Vi mötte Staffan Westerberg inför föreställningen Kabaré Solstugan – Ett avsked med bulleribång. Nu har han gått bort. I den sista stora intervjun berättade regissören och skådespelaren om livet, konsten och vad 70 år av teater gav honom.

Fotnot: Den här intervjun publiceras i det kommande numret av tidningen Vi, som skickades till tryck före Staffan Westerbergs bortgång.

Staffan Westerberg svävar upp ur sängen i sin nattskjorta. Efter en kort flygtur landar han i rullstolen som troget väntar på honom vid huvudgärden. Han ber om att få filten med stjärnor över axlarna och med himlavalvet draperat runt sig rullas han ut till köket av hemtjänstpersonalen. 

Det är en entré värdig en estradör som spenderat större delen av sitt liv i rampljuset, och som väcker minnen från när han för drygt 50 år sedan red in i flanellpyjamas på en käpphäst i SVT:s julkalender Lille Luj och Änglaljus i strumpornas hus. Den gången bar han stjärnorna på struten medan hans alter ego Lillstrumpa ivrigt tog sig an rollen som Lucia. Även den scenen var en repris med decennier på nacken, från när tolvårige Staffan skred in till sina föräldrar i disponentvillan i Luleå i sin mors långnattlinne och med ljus i sitt hår. Att hans far bryskt avslutade skönsången med ett ”Pojkjävel, du ska bli ingenjör!” tillhör idag den westerbergska skapelseberättelsen – där och då föddes en poet.