Karolina Ramqvist: ”Jag har en annan lätthet i livet nu”

Karolina Ramqvist fyller snart 50 och har börjat räkna tiden i böcker. Hur många hinner hon skriva innan livet tar slut? I nya romanen Nattsäsong tar hon sig an begäret, åldrandet och vår längtan efter att kontrollera det okontrollerbara.

Hon är sen med att bada i år. Vanligtvis brukar Karolina Ramqvist vara i vattnet redan runt påsk, men när vi ses första gången har nästan hela maj passerat. 

Rufsig i håret från premiärdoppet hälsar hon välkommen till familjens sommarställe på Ingarö utanför Stockholm. En enplansvilla i trä i ett stug­område med gemensam badplats. Som barn gillade hon inte att åka hit, nu älskar hon det. Springer sin slinga i skogen, rensar i trädgården och slår upp datorn på den inglasade verandan tidigt på morgonen när solen går upp bakom tallarna. Hon har just lagt sista handen vid sin åttonde roman. Bara detaljer återstår, säger hon lättat. 

– Det är som att föda barn, man kommer inte ihåg efteråt hur ont det gjorde. Det elementet finns också i skrivandet. Det blev så otroligt belönande att skriva den här romanen, så lätt mot slutet. Nu känns det oproblematiskt, men hade vi träffats i oktober förra året hade jag säkert varit en annan. 

Alla böcker hon gett ut, hyllningarna och priserna som regnar över henne – inget av det spelar någon roll. Varje gång det är dags att börja om är det som att hon inte minns hur man gör. Så var det även med Natt­säsong. Efter en svår höst av tvivel över vart texten var på väg lossnade det på årets sista dag. Hon fastnade vid datorn hemma och blev sen till nyårsfirandet.

– Det bara flög i mig att jag måste ta tag i det, ungefär som man tänker att man måste städa för att det nya året ska komma. Jag tog bort väldigt lite text i manuset, några meningar här och där, men det var bärande delar i romanbygget. Då var jag ganska skräckslagen. Vad gör jag? Nästa dag började boken skriva färdigt sig själv i princip. 

Karolina Ramqvist vrider lite på ett hårt guldarmband om handleden. En myra kryper över vaxduken. Kontrasten mellan den miljö vi ska dyka in i och platsen där vi sitter och dricker kaffe med fågelkvitter som ljudfond en ljummen försommarförmiddag är stor. För Natt­säsong är en mörk historia.

– Även om den är mörk, så har den en energi. Den känns betydelsefull för mig, för att den bara gav sig till mig. Som ett litet trolleri, säger Karolina Ramqvist.

Ett trolleri står också romanens huvudperson inför. En framgångsrik skådespelerska förbereder sig för att spela en mycket yngre kvinna i pjäsen som ligger till grund för Puccinis opera Madama Butterfly. 

Själv lever hon ett tillrättalagt liv i en lyxig våning, men äktenskapet är kärlekslöst och maken verkar mest se henne som någon han kan klä i vackra klänningar och visa upp på middagar.

Allt förändras när sonen till en känd regissör dyker upp på teatern. Vem är han och vilket är hans ärende? Händelserna överskuggas av att det är den mörkaste hösten på 90 år och kriget och depressionen är nära. 

– Romanen är väldigt mycket skapad utifrån vår tids allmänna mörker när det gäller världspolitiken, säger Karolina Ramqvist. 

Påverkar det dig? 

– Ja, väldigt mycket i perioder. Det är svårt att leva det här blaséartade livet som man kanske måste. Romanen är en sorts skildring av det. Man ägnar sig åt att stänga ute omvärlden när man skriver. Å ena sidan går man långt fram, in i världen. Å andra sidan måste man stänga ute ett oväsen som är hela världens lidande. 

