Fredrik Sahlin: Nu har Hollywood börjat röka igen
Hollywood verkade ha fimpat för gott. Men plötsligt ser Fredrik Sahlin knappt skådespelarna för all rök. Vad var det som hände?
Gary Oldman i "Darkest Hour" (2017). // Jack English/Working Title/Kobal/REX
Hollywood verkade ha fimpat för gott. Men plötsligt ser Fredrik Sahlin knappt skådespelarna för all rök. Vad var det som hände?
Känt folk röker Kent, återigen – eller kanske något annat nu mer modernt märke. I alla fall på film och i tv-serier.
Amerikansk film och tv hade sakta men säkert gått mot en mer rökfri miljö, där enbart skurkarna drog halsbloss, men på senare år verkar det som om de lobbystarka tobaksbolagen kört en storoffensiv för att få oss på nikotinkroken igen.
Produktplaceringen av cigaretter har väl aldrig riktigt försvunnit men nuförtiden poängteras även rökandet i dialogen och beskrivs gärna som något rebelliskt och busigt.
För att klargöra: Vi pratar inte om indiefilmer eller rökstinna 1970-talskildringar utan breda kreationer som utspelar sig här och nu.
Inte minst i den makabert blodbestänkta tv-serien Scarpetta, där Nicole Kidman gör huvudrollen som rättsläkaren Kay Scarpetta. Hon röker inte bara som en borstbindare, i krystat upplagda dialog-lyror berättar hon dessutom att hon vet att det är onyttigt men att hon ”unnar sig” – en tjärdrypande uppdatering av kosmetikjätten L´Oreals slogan: ”Because you’re worth it”.
Liknande tendens syns i den romantiska komedin för mogen ungdom, Is this thing on? Den 50-årige ståuppkomikern Alex (Will Arnett) och hans ex-fru Tess (Laura Dern) hamnar i säng, igen. När Alex tänder en post-coital stinkpinne, frågar Tess:
”Varför har du börjat röka? Det känns som om vi är 20 igen”.
”Jag ger mig själv tillåtelsen…”.
Alltså rökning som en del i frigörelsen från kärnfamiljens nikotinfria och trista tillvaro. Även ex-frun ser någonting positiv i det, eftersom ex-makens etikettsbrott är så häftigt och coolt att det verkar kvala in på samma syndaregister som att hon har börjat ligga med en annan man.
Imperfect women, vårens lite stelbenta seriedrama om ett mord som splittrar en kvinnotrojka, vill också vara med och putsa på ciggens skamfilade aura. Här är det celebriteter som Elisabeth Moss och Joel Kinnaman som saluför ciggen som en, som det heter här, ”emotionell krycka”, som man har rätt att ta till när tillvaron kantrar. Verklighetens Kinnaman är dock en renlevnadsman som hellre tuggar magisk svamp än tobak, vilket vi (inte) fick höra om i hans Sommarprat.

Men stjärnorna röker så klart inga riktiga cigaretter. Samtidigt som de inspirerar publiken till att skaffa lungcancer puffar de på ofarliga örtcigaretter (eller inga alls, då ciggen i vissa fall läggs till i den digitala efterproduktionen). Skådespelaren Gary Oldman insisterade dock på att röka riktiga cigarrer när han spelade Winston Churchill i Darkest hour – men så drabbades han också av nikotinförgiftning.
Det är inte bara jag som har vädrat extra mycket rök i biosalongen och tv-soffan. I en artikel i Cancerworld, en publikation för onkologer (!), från den 31 maj (som passande nog är World No Tobacco Day) 2025, berättas att ciggfrekvensen på film gick ner markant under tidiga 2000-talet och att den ”omkring 2010 hade minskat kraftigt, och det verkade som att den hade förpassats ut i populärkulturens marginaler”.
I artikeln konstateras dock att rökverken gjort en oönskad comeback på senare år. En anledning tros vara att filmbolagens självsanerande klausuler, som filats på sedan den amerikanska socialstyrelsen officiellt deklarerade att rökning leder till lungcancer, kringgås lättare nu när nöjesindustrins infrastruktur har förändrats. Beslut tas inte centralt på samma sätt som när det främst var stora Hollywoodbolag som producerade film. Nu är det istället ett flertal olika strömningstjänster som skapar innehåll, vilket har luckrat upp reglerna och öppnat dörren för tobaksbolagen.
En ovetenskaplig teori (min egen) säger att 2024 var ett viktigt år för den celluloida ciggens återkomst. I filmskaparen Luca Guadagnino amerikanska triangeldrama Challengers röktes det osannolikt mycket, trots att professionella tennisspelare hade huvudrollerna. Även här bolmades det under rebellflagg, ciggen presenterades i dialogen som något förbjudet men härligt, närmast en afrodisiaka.
Ingen verkar ha upplyst grabbarna om att rökning inte är rätt sorts doping för den som vill vinna en uthållighetstävling.
I Joker 2, som till del utspelar sig på ett mentalsjukhus, utgjorde cigaretten en belöning för gott uppträdande. Det med rätta hyllade dramat Anora var knappt skönjbar genom rökridåerna.
Den svenska kommande serien Maffia utspelar sig visserligen på 1990-talet, så ett visst mått av passiv mental rökning får man acceptera men jag (som själv då sög i mig tobak på daglig basis) har inget minne av att i princip alla människor var kedjerökare.
Inte heller framtiden är rökfri, vilket bland annat avslöjas i den underhållande dystopiserien Fallout (2024-26), som utspelar sig i en tillvaro där kärnrobotar har bombat oss tillbaka till stenåldern, eller i alla fall Vilda västern (om man ska döma av scenografi och stämning). Trots att serien utspelar sig år 2219 är det fortfarande – precis som på 1980-talets skolgårdar – en cigg i mungipan som skiljer de rebellrufsiga från de välkammade.
I Stephen King-filmatiseringen The Long walk (2025) befinner vi oss i ett framtida neofascistiskt USA där det varje år anordnas en maratontävling i gång, som är tänkt att höja folkets arbetsmoral. 50 unga män väljs ut till att gå de nästan 60 milen och det gäller att hålla en jämn fart på cirka fem kilometer i timmen, annars blir man skjuten. Killen med ciggpaketen blir populärast av alla, och bjuder generöst laget runt. Ingen verkar ha upplyst grabbarna om att rökning inte är rätt sorts doping för den som vill vinna en uthållighetstävling. Men så har de kanske bara sett filmer gjorda från 2024 och framåt.
Läs fler artiklar av Fredrik Sahlin:

