Recension: Ljuvligt när Murnane skildrar vad det är att vara människa

Är en människa utan minne en människa? Nobelprisfavoriten och särlingen Gerald Murnane undersöker den gåtfulla frågan i sin nya roman Gränstrakter.

Gränstrakter
Roman
Författare: Gerald Murnane
Översättning: Viktoria Jäderling
Förlag: Weyler
140 sidor

För över 40 år sedan förlorade den brittiske musikern Clive Wearing minnet. Sedan dess minns han bara de senaste sekunderna. Går hans fru ut ur rummet ett par minuter blir han lika glad när hon kommer tillbaka som om de inte har setts på decennier. I sin dagbok skriver han ”Nu har jag vaknat för första gången” för att några minuter senare irriterat stryka över raden och skriva den igen.

Är en människa utan minne en människa? Ställd inför Clive Wearing är svaret givet, men frågan väcks ändå i läsningen av Gränstrakter – den australiensiske särlingen Gerald Murnanes näst sista bok. Den nu 87-årige Murnane är jämnårig med Clive Wearing och på sitt sätt lika besatt av minnet som han.

Särling, som sagt. Murnane bor sedan många år i en liten by, han har aldrig varit utomlands, knappt utanför delstaten, har varken dator eller tv. Hans böcker saknar klassisk dramaturgi och berättelse. Men med tiden har han blivit en av favoriterna till Nobelpriset, med ett eget litterärt universum, bestående av australiensiska slättlandskap, hästkapplöpningar, litterära referenser och så vidare. I det infogar sig Gränstrakter, en tunn bok som framhärdar i att vara ”en redogörelse” snarare än roman. Ett slags sista undersökning av författarens egen inre bild- och minnesvärld.

För Murnane minns i bilder och färger. Men varifrån kommer de? Varför är minnet av glasfönstrets färgade prismor så viktigt? Varför kommer han ihåg ett par rader ur ett förord till en bok han varken minns titeln på eller vad den handlade om? Och ljuset genom det där röda vildvinslövet, varför är det minnet så tydligt? ”Vad som intresserar mig är att mannen i över sextio år bevarat bilden av en kvinnas ansikte och även av ett särskilt ansiktsuttryck vars bild dykt upp första gången han läste ett skönlitterärt verk vars detaljer säkert glömts bort av andra läsare för länge sedan.”

Vad är en människa? Svaret tycks vara ett gåtfullt förrådsrum av dunkla bilder och reminiscenser.

Marcel Proust nämns förstås. Men jag associerar också till konstnären James Turrells installationer av färgat ljus och Alain Robbe-Grillets elliptiska romaner, där samma bilder återkommer med små förskjutningar. Och W.G. Sebalds berättarkonst, där minnet blir minnen av andra minnen – Murnane lägger till en metanivå, där den åldrade författaren skriver om ”mannen” (han själv) som minns en pojke han en gång var. 

Eller kunde ha varit. Murnane föreställer sig hur livet kunde ha tagit andra vägar, gestaltar sådant som mannen han då hade varit skulle minnas. Gör det redogörelsen till en roman? Murnane svarar: ”Som jag förstår saken beskriver en skönlitterär författare händelser som han eller hon anser påhittade. Läsaren av skönlitteratur ser, eller låtsas se, händelserna som verkliga. Den här texten är enbart en beskrivning av verkliga händelser, även om många av händelserna kan verka fiktiva för en omdömeslös läsare.”

Ja, vad är bilderna i vårt inre? Minnen, eller sådant vi tror vi minns, eller fantasier om vad som kunde ha varit? Sammantagna blir det människan man är. Vilket Murnane gestaltar i denna ljuvliga roman. Eller om det nu är en redogörelse.

Läs mer:

Stränder och surf: Hur litterärt kan Australien egentligen vara?

Så förändrade Ulf Lundells ”Jack” Sverige