. I boken Löpningens historia tecknar den norska etnologen Thor Gotaas en vidvinkelfresk över allt detta springande. Vi sprang under religiösa riter, som styrkeprov och för att förmedla budskap. Inte minst sprang vi i kapp. I det grekiska riket anordnades åtskilliga idrottsevenemang, atleterna blev berömda och förärades storslagna vinster i stil med livstids förbrukning av olivolja. Tävlingslopp nämns i Den gudomliga komedin såväl som Den yngre Eddan. Också vikingarna lär ha varit snabbfotade, även om andra idrottsgrenar hade högre status – löpning hade vissa besvärande likheter med att fly från fienden. 

Idag är löpningen en folksport med otaliga utövare. Stick näsan utanför dörren i ett någorlunda tätbefolkat område och inom ett par minuter kommer en löpare studsa förbi i funktionskläder och specialdesignade skor. Denna person är varken elitidrottare eller på flykt från vildsinta germaner. Det är en helt vanlig människa, som springer för hälsans skull eller möjligen nöjets. Det är två mycket moderna anledningar att springa.

Hur, undrar man, gick det till? 

Jag var visserligen chockad över mitt usla resultat den där första gången – en kilometer! – men det hindrade mig inte från att upprepa det. Nybörjarlöpare har ofta en brant utvecklingskurva och jag var inget undantag. Redan efter några gånger gick det bättre och snart klarade jag fem kilometer utan att krokna. Jag sprang i en stor park, inringad av flerfiliga vägar fulla av fransk trafikstockning. Män brukade jogga i kapp mig och ropa ”bonjour mademoiselle”. Då ökade jag takten. 

Jag återvände till Göteborg utan manuskript men med hyfsad kondition. Tyckte jag. 

Min pappa fick nys om joggningen och bestämde att vi skulle springa tillsammans. Klockan sex, före jobbet. Motvilligt körde jag till friluftsanläggningen Skatås en kolsvart novembermorgon. Förutom vi fanns där bara en samling herrar i träningsoveraller. 

”De där gubbarna har gått i pension”, sa pappa, ”och därför har de börjat springa. De måste ha en plats att gå till, annars dör de.” 

Själv var han fyrtiofem. Då upplevde jag detta som en obestämd pappaålder, men nu (jag är trettionio) framträder den med fler nyanser. Min far hade varit tyngdlyftare i sin ungdom, atletisk och explosiv. Nu måste han ha känt hur ungdomens krafter började svikta och bestämt sig för att sätta motvärn. 

Vi sprang åttakilometersbanan, längre än vad jag var van vid. Pappa snackade, jag flåsade. Jag släpade mig upp för backarna; han joggade upp och ner under tiden. I vanliga fall lyssnade jag på musik, nu fick jag hålla till godo med hans oavbrutna prat. Jag blev mer och mer irriterad. På slutet samlade jag ihop mig och spurtade. För första gången hamnade han på efterkälken. 

”Jävla unge!” ylade han där bakom mig. 

Sådant är fädernas eviga öde: att en gång bli omsprungna av sina barn.

Den normala reaktionen när en icke-löpare börjar springa är att, kvidande av smärta, fråga sig varför. Varför utsätter jag mig för denna plåga? Varför gör det ont i smalbenet? Varför påstår folk att löpning är härligt? 

Det ligger inte alls nära till hands att tänka ”jag är född att göra detta”. Icke desto mindre menar vissa forskare att det är just det vi är. 

För drygt tjugo år sedan la paleoantropologen Daniel Lieberman och biologen Dennis Bramble fram en ny teori om Homo-släktets evolution: vår utveckling sammanhänger med långdistanslöpning. Människokroppens skelett och värmeregleringssystem är synnerligen välanpassade för löpning. På korta sträckor har vi inte en chans mot djurvärldens sprinters, men vår fördel ökar i takt med distansen. Djur kan i regel springa snabbt, men förr eller senare blir de överhettade och måste stanna. Det innebär att vi har kunnat jaga inte bara med vapen (vilket är svårt och vanskligt), utan också genom att förfölja bytesdjur tills de blir uttröttade och faller ihop.