Sveriges förändrade säkerhetsläge de senaste åren, med den största militära upprustningen sedan kalla kriget, inträdet i Nato och uppmaningar till hushållen att vara beredda ”om krisen eller kriget kommer” har inte fått utrymme i samtidslitteraturen i så stor utsträckning hittills. Är Karolina Ramqvist först ut? 

– Jag vet inte, men beredskap är intressant. Sverige är en sådan anomali i världen. Idén om det krigslösa och fredliga landet är exotiskt. Jag tänkte mycket på krig när jag var barn. Jag hade många vänner från länder där det var krig och mina morföräldrar var uppväxta i sviterna av första och andra världskriget. Kriget var hela tiden närvarande genom andras minnen. Våldet formar ju ständigt världen. Samtidigt växer man upp som svensk med en märklig idé om att det finns ett undantag.

I Nattsäsong använder berättarjagets make till och med ordet ”fredsskadad”. 

– Det är ett roligt ord.  

Du skrattar. Det har hörts mycket i debatten som något negativt.

– Ja, jag vet inte om det är en skada, men det är alltid en begränsning att inte känna till så mycket om lidande. Det normala är ju ändå krig, genom historien och i världen. Det är såklart en mental begränsning att inte kunna förhålla sig till det. Det är intressant, och bitvis lite komiskt, att skriva och tänka kring det. 

Den femtioåriga skådespelerskan som utgör berättaren i Nattsäsong har också svårt att föreställa sig en tillvaro med krig. Något annat upptar hennes tankar. Ett erotiskt uppvaknande som får världen att skälva.

– Jag har alltid intresserat mig för begär. Jag tror att alla författare intresserar sig för det dolda och att skriva handlar om att avtäcka någonting dolt, se det osynliga. Sexualitetens kraft är ju oerhört stark, men vi ser den inte, säger Karolina Ramqvist. Inte ens i ett samhälle som kanske upplevs som sexualiserat.

Om två månader ska vi ses igen. Då ska hon ta emot Selma Lagerlöfs litteraturpris under kulturveckan i Sunne. Hon tilldelas priset ”för ett djupt reflekterande författarskap där berättarröster och romanfigurer får utrymme att vända på teman som utsatthet, makt och skrivandets möjlighet att kontrollera världen”. 

– Det känns väldigt hedrande, men jag blev förvånad. Jag hade inte väntat mig att få den här utmärkelsen nu. Priset brukar ges till författare i en ännu mer mogen ålder.

Karolina Ramqvist inledde sin karriär som musikskribent för olika tidningar på 90-talet. Musiken tog henne ut i världen, till Jamaica, där hon bosatte sig ett tag. Det var också möjligheten att få spela låtar i Sveriges Radio som gjorde att hon tackade ja till att sommarprata. Året var 1999, hon var 22 år och beskrevs i SvD som en representant för de unga och arga med otvättat hår. 

Hon hade nyligen dragit ner byxorna på Ulf Lundell i antologin Fittstim genom att publicera hans ”Saknas pojkvän?”-brev som han skickat till henne efter att hon sågat hans bok i DN. 

Då var romandebuten More fire ännu några år bort. När Karolina Ramqvist sommarpratade igen förra året gjorde hon det från positionen som en av våra mest etablerade författare. Den första boken, om en passionerad kärlekshistoria på Jamaica, hyllades av kritikerna, tilldelades Sveriges Radios Romanpris och Augustprisnominerades. 

– Jag känner mig såklart inte som en … 

Hon skrattar till. 

– Jag känner mig inte som en etablerad författare, säger hon generat. 

Varför? 

– För att skrivandet i sig är så svårt och okontrollerbart. Jag uppfattar väldigt starkt att man alltid börjar om inför en bok. Man är alltid ny och tomhänt inför skrivandet. Man befinner sig i den där ovetskapen hela tiden som är någon sorts mörker där man famlar väldigt mycket. 

Det låter nästan som ett öde som hon inte kan undslippa. Dömd till att skriva. I sitt sommarprat förra året liknade hon också skrivandet vid en sjukdom, en långsam, tärande kamp. 

