Vissa romanpersoner får ingen kärlek alls av sina författare. Men som läsare kan man ibland upptäcka andra sidor av sina litterära vänner. Författaren Johanna Ekström ser stabiliteten hos en mamma som står i kulisserna.

En liten pojke som heter Max lever bus i vargdräkt. Hans mamma får nog och kallar honom vilding. Max morrar att han tänker äta upp henne och blir skickad till sängs utan kvällsmat.

Uppe på rummet börjar en skog att växa och sakta förvandlas väggarna till världen runt omkring. Ett hav kommer honom till mötes och en båt. Max seglar iväg, i dagar, veckor, nästan ett år. Sen når han vildingarnas land. Vildingarna är skräckinjagande men Max vinner deras respekt genom att stirra dem i ögonen utan att blinka.

Inte bara det. Han lugnar dem.

De kallar honom för den vildaste vildingen. De kröner honom till kung.

Kungen befaller att det stora oväsendet kan ta sin början. De lever bus tillsammans mellan träden. Sen skriker han sluta och skickar dem i säng utan kvällsmat.

Kungen längtar hem. Han vill vara hos någon som tycker om honom mest av alla. Han tar farväl och seglar hem. Vildingarna ryter av sorg. De tycker så mycket om honom, så mycket att de vill äta upp honom. Hemma i Max rum väntar kvällsmaten, ännu varm.

Maurice Sendaks bok Till Vildingarnas land (på engelska Where the Wild Things Are) består av fjorton meningar. Teckningarna är mjuka, bildrummet liksom förtätat och solitt. Färgskalan är dov och oren och för tankarna till vävda tyger. Språket enkelt, effektivt, med ett omutligt sanningskrav. Inga omskrivningar, inget förskönande. Sendak leker utan att ljuga. Berättelsen är en spegel.

Mamman finns bara med en enda gång i början och hon syns inte i bild. Hon får spela den otacksamma föräldrarollen av någon som säger stopp och nog. Fantasilös, hotfull och bestraffande.

Sendaks egen mor var allt detta plus traumatiserad av krig, flykt och rotlöshet. Knäppgökar, är vad han kallat bägge sina föräldrar. Det är det snällaste han kallat dem för. Men om jag bortser från Sendaks egen barndom så är mamman i boken någon annan. Inte hans. Inte heller min. Men hon gestaltar ett behov hos mig, för sent att tillfredsställa, men läkande att stå i dialog med.