Kristina Kappelin: ”Jag har alltid lockats av det som är vackert”

Villa San Michele är en svensk-italiensk dröm på Capri, en hotspot för exilpoeter och skönandar i över ett sekel. Direktör är författaren Kristina Kappelin och efter åtta år vet hon vad platsen
gör med en, på gott och ont.

  • 19 min
  • 17 nov 2026

// Foto: Stefan Andersson

Kristina Kappelin: ”Jag har alltid lockats av det som är vackert”
Annina Rabe

Villa San Michele är en svensk-italiensk dröm på Capri, en hotspot för exilpoeter och skönandar i över ett sekel. Direktör är författaren Kristina Kappelin och efter åtta år vet hon vad platsen
gör med en, på gott och ont.

Sovrintendente Kristina Kappelin har ingen bra dag. Sedan i morse är hon rejält utslagen av ryggont och ibland märks det att hon är plågad. Ryggvärken vill inte ge vika och när hon tar emot mig sitter hon i sin Lamino-fåtölj med flera kuddar upproppade bakom ryggen. Hon är besviken över att inte kunna visa mig runt på San Michele. 

Inte heller kommer hon att kunna presentera kvällens musikprogram med tenoren Daniel Johansson och pianisten Magnus Svensson. 

Men trots detta tycks Kristina Kappelins energi och entusiasm svårslagen. Jag är beredd på att avbryta intervjun om det blir för jobbigt för henne. Men plötsligt under samtalet hejdar hon sig mitt i en mening och säger: ”Jag har visserligen ont men vet du, allt blev ju så mycket roligare nu när vi pratar!”

Hon säger att hon har blivit snällare och mer harmonisk sedan hon började bo på San Michele.

– I början tänkte jag att här kommer jag inte att stanna länge. Jag som har bott i Rom, Milano, Paris och New York, jag kan inte bo på en ö med bara 15 000 invånare. Men det kan jag ju, hur bra som helst. Jag går upp varje morgon och öppnar fönstret och in kommer hela Medelhavet. Det gör något med en.

Capri gör onekligen något med en. Capri är inte en plats, det är en dröm. Hur skulle den kunna vara något annat med sin overkliga skönhet: sina dramatiskt branta klippor och sitt intensivt blå hav? Sedan antikens dagar har ön förkroppsligat drömmar om skönhet, kultur och om att kunna leva ett fritt liv utan dömande blickar.  Senare har ön också förknippats med glamour och lyxyachter, Pucci-kläder och Jackie Onassis. 

Inget var dock drömlikt alls när jag tillsammans med en hord andra besökare myllrade av båten från Neapel i Capris Marina Grande. Det kändes snarare som att befinna sig i ett avsnitt av tv-serien White Lotus, den om skamlös lyxturism. Av vänner som känner till Capri hade jag fått rådet: ”Undvik Capri stad, det är en svindyr turistfälla. Åk direkt upp till Anacapri.” Den lilla bussen var överfull och den smala och slingriga vägen kändes livsfarlig, även om Kristina Kappelin bedyrat att trafikolyckorna på ön är få. Om jag känt mig manad, hade jag förstås kunnat gå de över 900 stegen i den 2 500 år gamla feniciska trappan upp till Anacapri, den mindre och lugnare staden högt upp på öns västra del. Jag avstod gärna i den 35-gradiga värmen och skänkte en tanke till alla de kvinnor som förr i tiden kånkade turist­koffertar (ofta på sitt huvud) uppför trapporna, medan besökarna leddes på åsnerygg. 

Skönhetschocken är närmast omedelbar när jag kliver in på Villa San Michele. Det är svårt att se var själva villan slutar och den blomsterrika trädgården, officiellt utsedd till en av Italiens vackraste, börjar. Byggnaden övergår sömlöst i grönskan, i den långa pergolans vita kolonner. Längst ut vakar den nyligen renoverade sfinxen – som Axel Munthe sa sig ha hittat i en dröm – över den blå Neapelbukten. Cikadorna surrar hypnotiskt.

San Michele har röstats fram till Italiens vackraste privatträdgård. // Foto: Stefan Andersson

Nästan 150 år tidigare drabbades Axel Munthe av en liknande upplevelse. ”Jag hade ingen tid att tänka, mitt huvud var fyllt av hänryckning, mitt hjärta fyllt av livsglädje, världen var skön och jag var arton år”, skrev han om sitt första rusiga möte med Capri 1876. Redan då såg han grunden till villan och trädgården som han senare skulle köpa och göra till sitt livsverk.

Efter sin död 1949 testamenterade Axel Munthe villan med omgivningar till svenska staten. Dåvarande statsminister Tage Erlander suckade tungt över denna extra börda, ända tills han själv besökte Capri och blev betagen. I dag är villan både museum och mötesplats med uppgift att främja svensk-italiensk kultur. Varje år kommer ett åttiotal svenska kultur­arbetare, forskare och journalister till villan för stipendie­vistelser. Det har beskrivits som ett sällsynt härligt kulturkollo, men framför allt med tid för koncentrerat arbete. Precis som Axel Munthe önskade.

Sedan 2018 är det Kristina Kappelin som leder och utformar verksamheten på Villa San Michele. Efter ett långt yrkesliv som uppskattad Italienkorrespondent för SVT är hon numera vd och intendent samt honorärkonsul. Drömjobb på papperet, men också en utmaning. Hon hade varit frilans i hela sitt yrkesliv och fick nu, efter fyllda 60, sin första anställning och på kuppen personalansvar för tio personer.

– Därtill på en plats jag ännu inte riktigt förstod mig på. Så det var en ganska sårbar situation för mig.

Helt obekant var det ändå inte. Villa San Michele har enligt Axel Munthes önskan uppdraget att ”bygga broar mellan Sverige och Italien”. Detsamma kan man säga att Kristina Kappelin gjorde under åren som journalist. Genom sina rapporter från Italien och i sex böcker har hon berättat om det motsägelsefulla och underbara Italien för svenskarna – landet hon själv blev fascinerad av redan som barn. 

– Italienlängtan fick jag med modersmjölken, hela min familj hade någon sorts Italienbacill. Vi åkte dit på charterresor, för vi var inte så äventyrliga. En gång reste min mamma och mormor till Spanien i stället och de blev fruktansvärt besvikna.

Vet du vad det var med Italien som lockade dem?

– Jag tror att de upplevde det där som jag också alltid har känt, att det är något genuint mänskligt med det här landet. Det manifesterar sig i allt. Dofterna! Det luktar ofta jättegott och ibland ganska äckligt – en aning kloak och lite smuts liksom. Husen är vackra, men ofta ganska illa åtgångna. 

Hon tystnar en stund, rätar mödosamt till sig lite i stolen och funderar vidare:

– Att komma någonstans där man slapp frysa ner det sinnliga och andliga hade stor betydelse för mig. Det är så skönt att leva i ett land där ingen ber om ursäkt för att man är religiös. Sedan kan man ha vilken inställning man vill till religion, men att man vågar tro på att allt inte går att förklara. 

– Och så skönheten. Jag har alltid lockats av det som är vackert. Jag tror att särskilt vi som är uppvuxna i Sverige på 1970-talet minns att skönhet nästan var något skambelagt.

Varje morgon börjar med att Kristina Kappelin slår upp fönstret och ”in kommer hela Medelhavet”. I maj nästa år väntar en ny vy, för då följer hon med på Vi:s tågresa till Garda. // Foto: Stefan Andersson

Kristina Kappelin visste tidigt vad hon ville. Efter journalisthögskolan i Göteborg och ett års stipendium på ett amerikanskt universitet i Bologna började hon frilansa från Italien och blev kvar. Gifte sig med en italiensk journalist och fick en dotter som nu är vuxen. Relationen till Italien har gått igenom många faser under åren, säger hon, men just nu är hon våldsamt nykär.

– Ibland har jag tyckt att Italien är ett jobbigt och besvärligt land. Men nu är jag i en sorts total förälskelse där jag älskar det högre än allt annat. Det fanns en tid när jag tyckte att vi svenskar hade allt att lära italienarna. Nu tycker jag i stället att de har väldigt mycket att lära oss. 