 – Andra kan fråga: ”Ska du inte unna dig semester nu?” Då känner jag väldigt starkt att de inte förstår. Skrivandet är ett sätt att existera. Det är inte alltid roligt, men det är ändå otroligt tillfredsställande. Jag tycker inte synd om mig själv för att jag jobbar varje dag. 

Jag hade så svårt att gå in och ut ur att skriva och att vara med andra människor. Det var ett problem på riktigt.

Karolina Ramqvist ställer ner koppen med kaffe, fäster blicken i fjärran. Det fanns en tid då hon hade svårare att hålla isär de olika rollerna i livet.

– När jag var yngre var jag tvungen att resa bort eller stänga av min mobiltelefon och lägga den i en låda i en vecka när jag skulle skriva. När jag skrev min första roman lånade jag ett hus i Grekland en hel höst. Jag hade så svårt att gå in och ut ur att skriva och att vara med andra människor. Det var ett problem på riktigt. Nu är det inte svårt längre. 

Vad var det som förändrades? 

– Det var nog bara en vana. Nu kan jag vara helt inne i en text och sedan gå och prata med min dotter om vad hon gjorde i skolan. Ibland kan jag fortfarande bli mentalt avskärmad. Mitt i ett intensivt skrivande kan det vara krångligt att röra sig bland andra, att gå på fest och sådant. Man känner sig väldigt upptagen av den här fantasin man håller på med. 

Då längtar du hem till din dator? 

– Ja, eller jag känner mig bara mal placé. Är jag i en period när det är lite svårt att skriva så är jag kanske inte en jättetrevlig person. Då är det som att det sociala kittet upphör att fungera. 

Vad gör det med din omgivning? 

– Jag vet inte riktigt. Man kanske får stå ut med att det inte går att få svar på saker, en viss tystnad från mitt håll. 

Men din familj, din man, förstår dig vid det här laget? 

– Ja, jag tror det och alla relationer handlar väl om att man behöver acceptera varandra på något sätt. 

Paradoxalt nog verkar en del ha svårt att acceptera Karolina Ramqvists påhittade karaktärer. Journalister har grävt bland sidorna på jakt efter ”sanningen”. Efter Flickvännen, som handlar om Karin som lever med en rånare, fick hon dementera: Nej, jag har inte varit tillsammans med en yrkeskriminell man. Samtidigt hämtar hon mycket stoff ur sitt liv. Ett exempel är den illegala aborten som hon gjorde på Jamaica i tjugoårsåldern och som finns med i Den första boken. 

– Det irriterade mig. Jag hade inte för avsikt att skriva om den, den tog sig in i boken av egen kraft, precis som en del annat, och jag fogade mig. En del verkar tro att skrivande är något slags terapi, men när jag skriver är det min bok jag förhåller mig till, inte mig själv.

Karolina Ramqvist skildrar kvinnors livsvillkor. Språket brukar beskrivas som avskalat och precist, men med stort psykologiskt djup mellan raderna. Vanliga teman är makt, moderskap och begär. 

Det är inte bara i Nattsäsong det sistnämnda utgör en viktig komponent. 

– Mitt intresse för begärets kraft och gränsen mellan begär och behov, det är nog en konstant, som intensifieras eller mattas av i perioder. Man tränger djupare in i sina frågor med tiden.

Drömmen om att bli författare väcktes redan i sexårsåldern. Hon längtade efter att få börja skolan och läsa, skriva och rita tillsammans med andra barn. Livet hemma i Nacka var långtråkigt, inga syskon och en ensamstående mamma som var borta mycket. 

Men när hennes fröken i första klass delade ut Nils Holgerssons underbara resa blev besvikelsen stor. En hemsk läsupplevelse, skrattar Karolina Ramqvist åt minnet.

