Bodil Malmsten: ”Alla kommer tro att jag är en diva”

En bok om Bodil Malmsten är den första boken om den svenska författaren. I ett utdrag ur biografin beskriver Petter Lindgren Malmstens stormiga relation med förlagen.

Det här är ett utdrag ur En bok om Bodil Malmsten som utkommer 18 september på Bokförlaget Polaris.

Man gör som man vill

Bodil Malmsten förödde, om man ska vara riktigt ärlig, redaktör efter redaktör. Det var inte lätt. Redaktörerna grät efter deras möten. Men mot mig var hon aldrig elak, det vågade hon antagligen inte.

Orden är Eva Bonniers, i Therese Erikssons intervjubok och berättelse om Bonniers professionella liv som förläggare, En värld av böcker från 2025.

När Evas far och Bodils dåvarande förläggare Gerard Bonnier avled 1987 övertogs Bodils författarskap tillsammans med bland annat Sara Lidmans av Harriet Fyrberg, som via telefon i stort bekräftar Evas bild av Bodil.

Enligt Harriet var Bodil lätt att komma på kant med, och särskilt svår kunde hon vara mot personer av sitt eget kön:

”Så fort det kom in en kille i rummet sken hon upp.”

Det skar sig tämligen kvickt mellan dem, men Harriet vill inte närmare gå in på saken. Enligt Stefania kan avogheten ha varit ensidig, för Bodil ska flera gånger ha uttryckt att hon tyckte väldigt mycket om Harriet.

Rachel Åkerstedt, mångårig redaktör på Albert Bonniers förlag, har en liknande erfarenhet av Bodil. När Rachel var helt ny på förlaget fick hon uppdraget att redigera Bodils klippbok Det är fortfarande ingen ordning på mina papper, en senkommen uppföljare till Det är ingen ordning på mina papper från 1991.

Arbetet förlöpte inledningsvis finfint.

”Äntligen har Bonniers anställt en redaktör!” menade författaren som ofta ringde in ändringar från Frankrike, eller ”ringde morgon, middag, kväll”, som Rachel uttrycker det när vi talas vid.

Det rörde sig om drygt hundra texter som skulle sorteras och passas ihop, och Bodil blev till slut så nöjd att hon i slutversionen plitade dit ett ”Tack Rachel” på sidan 5.

När Bodil sedan fick reda på att det var Rachel som enligt seden hade skrivit presentationen i förlagets katalog, en text där det stod att Bodil var ”folkkär” och ”underfundig” skar det sig däremot. Folkkär och underfundig var kanske Snoddas men inte Bodil, enligt henne själv.

”Ligger vi så långt ifrån varandra”, undrade hon.

Än värre blev det under arbetet med romanen Den sista boken från Finistère, då Rachel fann att Bodil slagit över i ren iskyla och fick henne att känna sig behandlad som mindre vetande.

”Du förstår ju lika lite som mina läsare”, kunde författaren utbrista, med adress till sin redaktör.

Också den här gången blev katalogen ett orosmoment. Bodil hade förärats en helsida medan de flesta andra författare fått nöja sig med en halvsida eller mindre, och detta fick henne att ge sig på Rachel:

”Alla kommer tro att jag är en diva, att jag tror mig vara förmer!”

Att det i själva verket var förlagets pr-avdelning som utformat katalogen, vilket Rachel upplyste författaren om, bet inte. I stället fann hon sig sedermera inskriven romanen, tillsammans med osämjan om katalogen:

Svenska människor som jag kommer i kontakt med i mitt så kallade yrke – jag har inget yrke, jag kan inte skriva, jag är yrkeslös – men personer som inte har gjort mig någonting utom att vara svenska människor och bete sig som sådana – jag vill tortera och slå ihjäl, leja mördare, albanska maffian, jag vill se blod.
Att de här så kallade vanliga svenska människorna inte har gjort mig något betyder inte att de är oskyldiga, något har de gjort.
Eller inte gjort.
Särskilt inte gjort.
För varje dag ser jag allt mer skoningslöst på personer som inte tar ansvar för det han eller hon gör. Anställd – jo, javisst, men bara på min avdelning, vad de gör på de andra avdelningarna av företaget kan inte jag rå för. Jobbar du här eller inte?
Gör bara mitt jobb.
Som Adolf Eichmann i all sin ondskas banalitet?

Det är värt att påpeka att Bodil knappast var unik i att som författare ge sig på personer lägre ner i förlagshierarkin.

