Fredrik Lindström: ”Becks kropp är lackmuspappret där vi kan avläsa det moderna samhällets disharmoni”

För 60 år sedan revolutionerade Maj Sjöwall och Per Wahlöö den svenska deckaren och gav en bild av Sverige i snabb förvandling. Fredrik Lindström skriver om Martin Becks krånglande mage och en politisk författarduo som bäddade för en motreaktion.

Maj Sjöwall och Per Wahlöö är det okrönta kungaparet inom svensk kriminallitteratur och i år är det 60 år sedan deras debutbok Roseanna kom ut och året efter följdes den av Mannen som gick upp i rök. Vad består egentligen storheten i? På ett plan är svaret enkelt: de förändrade den svenska kriminallitteraturen i grunden. De tog deckaren in i verkligheten, och bröt definitivt med alla piprökande detektiver som snubblade på lik i salongen. Sjöwall Wahlöö skildrade verkliga polisutredningar! Dessutom var man litterärt drivna, intrigerna är skickligt frammejslade och till författarparets största styrkor hör också att på några rader kunna få en bifigur, ett vittne eller en granne att bli en trovärdig och levande människa.

Böckerna har naturligtvis åldrats nu på mer än ett halvsekel, och en del av den tidstypiska vänsteridealism som var på modet blir idag ofrivilligt komisk. Men just att Sjöwall Wahlöö är så fångna i sin egen tid har också blivit en av deras allra största tillgångar. Författarna lyckades i sin serie Roman om ett brott 1965–1975 med att – helt oavsiktligt – pricka in rekordårens och miljonprogrammets årtionde. Dekalogen om Martin Beck och hans kollegor blev alltså också en ögonvittnesskildring av en period som idag alltmer framstår som den stora vattendelaren i svensk historia.

Frågan är faktiskt om något land i världen någonsin förändrats lika mycket på ett decennium? Det finns ett Sverige före och efter rekordåren, och vi möter det förra landet i de tidiga Sjöwall Wahlöö-böckerna. Där är yrken som jungman, stadsfiskal, landsfogde och badmästare så självklara att de inte behöver förklaras. Genomsnittssvensken bodde ännu i två rum och kök och en tredjedel av alla bostäder saknade egen toalett. Nya lägenheter byggdes fortfarande med matkällare, potatisbinge och bakbord och nästan all mat var husmanskost. I Sverige i mitten av 1960-talet finns inte en enda pizzeria eller Mc Donald’s, men inte heller en enda lättprodukt. Man jobbar sexdagars arbetsvecka, Ikea öppnar sitt första varuhus i Stockholm just 1965 och ord som dator, T-shirt, kärnfamilj, barnomsorg, porr och postnummer är ännu inte belagda i svenska språket. Dessutom är majoriteten av svenska kvinnor hemmafruar. I mitten av 1970-talet skulle allt vara annorlunda.

Roman om ett brott-serien skildrar den enorma förändring Sverige genomgår på tio år. Vi får följa med Martin Beck på hans resa, där han blir ett slags personifikation av det dysfunktionella samhället han lever i. Han har blysmak i gommen, ständiga magproblem och svajande humör, han röker för mycket, missköter sin hälsa, vantrivs med sig själv och ännu mer med sin gnatiga fru. Det här blev en stilbildande realism, både i Sverige och internationellt. Mängder av framtida poliser och brottsutredare skulle sedan brottas med en tristess som hämtat grunddragen från det gamla polishuset i Västberga. Becks dåliga mage är så berömd att ett ledande amerikanskt magasin en gång hade rubriken ”Policeman Beck’s stomach” på ett reportage. Hans kropp är lackmuspappret där vi kan avläsa det moderna samhällets disharmoni. Och pH-värdet är skrämmande surt.

Författarnas intention är att visa en verklig polis. Beck är långt ifrån pusseldeckarnas sluge detektiv, men ännu längre ifrån hårdkokt privatdeckare med skäggstubb och uppfälld rockkrage. Martin Beck är mer människa än litterär gestalt, och det är förstås det som gör honom så intressant. Till professionen är han bara en halvtorr tjänsteman som sysslar med enformiga utredningar. Hade det inte varit mord han utredde, skulle han passerat oss helt obemärkt förbi.

Men varför mår han så taskigt? I det gamla Sverige hade han varit smått idealisk: en noggrann och plikttrogen familjeförsörjare, småtråkig, utan några utsvävningar eller äventyrligheter. För femtiotalets stillsamma och hemtrevliga välstånd alltså en idealman. Men nu vaknade Martin Beck och många med honom upp till en värld med helt andra krav. 1950-talets oreflekterande familjefar skulle få en hel del att tänka på där han gömde sig bakom sin dagstidning. 

