Virginia Woolf var trött på romanernas ytliga skildringar av människor. Hon ville porträttera människor inifrån, berätta om tankar och känslor. Men skulle det över huvud taget låta sig göras?

Ursprungligen publicerad i Vi Läser 2013 nummer 3.

Året är 1925, platsen Bloomsbury i London. Den långa, magra kvinnan ser ut genom fönstret en lång stund. Sedan kastar hon irriterat ifrån sig sin stålpenna på skrivbordet.

Virginia Woolf har skrivkramp, pappret stirrar vitt mot henne. Trots att hon bor vid lugna Tavistock Square tycker hon att staden tränger sig på. Det är för mycket trafik, för mycket folk i rörelse, för mycket sorl från gatan. ”Att skriva på en roman i hjärtat av London är nära nog omöjligt. Det känns som om jag håller på att spika upp en flagga högst upp i masten i rytande storm”, klagar hon i ett brev till en nära vän. Fast egentligen beror skrivkrampen på att romanen hon sliter med är så viktig. Det är med den hon ska skriva sig fri från den förlamande sorgen efter moderns död.