Om man ska tro Lieberman och Bramble är vi alltså inte bara Homo sapiens, den tänkande människan, utan också Homo currens. Denna idé fick populärkulturell spridning genom den amerikanske journalisten Christopher McDougall. Hans reportagebok Born to run från 2009 har sålt i tre miljoner exemplar och det är inte svårt att förstå: det är gonzojournalistik på ypperligt humör. I centrum står tarahumaraindianerna i Mexiko, som till synes utan svårighet springer hundratals kilometer i den svårtillgängliga Kopparkanjonen, samt ett antal mer eller mindre excentriska amerikanska ultramaratonlöpare. Fyrtiotvå kilometer är en axelryckning för det gänget. 

Och, antyder McDougall, kanske också för oss andra? I Born to run knyts långsdistanslöpningen till ödmjukhet, medmänsklighet och strävan efter det enkla livet. Den representerar något naturligt och ursprungligt. De osannolika distanserna framstår inte alls som osannolika, utan som något vi alla förlorat kontakten med. 

Utifrån det här perspektivet har det moderna livet fjärmat oss från vårt ursprung. Numera domineras tillvaron av en annan mänsklig specialgren: att hitta enklare sätt att göra saker och ting. Vi är bekväma, för att inte säga lata. Om vi erbjuds möjligheten att vila och äta gott tar vi den gärna. Under vår hittillsvarande existens har vi uppfunnit de mest fantastiska sätt att slippa anstränga oss. Skriftspråk? Praktiskt, då slipper man memorera hela Iliaden. Boktryckarkonsten? Skönt att slippa kopiera Bibeln för hand en gång till. Vi är mästare på att hushålla med resurserna, vilket för övrigt är en nödvändig egenskap för långdistanslöpare. Men varför springa alls, om man kan rida? Varför hålla sig med häst, om man kan ta tåget? Varför åka tåg när man kan flyga? Och varför flyga, när man kan ha videosamtal med någon på andra sidan jordklotet hemifrån soffan? 

Den moderna människan delar inte bara sätesmuskler och hälsena med sina förfäder, utan också oviljan att dö.

När jag läste boken var åtta kilometer på gränsen till vad jag kunde tänka mig att uthärda, och det var en lättnad när löprundorna med pappa upphörde. (I likhet med åtskilliga medelålders män började han cykla istället: trikåer, smala däck, Vätternrundan.) Men nu skiftade min inställning till ansträngningen. Om det nu räckte med en vanlig människokropp för att kunna springa långt – ja, om den i grund och botten var specialdesignad för att göra just detta – hur svårt kunde det vara?

När vår moderna tid växte fram var löpningen inte längre en nödvändighet. Istället fick den hemvist inom den organiserade idrotten. När de olympiska spelen återuppväcktes 1896 hittade man på maratonloppet, uppkallat efter myten om budbäraren Feidippides som 490 f.v.t. sprang från Marathon till Aten med meddelandet om grekernas seger mot persiska flottan och sedan föll död ner. 

Det olympiska maratonloppet var tänkt som en engångshändelse, närmast ett jippo, men blev oväntat populärt. Redan året därpå importerades det till Boston och kläddes nödtorftigt i amerikansk skrud. Femton deltagare fullföljde första upplagan av Boston Marathon, och det är en talande siffra – under 1900-talets första hälft tycks löpningen huvudsakligen ha representerats av elitidrottare och enstaka dårar. 

Så upptäckte man på 1960-talet något omskakande: löpning har goda effekter på hälsan. 

Detta var för all del ingen nyhet. Löparhistorikern Thor Gotaas berättar att filosofen Seneca lär ha sprungit för motionens skull, och antikens store
läkare Galenos rekommenderade löpning åt överviktiga romare. Men nu fick löpningen fäste på bred front. Vid den här tiden ansåg vetenskapen att hjärtpatienter skulle vila sig och undvika ansträngning. Men det verkade inte bättre än att hälsan förbättrades av att jogga, som det började kallas. Joggingrörelsen uppstod i Nya Zeeland och spred sig till USA, och på scenen uppenbarade sig nu den ena amerikanska löpargurun efter den andra. En av dem var Jim Fixx, vars storsäljare The complete book of running från 1977 inleds med historien om hur författaren själv började springa. Vid trettiofem års ålder vägde han 105 kilo och rökte två paket cigaretter om dagen, men han hade alltid idrottat och tänkte på sig själv som sportsman. När han skadade vaden under en tennismatch var det ett förödmjukande slag mot hans självbild. För att undvika fler muskelsträckningar började han jogga för att stärka benen. Det gick sådär: han klarade på sin höjd att hasa sig fram några kilometer, och när han fick för sig att delta i ett lopp på åtta kilometer blev han omedelbart omsprungen av åldringar, kvinnor och barn. Men Jim Fixx tycks ha hört till dessa människor som i misslyckandet ser en kastad handske – han framhärdade. Fortsatte med sina förnedrande rundor. Läste på om hur man tränar. 

