Tom Alandh läser Torgny Lindgren och påminns om författarens storhet – och hur han själv ska planera läsningen framåt. ”Hur många nya olästa böcker hinner jag med innan ögon och dagar tar slut”, undrar dokumentärfilmaren.

Första dagen på semestern. Om en penschis kan ha semester när man nu för tiden stiger upp på morgnarna och varje dag ligger och väntar som ett oskrivet blad, och man kan göra vad man vill med resten av sitt liv. 

Bestämde mig för att åka ner till en ö i Karlskrona skärgård där jag fick övernatta i ett litet rum i en god väns sommarhus. När jag skulle bädda sängen såg jag en bok på nattduksbordet som jag hade lånat ut för ett par somrar sedan. Det var Torgny Lindgrens Minnen som jag hade läst för fjorton år sedan, en vecka i juli 2012 i Bovallstrand, när barn och sju barnbarn kommit på besök och intagit krabbryggan och tennisbanan. Och jag kom att tänka på våra fotbollsmatcher på gräsplanen vid Lyckogatan där jag gjort så många mål, och måltiderna när svärsonens decibelmätare visade en bra bit över motorsåg. ”En underbar bok” hade jag skrivit på sista sidan.