Isabella Nilsson tilldelas Vi:s litteraturpris: ”Min ambition är att överleva”

Isabella Nilssons lekfullhet blir en hisnande kontrast mot den förtvivlan som ofta genomsyrar texterna. Vi:s Litteraturpris tilldelas en författare som försöker att hitta ett sätt att överleva på.

 I sin biografi över Stig Dagerman minns Olof Lagercrantz ett tillfälle när de två åkte bil. Väglaget var halt och olyckan nära, något som gjorde Dagerman anmärkningsvärt upprymd. Dagerman och årets mottagare av Vi:s litteraturpris Isabella Nilsson har en del gemensamt. Bland annat dragningen till bilar i höga hastigheter.

– I krokarna utanför Skövde finns det många bilintresserade gäng, som jag i perioder har hängt med. Det är en värld där jag bara är gäst, bara den där konstiga poettjejen. Som tjej behöver man inte heller kunna något om bilar, utan man får vara med bara man vill åka bil snabbt. En passenger princess.

Andra gemensamma nämnare: En debut som dubbade dem till litterära underbarn. En djup känsla av främlingskap i tillvaron. Båda räknar de sig också, som Dagerman formulerade det, till dem ”som inte nödvändigtvis tar livet av sig men som alltid har döden vid sin sida för säkerhets skull”.

– Stig Dagerman var superviktig för mig när jag var yngre. Han hjälpte mig att förstå min egen ångest och mina svårigheter. Men min ambition är att hitta ett sätt att överleva på och då måste man ju också titta på människor som har lyckats med det. Men jag kan till hundra procent identifiera mig med hans ångestfyllda själ. Hans livssyn är väldigt rimlig för mig och jag kan undra hur andra kan vara så ångestbefriade.

Innan vi fortsätter med Isabella Nilssons författarskap kan vi dröja lite vid hemstaden, Skövde. Ja, ”Händelsernas centrum” enligt kommunen själv – men dit räknas kanske inte litteraturen. Den gamla regementsstaden, som ligger utslängd på Västgötaslätten, har just inget särskilt litterärt att yvas över. Kristina Lugn växte för all del upp där. Enligt Isabella Nilssons mamma brukade också den jämnårige Tidaholmsbon Per Hagman stå och se svår ut utanför Västerhöjdsgymnasiet. Men sedan är det inte mycket mer. Isabella Nilsson är själv ”säsongspendlare” mellan Stockholm och Skövde. Födelsestaden utgör nu mest en kuliss för morgonpromenaderna.

– Mitt Skövdeliv är väldigt isolerat. Jag har inga sammanhang, inga hobbyer, jag deltar överhuvudtaget inte. Det är nästan tramsigt att säga att jag bor här. Jag är mer som ett spöke. Men jag känner stor tacksamhet för att det just är en intetsägande stad. Det är väldigt ömsesidigt, jag skiter i Skövde och Skövde skiter i mig. Vi lägger oss inte i varandras affärer.

Jag har en liten Östermalmstant i mig

Isabella Nilsson talar hellre om Östermalm. Och då inte Skövdes Östermalm, utan de välbärgades kvarter i Stockholm. Där hyr hon halvårsvis en lägenhet, av en hyresvärdinna som i sin tur tillbringar de månaderna i Skåne.

– Jag har en liten Östermalmstant i mig. Jag lämnar sällan Östermalm när jag är i Stockholm. Det är väldigt skönt att vara på en plats där man inte hör hemma. Där finns bara människor som håller på med helt andra saker än jag; de är rika och jag fattig, de lever helt andra liv. Då har jag något att skylla på när jag känner mig främmande. Jag borde ju, som ung kulturkvinna, känna mig hemma på Söder. Men det gör jag inte – där känner jag ingenting och det är obehagligt.

Det är också på Östermalm som Isabella Nilssons senaste bok, Tomhet och ömhet, slutar. Och med den även diktjagets destruktiva relation med en gift man. Och, inte minst, graviditeten den har resulterat i. Det är en bok som tycks skriven på liv och död.

På så sätt liknar Tomhet och ömhet genombrottsboken Nonsensprinsessans dagbok. Men också formmässigt. Nonsensprinsessans dagbok består av 365 texter. En för var dag det år som hon i nyårslöfte lovat sin mamma att inte ta livet av sig – det dagliga skrivandet blev en avgörande distraktion från dödens pockande. Tomhet och ömhet består i sin tur av 100 texter, ”som alla försöker besvara en fråga som inte riktigt låter sig formuleras”. Även de tar avstamp i det självbiografiska, även de utgör en salig blandning av miniessäer, dikt, avgrundsdjup och ordvitseri som ”Har du en brevduva att låna mig? Nej, men du kan ta min budget”.

