Håkan Nesser: ”I mångas ögon är jag redan dömd”

Inom kort åker en av landets mest folkkära författare i fängelse, dömd för grovt skattebrott. Vad skulle kommissarie Barbarotti säga om det? Och vad gör man med sina sista dagar som en fri man?

Jag känner mig som en kriminal­kommissarie när färjan glider in mot den kompakta dimman i Visby hamn. Gråvädret är som hämtat ur en deckarupptakt. Fast det brott jag ska ägna mig åt på ön är redan färdigutrett. Håkan Nesser, en av landets bäst säljande författare, och hans fru har funnits skyldiga till tre punkter av grovt skattebrott efter att ha fört ut uppemot 15 miljoner oskattade kronor från bolag på Malta. Nu, väldigt snart, väntar fängelse. Ett och ett halvt år var. 

Kanske är det därför Håkan Nesser möter upp inkognito på parkeringen utanför terminalen? I jeans, ribbad blå tröja och militärgrön keps ser 75-åringen ut som vilken vindpinad gutegobbe som helst. 

–Det är så dumt det här, säger han när bilen börjat rulla. Jag är en ekonomisk idiot. Vi anlitade en revisor som klantade sig, och så tycker Skatteverket att vi borde ha anlitat ännu en. 

Han rattar elbilen till Norrgatt, ett konditori med anor från 1948, intakt med jukebox och folkhemskt utbud av bakverk. Här serveras bland annat katalaner, de mazariner med hallonsylt som både Barbarotti och hans skapare gärna sätter i sig. 

Under studietiden i Uppsala fick Nesser smak för den udda kombinationen lättöl och katalan. Idag nöjer sig 75-åringen emellertid med stärkande svart kaffe. 

Det mediala epitetet ”dubbelaktuell” häftas ofta vid kultur­personligheter som ger ut två verk samtidigt. Håkan Nesser är ofrivilligt och unikt dubbelaktuell. I juli, samtidigt som romanen Det finmaskiga nätet ges ut, åker dess författare i fängelse. 

Resumé: I samband med Paradisläckan framkom att Håkan Nesser fört ut omkring 15 miljoner kronor från ett bolag på Malta, utan att redovisa saken för Skatteverket. 2019 avkrävdes han 8 miljoner kronor i restskatt, ett belopp som betalades. 2022 åtalades Håkan Nesser och hans fru för grovt skattebrott. Han och hustrun friades initialt i tingsrätten. I hovrätten blev det dock förlust. Håkan Nesser omvandlar gärna domen till fotbollssiffror. Sett med sådana vann han med sammanlagt 9–3.

Ändå väntar alltså fängelse. Finkan. Kåken. Synonymerna han använder skapar skojig distans, men slätar inte över verkligheten. Om knappt en månad buras han in. En cell på Klass III-anstalten Asptuna väntar. För en författare som omgärdas av ett enträget hygglighetsrykte är det ett brott också mot förväntningarna. Hans fiktiva kommissarier Van Veeteren och Barbarotti, moralens och samvetets tjänare, hade inte sett med blida ögon på en skattesmitare. 

En egenförfattad artikel i DN i februari var tänkt att väcka sympati för hans predikament. Han hade agerat i god tro, bedyrade han. Och vad göra med alla djur på gården? 

–Jag skrev lite raljerande för att inte bli för tråkig, men där finns min bild av hela bedrövelsen.

Men appellen uppnådde snarare motsatt effekt. ”Upp med handen den som tycker synd om Nesser”, skrev Johan Croneman i samma tidning. 

Är hans fall en rättsskandal? 

Håkan Nesser hävdar det, om än en liten sådan.

–I botten av alltihop ligger det faktum att vi är oskyldiga. Jag vet detta, har vetat det i mer än åtta år, ända sedan jag blev uthängd första gången.

Håkan och hustrun Elke har ansökt om resning. Men även om den beviljas – endast ett av hundra fall tas upp av kammarrätten – har paret antagligen redan hunnit in och ut ur fängelset vid det laget. 

Trots det förefaller han mun­ter denna dag då dimman sänker sig tjock över hansestaden. På väg till Norrgatt, då vi passerar Gutavallen där division 2-laget FC Gute huserar, väcks gamla fotbollsminnen till liv. Två sticker ut. Håkan Nesser, pikant nog född och uppvuxen i Kumla, har varit i fängelse förr, visar det sig. Som ung spelade han en fotbollsmatch, Korpen, mot Kumlas interner. Passering genom en mängd säkerhetsslussar innan Håkan och hans lagkamrater åkte på en brakförlust. 

Fotbollsminne två: Just som Van Veeteren-böckerna började ta fart internationellt blev han intervjuad av en brasiliansk journalist. Via skakig lina frågade journalisten om Håkan fått de förberedande frågor han skickat via e-post. Det hade Håkan inte. Som föreslog att de kunde ta intervjun på volley. Första frågan: ”What is swedish literature compared to world literature?” Håkan svamlade på om Strindberg och Lagerlöf, några ord om arbetarförfattarna, och möjligen en mening eller två om det deckarunder han själv just blivit en del av. Så fortsatte intervjun. Mer förhör än intervju. Först vid sista frågan släppte spänningarna: ”What do you know about Brazil?” Håkan berättade om VM-finalen 1958, den mellan Sverige och Brasilien han som åttaåring följt via radio hemma i Kumla. Mannen i andra änden, även han åtta år vid tillfället, hade också trollbundits. ”Kan du rabbla den svenska startelvan?”, frågade brassen. ”Du, jag kan till och med rabbla Brasiliens”, svarade Håkan. ”Ha! Vet du, jag kan den svenska”, kontrade brassen. 

Häpen förbrödring. 

Slutet gott, allting gott. Varför en sådan fotbolls­utvikning när det finns ny Barbarotti-roman och fängelse att tala om? Jo, för att Brasilien-anekdoten
så väl sammanfattar Håkan Nessers liv. Han har varit en lyckans ost. Förskonad, åtminstone relativt. 

Det är ingen slump att ”nåd” är hans favoritord. 

–Det är inte synd om mig, säger han mellan kaffeklunkar och katalantuggor. 

–Har du någonsin fått på käften? frågar han. 

Inte sådär riktigt ordentligt.

–Inte jag heller. Och då har man haft det bättre än de flesta. 

Undrar om jag fortfarande kan åka till Fårösund och storhandla eller om fotbojan börjar pipa då? 

Bakom oss kavlar Östersjön ut sig stålgrå mot horisonten. Genom konditoriets fönster syns Visby lasarett, alldeles vid vattenbrynet. Troligtvis ett av världens vackraste. Inte själva byggnaden, framför allt inte fasaden, men utsikten! När Håkan behandlades för koloncancer 2018 låg han där. Ensam i en sjuksal. Plågad av smärtor, och inte utan oro.

En halvmeter av tarmen hade avlägsnats vid operationen. Behandling med cytostatika väntade. 

–Men vilket ställe, utbrister Håkan Nesser. 

Och vilken tillvaro. Bara sig själv att sköta. Läsa, skriva, vila, dåsa till, äta något, duscha. Sedan? Repeat. 

Jan Guillou har sagt att alla borde sitta i fängelse någon gång. Då tillåts människan komma ikapp med allt som annars släpar efter. Kanske är institutionalisering extra gynnsam för skrivande människor? Guillou sägs ha skrivit hela Ondskan bakom galler; vad Håkan Nesser åstadkommer under sin volta återstår att se. 

Ett och ett halvt år lyder straffet. Men så länge lär han inte sitta. Går allt som det ska är han ute med fotboja efter ett halvår. 

–Undrar om jag fortfarande kan åka till Fårösund och storhandla eller om fotbojan börjar pipa då? 

Det är ingen retorisk fråga – Håkan Nesser vet inte. Han känner till när han senast måste inställa sig. I övrigt noll. När han ringde anstalten och frågade om de behövde ankomstdatum blev svaret nej. ”Men ta med dig leg när du gör det.” 

Har du kollat upp anstalten; hur den ser ut, vilka förhållningsregler som gäller? Huvudskakning. Finns tid nog att bli viss om sådana saker, poängterar han. Han känner dock till att Stig Bergling suttit på Asptuna, ett faktum som får honom att ompröva sitt önskemål om egen cell. Kanske kan den stundande voltan ge honom stoff? 