Martin Beck mår alltså illa inte bara för sin egen skull, utan åt en hel generation svenska män – för att deras mansroll blivit föråldrad och förbrukad. Det kommer att krävas mer nu än en yrkesskicklig och lagom anonym grå tjänsteman. Ja, berättelsen om Martin Beck själv blir lika mycket historien om mansrollens revolution. Kommissarie Beck börjar som stel och känslomässigt hämmad herre, klädd i hatt och rock, och med fru och barn i förorten – men slutar tio år senare som en frånskild, förlöst, barhuvad och uppknäppt man i sandaler – och med en Mao Zedong-affisch på väggen.

Ja, berättelsen om Martin Beck själv blir lika mycket historien om mansrollens revolution

Vid sidan av illamåendet lider han också av klaustrofobi, vilket författarna effektfullt utnyttjar i Det slutna rummet (1972) där själslig cellskräck står i centrum. Hur ska han komma ut ur sitt eget slutna rum? Bryta med sin egen stelhet och anonymitet? Lära känna sig själv, som det hette på 1960-talets nysvenska. Det är inte lätt. Det visar sig att hans ”polishjärna”, som är en stor tillgång för honom som yrkesman, nog är till lika mycket skada privat. Martin Beck talar som en polisrapport även när han försöker vara avspänd. Nya människor blir lätt reducerade till ett signalement: ”Martin Beck, den omutlige, mer intresserad av en kvinnas skonummer än av färgen på hennes bröstvårtor”, tänker han vid ett självreflekterande tillfälle.

Om han nu försummar kvinnors bröstvårtor, så kan detsamma absolut inte sägas om Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Så fort de får en chans beskriver de sådana med liv och lust, såväl färg, konsistens som omfång på vårtgårdarna. De excellerar i en sensualism som ibland kan kännas tidstypiskt objektifierande, men de har också långtgående visioner om könsroller, jämställdhet och sexualitet. De älskar att beskriva sin vision av ”den nya tidens kvinna”.

Ta till exempel Gun Kollberg, gift med Martin Becks kollega Kollberg, som i de första böckerna figurerar som fru Kollberg, anonym och opersonlig som vilken hemmafru som helst. Precis som Beck förändras hon dock och blommar ut genom böckerna. Gun Kollberg uppträder efter hand alltmer avslappnat i hemmet i skjorta eller pyjamasjacka. Hon är fördomsfri, rak, talar oförblommerat om sex och är ständigt öppen för inviter från sin man. När hon inte ligger med honom på ryamattan eller i badkaret, så går hon på kvällskurs i spanska eller jazzdans. Hon har inte ett spår av gamla traditionella kvinnoroller, varken dam eller bullmamma.

Författarparets kvinnosyn filtreras i viss mån genom tidens modetrender: moderna kvinnor är alltid kortklippta, medan de traditionella och trista lägger håret med papiljotter. Kände man inte till den radikala markeringen i frisyrvalet skulle man kunna tro att intellektet satt i själva frisyren: de kortklippta kvinnorna framstår alltid som frigjorda och intelligenta. De är männens jämlikar och har dessutom nästan alltid ett utmärkt sexliv! 

Denna hårmodulation bärs förstås också av den verkliga idealkvinnan i böckerna – Rhea Nielsen. Om Gun Kollberg är författarparets halvgångna utkast till den moderna kvinnan, så är Rhea Nielsen deras magnum opus. Frågan är om det tidiga 1970-talets kvinnoideal någonsin formulerats så tydligt och kompromisslöst? Hon är den frisinnade, rödvinsintellektuella, behålösa samhällskritikern och sanningssägaren förkroppsligad in till bristningsgränsen. Idag kan man skratta lite åt hennes tvärklippta naglar, slitna jeans och foträta tofflor. Rhea Nielsen är faktiskt så genomarbetad att hon har allt – utom trovärdighet. Maj Sjöwall har också i efterhand medgett att Rhea blev på tok för präktig som karaktär. 

Men det är nog inget försök till realism, se det hellre som könspolitiska markeringar och inspiration

Men självklart måste en sådan skapelse av rekordårens alla förhoppningar och nästan euforiska framtidstro bli orealistisk. Jag tror man ska se kvinnoporträtten i Roman om ett brott snarare som optimistiska experiment, idéer om hur kvinnans frihet skulle kunna se ut. Inte minst när det gäller den nyvunna sexuella friheten. Det var nog knappast så många i Sverige 1967 som likt den unga studerande Lisbeth Karlström i Mannen på balkongen går ner till det lokala badhuset, väljer ut någon lämplig och intresserad kille och tar med honom hem för en snabbis – mitt på blanka vardagen. Men det är nog inget försök till realism, se det hellre som könspolitiska markeringar och inspiration; kvinnan har lika stor rätt till sitt sexliv som mannen! Tanken på att kvinnor fick ha sex bara för njutning var ny och kontroversiell, men författarparet banar väg för den i böckerna.

