Det här grisiga beteendet går inte att förklara

Visst du att galten uppvaktar suggan genom att massera och ”sjunga” för henne? Eller att kultingen efter att ha blivit diad tackar suggan för maten? Per Jensen har skrivit en kärleksförklaring till grisen.

Undertiteln till boken är ”en kärleksförklaring”. Hur gick det till när du föll för grisarna?

– Jag minns det otroligt väl. På schemat stod en morgonföreläsning på universitetet. Den skulle handla om husdjurens beteende, däribland grisar. Och jag tänkte, roligt nog: hur ska det gå att fylla en föreläsning med information om grisar? Till en början tänkte jag skolka och ta sovmorgon, för grisar var jag inte intresserad av.

Men du gick dit ändå?

– Jag gick dit ändå. Etologen Lars Fält som höll i föreläsningen hade en, för mig, ny ingång. Han pratade om grisarnas naturliga beteende, om saker som var konstiga med dem. Att de bygger bo, till exempel, hade jag aldrig hört talas om. Han pratade också om grisens sätt att dia, att det fanns en rad beteenden som ingen riktigt förstod sig på.

Sedan var du fast?

– Två timmar tog det, jag blev totalt frälst och ville veta allt om grisar.

Och när bestämde du dig för att skriva den här boken?

– Jag har haft det i bakhuvudet ungefär lika länge som jag forskat på grisar men jag har inte hittat rätt väg in. Ska jag skriva om grisar för allmän publik, och inte andra forskare, måste jag förmedla känslan av vilka fantastiska djur de är. Ingången fick jag genom mötet med fotografen Julia Lindemalm. Jag var på en utställning med hennes fotografier och kände direkt att det är precis den känslan jag vill åt, hon porträtterar dem på samma sätt som jag ser dem. 

Ett kapitel ägnas helt åt griserotik, du skriver att deras parningsbeteende får ”allt annat att blekna”. Berätta!

– Det är mycket komplext. För att bara nämna en sak: galten uppvaktar suggan intensivt. Han följer då efter suggan, buffar och masserar henne och ”sjunger”. I forskarvärlden kallas det chant de coeur – hjärtats sång.

Men det vanligaste i dag är inte att grisar parar sig naturligt?

– Nej, grisar i matproduktion får i princip aldrig föröka sig naturligt. Det sköts artificiellt. Finns det en galt i stallet är hans enda uppgift att stimulera suggorna att komma i brunst genom sin doft och sina läten. Det går inte att säga hur det här påverkar grisarna, men det är sannolikt ett tristare liv, som Astrid Lindgren påpekade redan för decennier sedan.

Hur är egentligen grisens levnadsvillkor i dag?

– Nästan alla grisar i världen lever i trånga, bullriga och dammiga stall. Det är fattigt på stimulans. Grisar är allätare av naturen och därför utrustade med stor nyfikenhet och en drift att undersöka allt. Om livet då består av några kvadratmeter betongbox blir det oundvikligen väldigt tråkigt för dem. Därför är det vanligt att grisar kan bita av varandras svansar och öron – det är enda sättet de kan få utlopp för sin starka instinkt att undersöka.

Apropå det, i boken skriver du om ett fotografi som etsat sig fast hos dig. Berätta om det?

– Fotot föreställer en kvinnlig grisuppfödare som poserar med en kulting i famnen, iklädd skyddsutrustning. Trots att det är länge sedan har jag inte kunnat tvätta bort minnet av bilden – den var så aningslös. Reportaget skulle illustrera hur tufft det är att arbeta i ett svinstall, och det är det. Jag har själv tillbringat mycket tid i stallen. Allt damm och alla gaser är påfrestande för kroppen. Men grisarna bor ju där jämt, det hade man fullkomligt missat i den här artikeln. Det tyckte jag var konstigt.

Vad är det roligaste du har lärt dig om grisen?

– Jag tycker ofta att det mest intressanta ligger i vad vi inte vet. Min personliga favorit handlar om grisens digivning. Det finns ett mysterium som vi forskare kallar tack-för-maten – vilket är det namn vi gett fenomenet, vi har inget annat sätt att förstå det på. Efter att mjölken runnit till reser sig kultingen, går fram till suggan, biter henne lite i nosen och ger ifrån sig ett grod-kväkande ljud som inte liknar något annat läte. Och vi vet inte varför de gör så.

Kommer du att lyckas ta reda på varför?

– Kanske inte, jag börjar bli till åren. Jag hoppas att någon yngre forskare lyckas och att jag under min livstid i alla fall får chansen att ta del av svaret.

Till sist, hur känns det att boken ges ut lagom till julskinkans högtid …?

– Intresset för grisar ökar alltid vid jul. Jag hoppas det leder till att fler får upp ögonen för boken. För egen del äter jag inte mycket kött, för det jag äter är jag väldigt noga med var det kommer från. I helgen träffade jag en grupp grisar hos en granne här i Opphem, söder om Linköping. Grisarna går ute hela livet och slaktas i ett lokalt slakteri. Därför köper jag min julskinka därifrån. Nu har jag sett mina blivande skinkor i ögonen och kunnat konstatera att de har ett bra liv.

Läs mer:

Svensk ko: klimatvärsting eller lantbrukets ryggrad?

Här ligger en hund begraven. Till en kostnad av 14 000 kronor

Gör Sverige vilt igen!