Som vad då till exempel?

– Mänsklig kommunikation. Att inte vara rädd för att närma sig främmande människor på ett vänligt och trevligt sätt. Artighet. Medmänsklighet och vänlighet. Att umgås över generationsgränserna. Det låter som en floskel, men man gör ju faktiskt det här! 

Men, försöker jag, finns det inte också saker med Italien som driver henne till vansinne? Byråkrati? Politik? Oberäknelig kollektivtrafik? 

– Det låter kanske helt otroligt. Men jag kan inte säga att det finns någonting här som retar mig längre. Politiken är förfärlig just nu, men det är den ju i de flesta andra länder också. Och, ska sägas: i Italien sätter man inte trettonåringar i fängelse. Man utvisar inte tonåringar som har vuxit upp i landet.

Det sista säger hon med tydlig skärpa.

Axel Munthe var också italofil, det är en av de saker han och Kristina Kappelin har gemensamt. Den udda och charmiga Boken om San Michele från 1929 är på många sätt en kärleksförklaring till landet. Här odödliggör han San Michele, Capri och dess lokal­befolkning. Boken är både en (opålitlig) memoar och en skröna med sagoinslag. ”Jag hade ingen tid för världen utanför Capri, i himlen finns det ingen post”, skriver Munthe, för att sedan dra en av sina många Capri-skrönor: ”Men så hände något oerhört, det kom ett telegram till Anacapri.” 

Munthe skildrar hur telegrammet vandrar runt bland byns lärda. Skolläraren tror att det är hebreiska med många stavfel, medan en lokal forskare menar att det rör sig om något så sensationellt som ett kejsarchiffer. Ryktet växer snart till att Italien ligger i krig med turkarna och att kungen har mördats i Rom. ”Don Dionisio, Anacapris störste auktoritet på roba antica, igenkände genast Timberios privata chiffer, inte undra på att ingen människa kunde läsa telegrammet.”

Boken om San Michele blev en internationell bäst­säljare och översattes till över 40 språk. Än i dag är det en av de mest översatta svenska böckerna. Den är fortfarande läst på många håll i världen och har gjort Villa San Michele till ett av Italiens mest välbesökta turistmål. 

Axel Munthes sovrum med en smidd järnsäng från 1400-talets Sicilien och tre antika skulpturer som föreställer de mytologiska gestalterna Hypnos, Narcissus och Apollo. Ett utslag av Munthes självdistans? // Foto: Stefan Andersson

Axel Munthe är en av historiens mest kända svenskar, ändå är det många i Sverige som inte har en aning om vem han är. Apotekarsonen från Oskarshamn som blev framstående läkare åt både societeten och de fattigaste. Han var en central figur i det tidiga 1900-talets kulturliv, filantrop och bästsäljande författare. Under många år drottning Victorias livmedikus och förtrogna. En empatisk läkare med ett kall, som behandlade de allra fattigaste och dödsföraktande gav sig in i koleraepidemin i Neapel år 1884. Men även en karismatisk och motsägelsefull figur som inte var helt konsekvent i sina handlingar och hellre umgicks med hundar, apor och fåglar än med människor. 

Kristina Kappelin har blandade känslor för Axel Munthe, denna märkliga sambo från det förflutna som hon lever med. På kontoret hänger ett stort porträtt av honom. Ibland tittar hon på det och frågar: ”Jaha Axel, vad tycker du om det här då?” 

Det händer att hon retar sig på honom.

– Jag tror egentligen inte att han var en särskilt trevlig person. Att han kunde vara lynnig och sarkastisk. Men att han samtidigt ömmade mycket för sina patienter, och för djur. Han verkar ha varit ganska självupptagen, men han hade också humor. I hans sovrum står en liten skulptur av Narcissus som pekar mot sängen. Jag tror att det nog var lite självironiskt.

Hon beundrar Munthe för hans vidsynthet, säger hon. Och fascineras av hans vittomspännande fantasivärld.