På det knallröda bokomslaget syns resultatet av dessa mödor: författarens muskulösa ben, fångade mitt i språnget. 

Budskapet från Jim Fixx och hans kollegor var enkelt: man mår bättre av att springa och nästan alla kan göra det. 

Och vem vill inte må bättre? Den moderna människan delar inte bara sätesmuskler och hälsena med sina förfäder, utan också oviljan att dö. I det bilåkande, storrökande, cocktaildrickande USA grasserade överflödssjukdomarna, och när joggingen växte till en massrörelse var det inte bara en kollektiv psykos. Det var också ett sätt att slippa hjärtinfarkt. 

Liksom så mycket annat amerikanskt spred sig joggingvågen till Europa. Ett symtom på det är de maratonlopp som började dyka upp överallt. I ett tv-inslag om Stockholm Marathons andra upplaga sveper kameran över svettiga ansikten och kortkorta shorts medan en speakerröst konstaterar: 

”Det här med motion har ju blivit något i hästväg, eller för att nu tala innespråk – ’jogging’. En fantastisk epidemi världen över.” 

Och då var epidemin ännu bara i sin linda. När halvmaran Göteborgsvarvet anordnades för första gången 1980 drog det knappt två tusen deltagare. Idag är det ett av världens största långlopp med femtiofem tusen löpare. Själva ordet jogging doftar åttiotal och träningsoverall, men företeelsen i sig har blivit beständig. Nuförtiden kallar vi det löpning och vart man än vänder sig står någon och predikar dess evangelium: den som springer regelbundet blir gladare, snyggare, sover djupare, orkar mer, håller sig friskare och lever längre. 

Helt i linje med Jim Fixx budskap. Han dog för övrigt under en löprunda. Hjärtattack vid femtiotvå års ålder. 

Det är lätt att irritera sig på alla dessa löpare i hälsans tjänst. Inte bara för deras präktighet, utan också för att löpningen emellanåt tycks vara något annat i förklädnad – samtidigt som löparen insisterar på att det bara är löpning, och att löpning alltid är av godo.

Ingen människa kan glädjas när en ätstörd person pratar träningsschema och kosthållning. Inte heller när karriärister toppar sin framgångssträvan med maratonlopp, som något slags bevis på sin förträffliga personlighet. 

Man kan inte klandra dem som springer för att hålla smärta och ensamhet i schack.

Och nog är det så löpningen kan användas som utfyllnad i ett liv som saknar innehåll och mening. Den imiterar en livsuppgift och strukturerar tillvaron. Det ständiga pysslandet med träningspass, mat och vila skyler över tomheten. Dessutom får löparen tillfredsställelse och välbefinnande på kemisk väg, ett endorfinrus som brukar kallas runner’s high. Om man pressar sig tillräckligt hårt når man en typ av självtillräcklighet, där andra människor blir överflödiga. Det enda man behöver är sin egen kropp. På så vis finns en antisocial potential i löpningen: den tillåter oss att vända oss bort från gemenskapen, hänge oss åt oss själva. 

Å andra sidan ska man inte klandra dem som springer för att hålla smärta och ensamhet i schack – det finns sannerligen sämre sätt att hantera livets elände. En av Hollywoods mest älskvärda löpare, Forrest Gump, ger sig ut på en flera år lång löpningsexkursion kors och tvärs genom USA när hans älskade Jenny överger honom. Med tiden ansluter sig ett följe av lärjungar som tänker att han fattat grejen. Men för Forrest har löpningen ingen filosofisk underbyggnad. Den är bara ett sätt att överleva förlusten. 