Han vet också vilka böcker som ska få göra honom sällskap på Asptuna. Kerstin Ekmans Gör mig levande igen, liksom The Sea, the Sea av Iris Murdoch och Några steg mot tystnaden av Eyvind Johnson. Den sistnämnda läste han i sin ensamhet i Hofors, när han gjorde lärarpraktik på en högstadieskola. 

–En sak till vet jag. Jag kommer att vara äldst på hela panget.  

Konstateranden som det ovan skrockas fram, med närapå road vantro. Förhoppningsvis åker han därifrån med en sjuhelvetes story, tillägger han. Lika tapper låter han inte när jag frågar om hans goda rykte. Får han det med sig hem?

Sedan min mamma blev varse domen läser hon inte längre Nesser. Inga skattesmitare på hennes nattduksbord. Jag förstår hennes besvikelse. Skattesmitande går kors och tvärs mot den rättskänsla som bultar genom hans böcker. Van Veeteren och Barbarotti härbärgerar ett tidlöst och mycket svenskt patos; ett mischmasch av Becks, Wallanders och Lisbeth Salanders. 

Hög häst. Hög fart. Hårt fall. 

–Det är inget roligt att bli uppfattad som skatte­smitare, erkänner han. Jag förstår att jag i mångas ögon redan är dömd, oavsett om det blir resning eller ej. Det gör mig sorgsen, oerhört sorgsen.

Skäms du?

–Nej. Men jag ångrar mig. Jag ångrar mig på samma sätt som man ångrar att man inte tog tåget när man inser att planet man sitter på ska störta. Men jag skäms inte, jag går rakryggad genom det här.

Men ett konto på skatteparadiset Malta. Nog borde förslaget ha fått de röda flaggorna att hissas? 

–Jag var tveksam. Men jag kollade ju. Både en och två gånger. Med både vår bank och revisorn. ”Det får inte vara några gråzoner”, sa jag … Men visst var det dumt. Jag borde inte ha gjort det.

–Vi bodde inte i Sverige när vi hade Malta­bolaget. Var inte skattskrivna här. Inget var det minsta olagligt; Skatteverket har fått 8 miljoner som de inte skulle ha haft, bara för att vår rådgivare klantade sig och inte berättade för oss.

Jag är gammal nog för att inse att människor, platser och händelser är tidsbundna

Vi pratar förstås litteratur också, om än mindre än vad jag hade gjort med en författare som inte ska in i fängelse. Den kommande romanen, Det finmaskiga nätet, avslutar den populära sviten om kommissarie Gunnar Barbarotti. Barbarotti var ingen planerad graviditet, erkänner Håkan. Efter att ha avslutat Van Veeteren-serien skrev han en ny bok, Människor utan hundar, och insåg att han behövde en kommissarie. Som frågvisa och grubblande varelser är sådana fiffiga för författare. Efter fyra, fem böcker tyckte Håkan Nesser att det fick vara nog. Tyskland, med sin dokumenterade fäbless för Schwedenkrim, bönade och bad emellertid om mer. ”Aldrig”, trilskades Håkan. ”Vill ni ha mer får ni skriva själva!”

Så började han skriva den roman han ville skriva, vilken även den visade sig behöva en kommissarie, och på den vägen är det. Vid det laget hade Håkan Nesser dessutom börjat fatta tycke för Barbarotti.

–Han kom in från vänster, Barbarotti, men för varje bok håller jag mer och mer av honom, säger han. 

–I den här genren tar storyn så mycket plats, vill man ge sin kommissarie kött på benen så krävs det några böcker. 

Men tio böcker, det är många år tillsammans. Infinner sig ett vemod nu när du satt punkt?

–Nja, inte vemod. Jag är gammal nog för att inse att människor, platser och händelser är tidsbundna. Jag längtar inte tillbaka till det som varit.