Hon kommer att återkomma till det i Sunne, men först väntar en resa till Paris, en sommar och kanske mer trädgårdsarbete nu när hon är färdig med Nattsäsong. Hon pekar ut några kritiska ställen på tomten, träd med lösa kvistar hängande i kronorna från vinterns stormar. 

– Jag gillar att vara här och släpa grenar. 

Är det din typ av träning? 

 – Jag springer i perioder, särskilt på vintern tidigt på morgonen. 

Oj, det är då de flesta inte springer.

– Ja, men det tycker jag jättemycket om. Om det är snö så tycker jag mycket om att springa i mörkret i snön. 

Det bor en liten fakir i dig. Bada nu, springa på vintern. 

– Haha ja, men jag har ett mentalt behov av rörelse. Ibland går jag till ett gym som öppnar fem på morgonen. Det är en svår konflikt, egentligen vill jag bara sätta mig och skriva då, men samtidigt får jag ju träningen avklarad.

Det känns som att det går emot bilden av en för­fattare som bara går in i sin text, äter dåligt medan hemmet förfaller.

– Jo, men det finns också. Hemmet förfaller också. Om jag tittar mig runt hemma och det är jätte­välstädat –då vet jag att det går dåligt med skrivandet. Det är på så vis bra när allt förfaller.

Telefonen ger ifrån sig en skarp signal. Det är dottern. Hon svarar med ett ”Hallå, är det viktigt?” och försvinner i väg. 

Jag strosar runt i rummen, räknar till tre schackbräden. Karolina Ramqvist dyker upp igen, förklarar att det är resten av familjen som spelar. Jeansen är utbytta mot ett par svarta kostymbyxor och sandaletter, hon duttar på lite smink böjd över köksbordet. Hon ska på lunch inne i stan och jag ska ge henne skjuts. Karolina Ramqvist har inget körkort, men blir förtjust när hon ser bilen på uppfarten: ”Wow, den här skulle min son älska.”

Det är en neuros som råder, vägran att åldras. Man vill inte gå nära vad det egentligen handlar om.

Den 8 augusti är platsen en annan. Inte Selma Lagerlöfs barndomshem Mårbacka med milsvid utsikt över gyllene fält och mörkgrön barrskog, utan en rätt trist föreläsningslokal i Sunne. 

Anna-Lisa Asp och Märta Ceder har varit vänner i decennier. De är pensionerade låg- och mellanstadielärare, 81 respektive 91 år gamla. Utdelningen av Selma Lagerlöf-priset är en av Kulturveckans höjdpunkter. De visste inte vem Karolina Ramqvist var när hon tillkännagavs som pristagare i maj, men Märta Ceder berättar att hon hunnit låna och läsa Flickvännen på biblioteket sedan dess. 

– Den handlar om en kvinna som är tillsammans med en gangster. Det är intressant, för den världen finns ju också.

Från podiet berättar Karolina Ramqvist om den tidiga besvikelsen över Nils Holgersson och hur hon långt senare fick upp ögonen för Selma Lagerlöfs författarskap på ett skriftmuseum i Schweiz, vid Jurabergens fot. Där, bredvid handskrifter från Yeats, Kafka och Rimbaud fastnade hon framför textenTvå spådomar av Lagerlöf. Hon avslutar sitt tacktal med att återknyta till motiveringen om skrivandets möjlighet att kontrollera världen: 

– Det är det enda en författare begär och allt jag någonsin velat göra.

Vädret har hon i alla fall ingen kontroll över. När vi ses dagen därpå hänger molnen tunga över Sunne. Karolina Ramqvist bor på Selma Spa. Vi sätter oss på en terrass med utsikt över sjön Fryken. Högtalarna spelar sävlig spamusik.

Några behandlingar har hon inte hunnit med. Helgen har varit fullspäckad med författarsamtal, middagar och tal. Det fanns en tid då Karolina Ramqvist tyckte sådant var jobbigt, sociala sammanhang där det krävdes att hon skulle prata om sina böcker. 