– Han var ju som ett barn på många sätt. I flera avseenden var han verkligen realist. Men sedan umgicks han också med tomtar och troll och vålnader. Det är väldigt fascinerande.

Kristina Kappelin tycker att Axel Munthe, denna världskända svensk, är extremt styvmoderligt behandlad i svensk kulturhistoria.

– Det här är en man som har lämnat den här fantastiska egendomen till alla svenskar. Och dessutom med en sådan fin tanke, att bygga broar mellan Sverige och Italien. Vilken svensk som helst kan gå in här och krama ett träd och säga ”det här är mitt”.

Som besökande svensk känner jag att det finns mycket att krama. Cypresserna i den långa allén, apelsinträden eller kanske det sällsynta australiensiska myrtenträdet? Ideligen vill jag stanna till och köra ner näsan i någon av de prunkande blommor som växer överallt. 

Axel Munthe – dandy och djurvän.

Varför har Axel Munthe inte varit mer uppmärksammad i Sverige? 

– Kanske avundsjuka. Han umgicks ju med kungligheter och den tidens stora intellektuella. Och mitt i allt detta står apotekarsonen från Småland, som dessutom gav sig på att skriva böcker och blev framgångsrik där också.

Munthes närhet till kungligheterna är intressant, inte minst eftersom han sade sig vara antirojalist. Drottning Victoria (1862–1930) var kanske den person som kom Axel Munthe allra närmast. De möttes i Rom, när hon sökte upp doktor Munthe för en konsultation. Hon hade kroniska problem med luftvägarna och var dessutom olycklig i sitt äktenskap med den homosexuelle Gustav V. Axel Munthe blev hennes livläkare och de hade ett djupt och nära förhållande. Hur nära spekuleras det fortfarande om.

– Det är bekräftat att de hade en relation. Det finns kärleksbrev. Men hur långt deras förhållande gick vet bara de själva. Det har vi för övrigt inte med att göra.

Munthe och Victoria var långt ifrån de enda som sökte sig till Capri för att leva ett liv som inte var möjligt hemma. Munthe sökte skönhet och frihet. Victoria sökte hälsa – och kanske kärlek. Andra sökte sexuell frihet eller exil. I berättelserna om Capri finns också ett ljusskyggt och ibland dekadent stråk. Öns brokiga historia är lika teatralisk som dess landskap. Kejsare, författare, konstnärer, aristokrater och diverse udda personligheter har i århundraden sökt sig hit för att leva ett friare liv, kanske ett vackrare liv, eller bara ett liv de inte kunnat skapa hemma. Capri har en stark queer-tradition och är fort­farande ett populärt besöksmål för framför allt homosexuella män.

Capris mer frigjorda attityd bottnade i att Neapel, till skillnad från Rom, inte var en del av påvestaten, tror Kristina Kappelin. 

– Innan Italiens enande var Neapel huvudstad i kungariket Bägge Sicilierna. Det var väldigt frigjort jämfört med påvens Rom. Neapel hade en betydligt mer tolerant kultur.

Ett av de mest kända exemplen på personer som befolkade det frigjorda Capri är den franske adelsmannen och poeten Jacques d’Adelswärd-Fersen (1880–1923). Han var en stenrik och vacker dandy, som flytt till Capri från Paris efter en stor skandal som involverade minderåriga pojkar. På Capri lät han bygga den vackra Villa Lysis, där han levde tillsammans med sin betydligt yngre pojkvän Nino Cesarini. Jacques skrev – hellre än bra, enligt elaka tungor – ett antal diktsamlingar och romaner. Men även på det toleranta Capri fick han dåligt rykte. Hans utsvävande livsstil tog ut sin rätt och han sjönk in i ett omfattande missbruk av opium och kokain. 1923 tog han sitt liv, stilenligt medelst en överdos kokain upplöst i champagne.

Vissa aspekter av Capris dekadenta historia är svårsmälta i dag. Och då inte bara kulturen med minderåriga som utnyttjades i sexuella syften. Det handlar också om att Capris fattiga lokalbefolkning ibland nödgades låta sina söner ”anställas” för ”diverse sysslor” av rika utlänningar med intresse för småpojkar. 

