Vi behöver ett vaccin mot orättvisa

Det har snart gått ett år sedan Världshälsoorganisationen deklarerade att vi lever i en pandemi.

Under den här tiden inbillar jag mig att vi alla har mött både våra bästa och kanske även sämsta sidor. Jag tror att vi har blivit bättre på att se och möta varandra som människor; som kollegor, grannar, familjer, vänner… samtidigt som många av oss ställts inför etiska och existentiella dilemman. Har jag rätt att gnälla när övriga världen står i brand?

Sällan har våra privilegier varit så tydliga som nu.

Inte sedan andra världskriget har vi befunnit oss i en situation där i stort sett varenda människa på jorden direkt påverkas av samma kris. Både av själva viruset, men kanske än mer av de ekonomiska konsekvenserna. Pandemin skapar en slags global samhörighet, samtidigt som den kastar obarmhärtigt ljus på orättvisorna. Människor som för ett år sedan hade påbörjat en resa ut ur fattigdom har nu brutalt knuffats tillbaka. Hungern och desperationen ökar.

Sällan har ojämlikheten varit så skarp i kanterna.

Samtidigt möter vi storslagna framsteg. Aldrig tidigare har den medicinska vetenskapen samarbetat så öppet, över intressegränser och mot ett gemensamt mål – att få fram ett vaccin. Min partner arbetar inom vården och i lördags fick han sin första vaccinationsdos. Det var en högtidlig stämning bland de väntande i snålblåsten utanför vårdcentralen och ja, det både kändes och är märkvärdigt.

Men samtidigt som USA, EU och andra rika länder har köpt upp tillräckligt många doser för att vaccinera sina befolkningar flera gånger om, får fattigare länder vänta, troligen i flera år. Chefen för Världshälsoorganisationen, Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus, har sagt att världen står inför ett katastrofalt moraliskt misslyckande. Det saknas pengar. Det saknas politiskt mod.