När jag började springa hade jag svårt att förlika mig med löpningens hälsosamma, friluftsrosiga estetik. Träning var töntigt, gym outhärdliga. Möjligen kunde man acceptera lite korpfotboll. Min motvilja skingrades tack vare en löparskara som är känd för sin osundhet, men trots den tycks vara benägna att springa: författarna. 

I John Irvings roman Garp och hans värld (vilket för övrigt är den enda bok min pappa rekommenderat mig att läsa) brukar Garp avbryta skrivandet för att störta ut på sin dagliga löprunda, och bakom scenen anas författarens egna löparvanor. Att Joyce Carol Oates är löpare förvånar knappast någon – hennes författargärning är ett enda långt ultramaraton. Och Haruki Murakami blev löpare samtidigt som han började skriva romaner. I sin löparmemoar Vad jag talar om när jag talar om löpning betonar han vikten av att författaren är ”en osund själ i en sund kropp”. 

Kanske är det så att om man skalar bort språket från skrivandet återstår ett skelett som liknar löpningens. Liksom löparen är författaren utlämnad åt sig själv. Det spelar ingen roll hur många som hejar på och ropar goda råd – ingen annan kan skriva texten åt en. En roman är helt och hållet beroende av sin författare för att bli till. (Såvitt man inte anlitar AI, men då har man också diskvalificerat sig från kategorin skrivande människa.) Detsamma gäller löparen, som måste lyfta sina egna stackars ben för att ta sig i mål.

En annan gemensam nämnare är uthålligheten, vilket Murakami och många med honom vittnar om. Man stretar på och härdar i. Somliga åstadkommer fantastiska saker på ingivelse och impuls, men för de allra flesta är skrivande den upprepade ansträngningens konst. Det inspirerade ögonblicket bärs upp av åtskilliga arbetstimmar, och att färdigställa något kräver tåga. Man går igenom, skriver om, stryker, skriver om, grunnar, flyttar runt och filar till. Ibland vill det sig inte – då slänger man och börjar igen. Detta påminner en hel del om att ge sig ut och springa en duggregnig tisdagskväll i februari med ben av betong och noll procent lust. 

Att författare blir löpare är på så vis inte alls förvånande. De vet hur det går till och är vana vid slitet. 

Man håller på och håller på. Till sist blir det något. 

När jag läst Born to run ökade jag distanserna – tio, tolv, femton kilometer. Flera gånger anmälde jag mig till Göteborgsvarvet, men när loppet väl gick av stapeln hindrades jag av missöden. Mina ursäkter att avstå var ibland bra (bruten arm), ibland sämre (näsblod). Men ingen av gångerna hade jag förberett mig ordentligt, och det visste jag om. Jag sprang för sällan, var bakfull eller hade något annat för mig. Mellan min faktiska prestation och loppet gapade en klyfta, och den var alltför bred för att jag skulle våga språnget. 

Kanske var det inte heller ansträngningen som skrämde mig, utan resultatet. Så länge jag inte utsatte mig för verklig prövning kunde jag bevara fantasin om mig själv som potentiell långdistanslöpare. 

Det närmaste jag kom maraton var mitt romanmanuskript, en månghundrasidig historia som jag mot allt vett och sans lyckades få ihop. När Samlade verk till sist låg på bokhandelsdiskarna återstod mest ruiner av vad som en gång varit en lovande löparrutin. Varje period med flyt följdes av mer eller mindre ofrivilliga uppehåll. Deadline, covid, för mycket att göra. 

Jag är fortfarande inte särskilt bra på att springa långt, men jag behärskar konsten att börja om. Den där löpturen i Lyon var inte första gången jag räknade en runda i meter snarare än kilometer. Nästa gång det hände var jag trettiosex. Då hade jag inte sprungit på ett helt år. Jag hade varit gravid, fått sepsis, legat på IVA, återinsjuknat och förlösts med kejsarsnitt. Nu var min son fyra månader och min man hade gett mig nya löparskor i julklapp. Vi befann oss i mitt föräldrahem på landet. Det var några dagar efter nyår och becksvart ute. Jag rotade fram pannlampa och reflexväst. 

Så gick jag ut i mörkret och sprang, mycket långsamt, en kilometer. 

Läs mer:

Lydia Sandgren minns sitt (nästan) sista bloss

Jag äter för att bli odödlig – nära döden efter en vecka