Recension: George Saunders tar den lätta vägen
Hans första roman Lincoln in the Bardo vann Bookerpriset. Nu är förväntningarna skyhöga på den nya romanen Vaka. Lever George Saunders upp till dem?
// Foto: Zach Krahmer
Hans första roman Lincoln in the Bardo vann Bookerpriset. Nu är förväntningarna skyhöga på den nya romanen Vaka. Lever George Saunders upp till dem?
Vaka
Roman
Författare: George Saunders
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Albert Bonniers förlag
187 sidor
Kanske är vi alla ensamma i det ögonblick vi dör. Då står livet liksom naket inför vår egen blick; är färdigt, går inte längre att ändra på. Kommer vi då att vara stolta över det vi gjorde med tiden vi fick?
Vi som lever kan bara spekulera i det och hoppas att det blir så. Men hur känner egentligen den som livet ut främjat och försvarat en verksamhet som skadar planeten och allt levande på den?
Det är frågan George Saunders ställer i sin nya roman Vaka. Där heter den döende KJ Boone, en oljemagnat och self-made man som både mörkat och förvärrat klimatförändringarnas konsekvenser.
Det vet han om, och med det är han tillfreds. Men till berättelsen hör också att Boone inte ens på dödsbädden är helt ensam, även om han nog önskar att han hade varit det.
Förväntningarna på Saunders blott andra roman har varit skyhöga. Hans första, Lincoln in the Bardo, vann 2017 Bookerpriset – men som novellist har han sedan länge varit etablerad som en författare som lyckas vara genuint nyskapande och rolig samtidigt.
Det är sällsynta egenskaper. Ofta skriver Saunders fram världar som liknar vår egen, men präglas av en drastisk och absurd kuslighet som gör dem spöklika och komiska på samma gång.
Därför är det ingen överraskning att Boone på sin dödsbädd är omgiven av spöken, eller att historien berättas av ett av dem: Jill ”Doll” Blaine, en servitris från Mellanvästern som dog ung i början av 70-talet, och sedan dess ägnar sig åt sitt höga uppdrag att trösta de döende.
Det arbetet har aldrig varit motigare än här. Dels får hon konkurrens av andra spöken som snarare vill ställa den döende till svars, dels har Jill själv börjat hemsökas av minnen från sitt eget liv på jorden – men den stora svårigheten finns i Boone själv.
Han är i döendet som han var i livet – hård, trotsig och säker på sin sak. Han har åstadkommit storverk och dör vid hög ålder, omgiven av en rik och lycklig familj. Vad skulle en man som han behöva tröstas för?
Det blir en brottningsmatch mellan deras viljor, som ständigt avbryts av dålig stämning och av andra spöken som dyker upp med en egen agenda. De forskare Boone betalat för att så tvivel om utsläppens konsekvenser är bittra, men kan inte sluta föda nya kopior av sig själva genom rumpan; det är komiskt, groteskt och sorgligt på en och samma gång.
Varje gång Jill tror sig nå fram lyckas Boone skydda sig själv från insikten om vad han har gjort, och här kommer Saunders nära en stor insikt: Inte bara känslorna utan också det vi tror oss veta tjänar ofta bara bevarandet av den egna självbilden.
Det är den människan är lojal mot, men just den lojaliteten gör henne sårbar och förvandlar medvetandet till ett gungfly. Tvivlet måste till varje pris bekämpas, särskilt när det är berättigat. Men till vilket pris segrar man i en sådan kamp?
Här är priset högt, både för individen och för mänskligheten. Tillsammans med Saunders observationsförmåga gör sådana insikter Vaka till en både rolig och gripande roman.
Att den inte blir ännu mer än så beror på att den har två problem som är släkt med varandra.
Det ena är att skildringen av Boone inte verkar vilja tränga hela vägen in, och att Saunders i stället för att känna med och försöka förstå hur han faktiskt tänker förlitar sig på klichéer om en man som en enkel uppväxt tvingat att bli hård.
Det andra är att klimatförändringarna här reduceras till en kamp om narrativet. Allt handlar om vilken historia man väljer att berätta. Den blir till en trosbekännelse: Antingen väljer du den svåra och ädla vägen eller en egoistisk och bekväm.
Båda förenklingarna är typiska för det polariserade amerikanska landskapet. Men här blir effekten att den som tar den lätta vägen är Saunders själv: I stället för en komplex skildring av vårt förhållande till dödligheten eller av de svåra val vi står inför väljer han att skriva en binär Hollywoodsaga om moral.
Det hindrar inte Vaka från att vara både underhållande och tankeväckande. Men det gör att romanen säger mindre om oss och den kris vårt samhälle står inför än den kunde ha gjort.
Läs mer:
Karl Ove Knausgård: ”Jag är en författare med stora brister”