Svaret är intressant, ämnat som det är att upprätta ett avstånd mellan Håkan och Gunnar. Samtidigt understryker påpekandet om tidsbundenhet deras många likheter. I Det finmaskiga nätet ger kommissarien uttryck för samma osentimentala känsla. Flytten från Kymlinge till Gotland känns; det blir en sista måltid på favoritrestaurangen innan flyttlasset går, men sådant vankelmod accepteras som något fullt naturligt. Både Håkan Nesser och Gunnar Barbarotti lutar sig mot en luttrad godmodighet, i bägges fall underbyggd av gudstro. Det känns en smula trött att försöka slå bryggor mellan fiktiva personer och dess upphovsmän, men i fallet Nesser/Barbarotti är likheterna påfallande.

–Det stämmer, säger Håkan. Småskyldigt, som någon som råkat försäga sig under förhör. 

–De tankar Barbarotti tänker har passerat genom mig först. Jag och Barbarotti står på samma plats vad gäller utveckling och tro. 

Håkan Nesser drar sig vanligtvis för självbiografi, men nog innehåller Det finmaskiga nätet små rallarsvingar. Det är troligtvis ingen slump att en synnerligen inkompetent polis har ett förflutet på Skatteverket. Här figurerar också en viss Olle Möller, en riktig person som dömdes mot sitt nekande på 60-talet, och först långt senare befanns oskyldig. Och det finns mer! Asunander, Barbarottis pensionerade chef, tillika mordgåtans instigator, framlever sitt livs upplopp på Höstsol, ett sällsamt pittoreskt äldre­boende, med utsikt över både Östersjö och hansestad. Håkan Nesser erfor något liknande när han låg på Visby lasarett för behandling av kolon­cancer. Vidunderlig utsikt, samtidigt lurade döden i faggorna.

–Det är intressant det där, ett inre landskap som inte överensstämmer med det yttre. 

–Har du läst Camus En lycklig död? frågar han. 

–Det är en föregångare till Främlingen, på samma tema, där döden framställs som livets viktigaste ögonblick. Du ska helst blicka ut över något vackert när du upphör, alltså inte bli överkörd av ett tåg eller dylikt. Det är i dödens spegel livet syns. Utan döden kan du inte vara existentiell över huvud taget.

De filosofiska inslagen får Nessers romaner att trilla mellan stolarna. I England är förlaget noga med att saluföra hans böcker som sofistikerad krim. I Tyskland trycks hans verk in under den vida paraplybeteckningen Schwedenkrim, och även i hem­landet är mottagandet slarvigt, ibland direkt för­minsk­ande.

Litteraturkritikern Lotta Olsson, som regelbundet skriver om deckare, räknar Håkan Nesser som en av ”de tre stora”. Tillsammans med Leif GW Persson och Henning Mankell gick han i bräschen för den svenska deckarboomen. Särskilt mycket gemensamt med sina efterföljare anser Olsson dock inte att Nesser har. 

–Nej, han står långt över de flesta deckarförfattare. Den stilistiska briljansen, humorn … Somliga läsare anser att han är för pratig, men jag älskar tonen, hur han resonerar fram och tillbaka.  

Hon håller med om att Håkan Nesser ofta fallit mellan stolarna.

–Han är för litterär för att bli betraktad som deckar­författare, men för deckaraktig för att anses vara en riktig författare. Han står för sig själv, går inte att placera i någon fålla, och just det är mästarens signum. 

Lotta Olsson håller Borkmanns punkt, den andra romanen i Van Veeteren-serien, högst.

–Där lyfts brottsutredningen upp till en allmänmänsklig nivå. Kunskap är inte bara faktainsamling, utan också hanterandet av fakta.

Apropå just fakta finner hon det snårigt att uttala sig om det brott han dömts för. När jag frågar vad hon tror att Barbarotti eller Van Veeteren hade tyckt säger hon: 

–Det är inte den typ av brott de utreder. Och det är inte Nessers typ av brott heller, han förefaller ointresserad av ekonomisk brottslighet, och kanske är det just därför han åker in.    

Nog för att Håkan Nesser tidvis har förundrats över kultursidornas behandling; sådan småaktighet upptar inte hans tankar för tillfället. 

–Bara Gaza är ett helvete på jorden, och världens största demokrati håller på att avveckla sig själv inifrån. Sedan har vi Ukraina, Sudan …

Världens lidande ger perspektiv. Ett kort fängelsestraff i Sverige är inget att tjafsa om. 

–Det blir väl som att göra lumpen utan vapen. 