Om man inte är en veritabel kassako är relationen mellan författare och förläggare i grunden ojämlik, eftersom det är förläggaren som har makten att säga ja eller nej till utgivning. Eller åtminstone makten att inför förlagsledningen förespråka att ett visst verk bör ges ut. Inte sällan är det därför redaktörer och pr-ansvariga som får ta smällarna, när respekten för förläggaren är för stor.

Bodil utvecklades förvisso till något av en storsäljare, men med hennes sällan skådade sårbarhet i åtanke är det inte så konstigt att det ibland gick som det gick. Även om det naturligtvis är övermaga att som författaren gör ovan jämföra förlagets medarbetare med små välsmorda kuggar i nazisternas dödsmaskineri.

Relationen med Eva Bonnier tycks hursomhelst ha förflutit någorlunda friktionsfritt:

”Det var rätt mycket fram och tillbaka”, berättar Eva Bonnier för Eriksson, ”hon gav under några år ut ett antal böcker på annat förlag, men mot slutet av hennes liv hade vi kontakt igen och 2015 gav vi ut hennes bok Det här är hjärtat tillsammans med Rönnells antikvariat.”

Att Bodil tidvis var djupt frustrerad över det vita förlagshuset på Sveavägen 56 är ingen hemlighet, och bland annat riktades hennes vrede också mot det som hon upplevde som brister i förlagets marknadsföring. Särskilt illa vid sig tog hon av att kastanjeromanen inte fick någon vidare utlandslansering, men till förlagets försvar kan anföras att det vid den tiden fanns blott en (1) stackare som satts att sköta försäljningen av rättigheter till utlandet. Fristående litterära agenturer var då något okänt, eller sådant man höll på med i den anglosaxiska världen.

När Bodil åren efter Priset på vatten i Finistère började ge ut sina böcker på det nystartade förlaget Modernista var det inte fråga om en regelrätt förlagsövergång. Den uppföljande romanen skulle trots allt ges ut av Bonniers 2008, och 2015 påbörjades också arbetet med en ny samlingsutgåva av Bodils dikter.

Modernista startades 2002 av Pietro Maglio och formgivaren Lars Sundh, båda med bakgrund i tidskriften Pop som de startat tillsammans med Andres Lokko och Bodils dotter Stefania, 1992.

För Bodil var steget till Modernista inte särskilt långt och närmast en familjeangelägenhet, och säkerligen bidrog förlagets ungdomligt urbana profil till att tycke uppstod.

Inte blev det sämre av att Modernista visade sig villiga att hjälpa Bodil med den blogg som hon startade i oktober 2004 och lade ner 2015, ett halvår före sin död i februari 2016.

Någon uttalad plan på att Bodil också skulle börja ge ut böcker på Modernista fanns inte i början, men någon liten baktanke låg nog ändå där och skvalpade, tror Lars Sundh när jag talar med honom per telefon. De skulle ju trots allt föreställa ett bokförlag.

Bloggen blev snabbt populär och Bodil utvecklade formatet efterhand, inte minst genom att infoga egna fotografier i flödet. Mestadels bestod materialet av dagsboksartade nedslag om livet i Finistère, men läsarna fick också följa med på de ganska många resorna hem till Stockholm: Det enda som inte finns i Finistère är snö och Herrgårdsost. Snön faller på flygbussen från Arlanda. Jag äter Herrgårdsost i Vasastan. Rusar omkring och gör mig viktig. Signerar Mitt första liv i bokaffärer, läser in boken som radioföljetong i Radiohuset på Gärdet, har varit på Bokens Dag i Norrköping och läst högt för publik. Hade jag stått inför publik och läst tyst för mig själv hade det varit konstigt.

Klangmässigt ligger blogg och logg varandra nära, och påhejad av Modernista satte Bodil tämligen snart ihop sin första loggbok, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig som gavs ut 2006.

Trots en hård redigering följer loggböckerna bloggen ganska troget, och kanske är det i denna till synes anspråkslösa form som läsaren kommer författaren närmast. I den personliga och genrelösa blandningen av fotografier och anteckningar, om lyckan över att få påta i en trädgård men också om skrivandets vedermödor, och om vreden över riskkapitalisternas och skogsbolagens härjningar i hemlandet.

För formgivningen och sättningen stod Lars Sundh, och framöver gick arbetet till så att han för varje ny loggbok tillbringade en vecka med Bodil i Finistère. Han minns att hon tycktes leva upp under besöken, under vilka han fick bo i gästrummet som hon börjat inreda i det tillhörande garaget. Här fanns bland annat ett bord som Bodil tillverkat av en stor glasskiva och några lecablock, och det mesta var målat i starka kulörer som hon blandat till själv.