Det var en ny tid, präglad av idealism, men det gick fort och var inte alltid konsekvent. Vissa dialoger blir också halsbrytande i sin kontrast mellan tradition och nytänkande, som när Nadja Eriksson, haschrökande konstnärinna i Brandbilen som försvann (1969), under ett förhör frågar kommissarie Månsson, nästan som i förbigående:

– Vill ni ligga med mej?

Det vill han för övrigt gärna. Men det kanske allra mest intressanta här är att hon – niar honom. Det kan vara slentrian från författarna, men det blir en underbar bild av ett Sverige 1968 som kastar sig huvudstupa in i framtiden. Gärna fri och spontan sex, men håll på formaliteterna! 

Det är både styrkan och svagheten hos Sjöwall Wahlöö att man lägger sitt krut på att skildra de sympatiska karaktärernas nyanser, men lätt glömmer de övrigas. Rhea Nielsen, som förlöser Martin Beck sexuellt, blir en motpol till den gamla sortens trista hemmafru som Martin Becks ex-hustru Inga briljerar i. Inga Beck är symptomatiskt nog en av få kvinnor i hela romanserien vars nakenhet vare sig får bröstvårtor eller någon annan pikant detalj beskriven. Hon framstår som tristessens genius där hon ständigt drar omkring i papiljotter och noppig morgonrock och oavbrutet gnölar på sin man. I själva verket borde hon ju själv vara lika mycket instängd i en roll och föråldrade konventioner. Men författarna gör det emellanåt lätt för sig. Det fanns ett uttryck som blev populärt i slutet av 1960-talet, nämligen att uppgivet säga: ”Det är det här jävla samhällets fel!” Den enkla analysen är lika kontraproduktiv som den är tidstypisk. 

Maj Sjöwall och Per Wahlöö hade ett slags litterärt och socialt program med sin romanserie. Ett favorittema som återkommer i flera av böckerna är ”den oskyldige brottslingen”. Dessa är ädla och strävsamma personer i samhällets bottenskikt som tappar alla spärrar och hämnas på det samhälle som förgripit sig på dem. Temat utvecklas efter hand, men till en början var författarna försiktigare med samhällskritiken. Det var en medveten strategi för att fånga in läsare som annars slukade ”borgerliga pusseldeckare”. Men deras syfte blir sedan allt tydligare (och mot slutet av serien allt mer övertydligt). Med Per Wahlöös egna ord var deras plan:

”att med den renodlade kriminalromanen som skalpell sprätta upp buken på ett ideologiskt utarmat och moraliskt diskutabelt s k välfärdssamhälle av borgerlig karaktär”.

Inom den dåtida vänsterrörelsen ansåg man att det verkliga brottet i samhället egentligen begicks av den härskande klassen. Denna grupp bestod av politiker, folk med höga poster inom myndigheter, kapitalister och företagsledare. Sjöwall Wahlöö agiterar i sina böcker mot dessa förtryckare, och det i en allt större megafon. Men tyvärr utforskar de nästan aldrig mekanismerna eller det mänskliga psyket bakom denna ondska; de cyniska direktörerna som medvetet suger ut sina undersåtar blir oftast schabloner, om än mycket underhållande emellanåt. 

Mycket av parets samhällskritik förtjänade definitivt att tas på allvar. Men som bekant tenderar varje epok att bli programmässig och fastna i enkla lösningar, och sedan upprepa dessa istället för att fördjupa och analysera. På så vis var Sjöwall Wahlöö själva med och bäddade för den motreaktion som sedan skulle komma med tiden, där solidaritet blev något löjligt och där ”tokvänstern” användes som ett skräckexempel. 

Många analytiker menar idag att grunden till den polarisering vi ser i dagens Sverige lades just på 1960-talet. Sjöwall Wahlöö revolutionerade den svenska deckaren, skapade polisromanen, men råkade på samma gång också ge oss en bild ”inifrån” av Sverige under rekordåren, ett land av fartblinda människor som med bästa välvilja vill ifrågasätta allt och alla. Det här var knappast författarparets avsikt, men som så många andra gånger i historien blev det kanske inte riktigt som man tänkt sig. Det finns absolut en litterär storhet i dekalogen Roman om ett brott – men allra störst är den idag kanske ändå som tidsdokument. 

Ur Tidningen Vi #4 2025.

Läs mer:

Så blev drömmen om en bostad en mardröm

Pascal Engman: ”Jag önskar jag var lite mer som Läckberg”