Andra har sökt sig hit för politisk exil. Maksim Gorkij bodde på ön i sex år efter att ha förvisats från sitt hemland. Andra skönlitterära författare som frekventerat ön är Oscar Wilde, Thomas Mann, Joseph Conrad, Graham Greene och svenska Birgitta Stenberg. 

En annan besökare var Hermann Göring, som kom till San Michele 1937 och då träffade Axel Munthe. Munthe var uttalad motståndare till nazismen, men erbjöd ändå oförklarligt nog Göring att köpa villan, en affär som aldrig blev av. Ett av de tydligaste exemplen på Axel Munthes motsägelsefulla karaktär.

Den omkring 3 200 år gamla egyptiska sfinxen är Villa San Micheles mest berömda antikvitet. Munthe hävdade att han såg den i en dröm – och placerade den på klippan med blicken över Neapelbukten.

Jag strövar genom museet och tittar på samlingarna. Stannar till vid bysten av den grymme kejsar Tiberius som härjade ön för nästan 2000 år sedan. Tittar ner i brunnshuvudet i vit marmor som Axel Munthe fick för sina insatser under koleraepidemin i Neapel i slutet av 1800-talet. Fascineras av den nya utställningen om den excentriska markisinnan Luisa Casati som med sina levande ormar och geparder våld­gästade villan under tidigt 1900-tal. 

Med så mycket historia i väggarna är det kanske inte så konstigt att det uppstått rykten om att det spökar på Villa San Michele. Stipendiater säger att de har sett Munthe röra sig i omgivningarna. Kristina Kappelin tror inte på spöken, men det har hänt att även hon har känt Munthes närvaro.

– Ibland när jag går här ensam är det som att jag hör steg och känner att någon går bakom mig.

Hon är mörkrädd; det var ett skäl till att hon tvekade över om hon skulle kunna ta jobbet. Men det har gått över förväntan bra, säger hon.

– Jag ska inte påstå att jag inte är mörkrädd längre, för det är jag. Men jag har bemästrat det, vilket jag själv är otroligt förvånad över. Fast jag ska glatt erkänna att jag inte ofta går ut efter mörkrets inbrott på vintern. Då passar jag på att handla på dagen. Jag vet inte vad jag är mest rädd för, att möta någon eller att inte möta någon, om du förstår vad jag menar. 

Vintrarna på Capri är lika ensliga som somrarna är sociala. Ön är så gott som ödelagd och när det är hårda stormar ställs all båttrafik in. På den smala Viale San Michele, som sommartid kantas av turistbutiker och krogar, är det på vintern bara i ett enda hus utöver Kristinas som det lyser i fönstren. Ibland får hon besök, men hon har också mycket ensamtid. 

– Jag lider inte så hemskt mycket av vintrarna längre. Jag känner mig lite som en romantisk figur, som spejar ut över havet. Jag är ganska bra på att vara ensam numera.

De ensliga kvällarna ägnar hon åt att skriva på sin första roman. Efter sex fackböcker om till exempel Berlusconi, påven, italienskt vardagsliv och Roms historia, roar hon sig nu med att utforska fiktionen.

– Det är verkligen en stor källa till glädje. Den har ingen Capri-koppling, och är inte det minsta själv­biografisk. Jag måste erkänna att jag är lite trött på alla dessa böcker där folk bara berättar om sig själva och sina familjer.

Sedan är det en sak till. Hon funderar över hur hon ska intressera ett tv-bolag för att göra en The Crown om Axel Munthe och hans tid på San Michele.

– Det är en historia som har allt. Passion, kungligheter, sjukdom, queerhistoria. Och den har kopplingar till minst fem stora EU-länder, säger hon och ser verkligen mycket gladare ut än när vi inledde intervjun. Kanske börjar ryggvärken släppa? 

– Om jag ror det i land, då borde jag få en bronsbyst på San Michele.


Läs mer:

Vilse på Ven med Lina Wolff

Christina Schollin: ”Jag gråter varje dag”

Syskonen Billgren: ”Vi romantiserade rutiner”

Fler utvalda artiklar