Nu låg alltid två cigaretter och väntade på fönsterbrädan i köket, en till henne och en till Lars.

Varje morgon väckte hon Lars med kaffe och croissanter, och så satte de igång. Bodil tyckte och Lars petade på sin dator. På det hela taget förlöpte processen smärtfritt, även om båda kunde komma dragande med en eller annan käpphäst från sina respektive yrkesområden. Bodil var till exempel mycket noga med avstavningen. Såg en sådan ful ut skrev hon hellre om meningen än att avstavningen skulle stå kvar som den stod.

Avbrott för lunch som Bodil alltid lagade, enligt Lars, och sedan hårt jobb fram till Questions pour un champion med Julien Lepers, frågesporten som Bodil ovillkorligen skulle titta på varje eftermiddag.

Efter Bodils återkomst till Stockholm fortsatte arbetet med sättningen av loggböckerna på ett liknande vis. Lars åkte hem till henne, han petade och hon tyckte eller tvärtom, men nu låg alltid två cigaretter och väntade på fönsterbrädan i köket, en till henne och en till Lars. Han minns inte huruvida de satt inne eller gick ut på balkongen för att röka, men minns att Bodil menade att stunden var dagens höjdpunkt. Mer än en ynka cigg per dag ville hon inte ha, så paketet med Camel räckte länge.

Lägenheten i fråga var en tvåa tre trappor upp i gårdshuset på Hornsgatan 33, en bostadsrätt som hon i den sista loggboken beskrev så här:

Lägenheten är liten, men tack vare min talang för möblering, perfekt.
Det höj- och sänkbara arbetsbordet, de ergonomiska arbetsstolarna som jag sitter orimligt mycket på för att skatteavdraget ska vara befogat, mina datorer. Bokhyllan i glänsande aluminium, det lilla matbordet med tillhörande stolar i burspråket.
Min malmstensfåtölj och en lampa.
Jag älskar varenda kvadratmeter av lägenhetsytan utom kokvrån. Den är hemsk, inga avställningsytor, skåpluckor där spånplattan sticker fram, en kokhäll av induktionstyp som jag inte kan använda någon av mina kastruller på, hela hällen piper om man ställer något utanför ringarna.

Bodils redaktör på Modernista var Maria Westin. Också här fanns en familjär ingång för Bodil, eftersom Maria under en period levde tillsammans med Peter, alltså Stefanias pappa och Bodils före detta partner.

Redan tidigare hade Bodil skickat sina manuskript till Maria för läsning, eller ”på remiss” som författaren ofta uttryckte det. Under tiden på Modernista fortsatte Marias insatser, och hon kom att redigera samtliga av Bodils böcker på förlaget, men också den sista diktsamlingen Det här är hjärtat.

Med särskild glädje, berättar Maria när vi träffas, minns hon arbetet med skrivhandboken Så gör jag som kom ut 2012, två år efter Bodils hemkomst till Stockholm.

Tidigare hade arbetet gått till så att Bodil mejlat texter till henne, bara för att kort därpå mejla en ny version av texten, och sedan ännu en, eller bara ett mejl där det kunde stå:

”Skit i det där, det kommer nytt!”

Det var ett ineffektivt arbetssätt, och nu begav sig Maria i stället hem till Bodil så att de så att säga kunde arbeta i direktsändning.

Bodil skrev och Maria högg in på en gång, och hon minns Bodils skrivande som en rent fysisk upplevelse. Författaren funderade ett ögonblick, och så började hon hamra på sin Mac, som ur intet, hårt, snabbt, och med en väldig koncentration som det tycktes. Maria läste, kom kanske med några synpunkter på texten, och så började hamrandet på nytt. Om och om igen.

När arbetet blev för tröttsamt fick Maria springa ner till konditori Chic på Mariatorget för att köpa kardemummabullar, för kardemummabullar skulle det vara!

Maria och Bodil hade förstås olika åsikter om en hel del, men utan att det ledde till några djupare konflikter. Att säga att något inte var möjligt, att något inte skulle gå, var däremot en trigger, minns Maria.

Som till exempel när Bodil ville ha med QR-koder i någon av loggböckerna. Maria invände att det var problematiskt på alla sätt och vis, men inte bet sådant på Bodil.

”Går inte?!”

Att höra sådant var det värsta hon visste, enligt Maria som också minns ett av författarens stående uttryck från arbetet:

”Man gör som man vill!”

Läs mer:

Bodil Malmsten: ”Även paradiset har sina avigsidor”

Per Svensson: ”Jag letar efter en ledig gravplats åt mig själv”