– När jag tänkte på att bli författare hade jag inte föreställt mig den delen av det. 

För tio år sedan skrev hon essän Det är natten, om kluvenheten hon kände inför att behöva vara en författare med stort F som ska förklara sitt verk för världen och glänta på sitt innersta. Det var först för någon bok sedan (det är så hon räknar tiden) som hon insåg att mötet med läsarna inte är det verkliga mötet. Det sker mellan bokens pärmar.

Hur känns det nu?

– Det har blivit lättare. En del av min ovilja handlade om att jag inte kunde begripa vad det här var till för. Jag hade en känsla av att talandet om böckerna måste nå upp till själva böckerna, att jag hela tiden smutsade ner mina böcker med min röst, min kropp och min person. 

Det finns ett skäl till att du valt skrivandet och inte talandet?

– Ja, när man talar så är det också en social situation. I skrivandet finns alltid en kontrollförlust, men också en kontroll över språket som jag saknar när jag talar. Nu har jag lärt mig att läsningen pågår i ett eget rum och att talandet om böcker inte konkurrerar med den, men det är fortfarande svårt att tala om en bok med någon som ännu inte läst den. Jag vill inte ställa mig i vägen för läsarens tolkning.

Karolina Ramqvist sitter med ryggen mot en stor glasvägg. Bakom henne simmar folk i sakta mak fram och tillbaka i den blåskimrande poolen. Här kan man även göra behandlingar för att försöka förhindra åldrandet. I Nattsäsong injicerar sig berättaren med botox. Hon avundas inte de unga vackra kvinnorna, utan de alldagliga, som inte behöver förhålla sig till mäns begär eller till vilka de blir när utseendet förfaller. Ytlighet är ett ämne som Karolina Ramqvist ofta återkommer till i sina böcker. 

– Det är en neuros som råder, vägran att åldras. Man vill inte gå nära vad det egentligen handlar om, frågan om livet och döden, hur man ska leva och när man kommer att dö. Längtan efter odödlighet och långlevnad kan verka otroligt löjlig, men är ju också helt mänsklig. 

I november fyller Karolina Ramqvist 50. Ålders­kriserna ligger bakom henne, säger hon. Sedan några år tillbaka upplever hon att mycket av det som tyngde henne förr, då barnen var yngre och livet var lite svårare överlag, har släppt.

– Jag känner mig mer närvarande i mitt eget liv. Jag behöver kämpa mindre med att vara till i livet än vad jag har behövt tidigare. Jag har en annan lätthet nu. 

Så hur känns det att fylla jämnt?

– Just nu tänker jag inte så mycket på det. Det är mest att jag tänker på det som hur många böcker man hinner skriva under ett liv. Hur länge kommer man leva? Jag tänker nog mycket på hur många böcker det finns tid för att skriva. 

Vad gör den tanken med dig?

– Det är väl lite som med allt i livet. Man kan inte ägna sig åt något onödigt. Man kan inte ägna sig åt något som inte upptar ens intresse eller engagemang. Så har jag nog alltid tänkt. Jag vill inte ägna mig åt saker som inte betyder någonting för mig. Jag har den typen av idé om tid, att det finns för lite av den. 

Ska du ha en fest? 

– Jag vet inte, men jag har fått en del frågor om det. Jag har inte bestämt än. Jag hade en stor middag när jag fyllde 40. Jag hade köpt jättemycket ostron och i ett av dem hittade en kompis en pärla. Det var väldigt fint. Jag hade aldrig varit med om det, och jag har ändå ätit en del ostron. Så gav han den till mig såklart i present. 

Hon måttar med fingrarna, visar att den var stor. 

– Sedan försvann den, först en gång, sedan en gång till. Det var så symboliskt. Det här med begär och för­gänglighet. Längtan efter en pärla som försvinner.

Läs mer:

Här är 15 böcker vi ser fram emot i höst

Bodil Malmsten: ”Alla kommer tro att jag är en diva”