Ibland landar handflatorna på hjässan, vilket ger intrycket av en kapitulerande soldat. Andra gånger låter han mer stridbar. 

–Jag skulle kunna undervisa juridik på universitet, åtminstone 20 poäng, efter allt jag varit med om.

Det måste vara knivigt att slåss för sin sak utan att uppfattas som rättshaverist.

Han skrattar till. 

–Det ringde en man till mig för några dagar sedan, berättar han. 

–Han hade förlorat allt till Skatteverket och ville göra gemensam sak för att besegra dem en gång för alla. ”Du är rättshaverist”, sa jag. ”Ja, någon titel måste man ha”, svarade mannen. 

Katalanen är uppäten, men det nesserska godmodet verkar vara en outsinlig resurs. Han och hustrun Elke gjorde sju kosmopolitiska år i New York och London, med start 2006. De unnade sig, tog del av utbudet. Efter det framstod inte livet på landet avskräckande. De hamnade på Furillen tack vare en Van Veeteren-inspelning. En lapp på en tallstam, ”Tomt säljes”. 

Nu har de bott där i 20 år. Välsignade år som fyllts av barnbarn, böcker och harmonibringande vardagsrutiner. 

Hundpromenaderna är en höjdpunkt, framför allt kanske stunden vid stenen där parets tidigare hundar, samtliga ridgebacks med namn som slutar på -on, ligger begravda. Döden skrämmer honom inte. Det beror delvis på hans släkt, tror han. Närkingar hela bunten. Synsättet: döden ingår. Man ”trillar av pinn”. Sedan har han förstås sin gudstro, en privat­variant av kristendom, precis som Barbarottis.

Han berättar att en drös vänner erbjudit sig att hjälpa till på gården. Jag frågar om någon av dem vågat skämta om hans öde, fängelsekund vid 75. 

–Jodå! Jag kallar mig själv kåkfarare, skrockar han. Senare den dagen parkerar han utanför Hotell Strand, i vars lobby vårt samtal ämnar fortsätta. När han hittar en lucka på elbilsparkeringen, utan att de facto behöva ladda, varnar jag honom för tänkbara löpsedlar: ”DÖMD FÖRFATTARE SKENPARKERADE”

Vid receptionen inleder han dessutom med att återlämna en bok han ”lånade” från hotellbiblioteket senast, Svansjön av Jascha Golowanjuk, röd, läder­inbunden. Framåt kvällen, när vi förflyttar oss till en öde restaurang vid Stora torg, föreslår Håkan Nesser att vi ska ta en springnota. 

–Varför inte? Jag har ju redan slagit in på brottets bana. 

Galghumorn gör sig påmind fler gånger. 

–Jan Guillou åkte i alla fall in i finkan som revolutionär, säger han apropå den lumpna beteckningen ”skattesmitare”.

Det är inte omöjligt att jag hittar något som kan nyttjas till en historia

När jag ringer honom någon vecka senare är han ute med hundarna. Galghumorn som bortblåst. 

–Åh, det är alldeles fantastiskt vackert. Vindstilla på Gotland och solen skiner. Man skulle kunna stanna i den här dagen några år, säger Håkan Nesser med sorg i rösten.

Kanske har allvaret ändå sjunkit in. Om ynka några veckor stängs dörrarna på Asptuna bakom honom. Friheten förbyts i fångenskap.

Båda Barbarotti och Nesser flyttar till Gotland för att njuta livets höst, men komplikationer tillstöter. I Barbarottis fall är det en gammal mordgåta som sliter honom från lättjan; i Nessers fall ett nesligt fängelsestraff. Verkligheten sägs trumfa fiktionen, men i det här fallet råder balans. Det finmaskiga nätet når handeln samtidigt som dess författare kastas i fängelse. Barbarotti kommer ut, Nesser åker in. 

–Fängelse är knappast något semesterparadis. Men det är inte omöjligt att jag hittar något som kan nyttjas till en historia.

Ur Vi Läser #3–4 2025.

Läs mer:

Jan Guillou: Jag försöker skratta åt eländet

Fredrik Lindström: ”Becks kropp är lackmuspappret där vi kan avläsa det moderna samhällets disharmoni”

Lotta Olssons boktips: ”Sällsynt spännande sträckläsning”