Allt det här kan sägas enklare: Ingen samtida, eller för den delen dåtida, svensk författare gör något liknande.

– Skrivandet börjar ofta som ett slags dagboksanteckningar. Jag skriver ju om mig och mitt liv. Det gör jag konstant, oavsett om det ska bli en bok eller inte. Det är bara ett sätt för mig att förstå världen och verkligheten på.

Noteringarna hamnar i anteckningsböcker eller i mobiltelefonen. Efter ett tag kan ett tema eventuellt utkristalliseras. Men det i sig är inte nog för att texterna ska bli en bok.

– Jag börjar skriva en bok när en form kommer. Det kan vara lite svårt att säga när det är, men plötsligt har jag bara fått en idé.

 Ett exempel är hennes En bok för ingen. Isabella Nilsson läste den tyske filosofen Friedrich Nietzsches Den glada vetenskapen och fick en ingivelse att låna hans underrubriker.

– Jag stal dem och skrev egna texter utifrån dem. Då hade jag dels redan en massa material som jag hade antecknat medan jag läste och som jag skrev om och anpassade, dels fortsatte jag att skriva till sådant som behövdes för att fylla formen helt.

Oavsett vad för slags text som slutligen tar plats på sidan så präglas den av raffinerad språkmedvetenhet. Det skrivna är liksom fysiskt, Isabella Nilsson vrider och vänder på orden, tar isär dem och skojar med läsarens förväntningar. Lekfullheten blir en hisnande kontrast mot den förtvivlan som ofta genomsyrar texterna. Läsaren både fnissar och snyftar.

Man kan trolla fram fantastiska grejer, men risken är alltid att man förtär sig själv

I läsningen kan man emellanåt associera till den tidigare Vi-pristagaren Lennart Hellsing och hans evigt snurrande text-tivoli.

– Jag har vuxit upp med hans böcker. En grej som är bra med honom är att han är lite läskig, det är väldigt spännande när man är barn. Att hålla på med språk tycker jag fortfarande är obehagligt och det finns hos honom, den här totala och uppsluppna crazy lekfullheten, som också är smått skev och skrämmande. I en av sina verser har han en trollkarl som förvandlar sig till ett glas saft och dricker upp sig själv. Det känns som en väldigt bra bild av vad det är att vara författare. Man kan trolla fram fantastiska grejer, men risken är alltid att man förtär sig själv.

Jag kommer också att tänka på en annan Vi-pristagare – Gunnar Ekelöf, som samlade sin nonsensdiktning i Strountes.

– Hans var den första ”vuxna” poesin som kom mig nära i tidiga tonåren. Det var kanske inte Strountes utan de melankoliska, mer existentiella dikterna. Men Ekelöf är ett bra exempel på att det inte finns någon motsättning, utan allt kommer ur samma känsla av djup melankoli och lekfullhet, som båda är sprungna ur en känsla av tomhet. Tomhet är ju både bra och dåligt. Om allt är meningslöst så är det en hemsk sak, men det är också en frihet. Den friheten kan man göra vad som helst av.

För mycket frihet kan emellertid vara svårt att hantera för en (för att låna Isabella Nilssons formulering) överrörlig hjärna. Ett av inslagen i debutboken som charmade kritiker och läsare var hennes fallenhet för strama versmått och rim. Få behärskar numer det klassiska poetiska hantverket och när sådana som Lotta Olsson och Malte Persson knyter sina sonettkransar blir formen en händelse i sig.

Men för Isabella Nilsson finns det inte någon poäng med att visa upp hela sin virtuositet. Det avgörande är att skriva något som griper tag i såväl poet som läsare och då kan det räcka med ett lite enklare rimschema. De frivilliga begränsningarna tvingar helt enkelt kreativiteten att söka sig andra och oväntade vägar för att uppnå det avsedda målet.

– Jag ska inte generalisera alltför mycket men min erfarenhet är att inbitna rimmare har en sorts oro eller obekvämhet eller instabilitet inom sig. Den kan vara en tillgång kreativt, men bara om den kanaliseras genom något som ger tillräcklig grundläggande stadga. Och om man saknar sådan får man skapa den på konstgjord väg. 

Läs mer:

Vem tar hem Vi:s litteraturpris 2025?

Yukiko Duke: Här är vårens bästa böcker