Varför målade Caspar David Friedrich alltid bortvända figurer? Och vad är anledningen till att Goethe rev sönder hans målning? Florian Illies skildrar den romantiska målarens liv i sin nya bok.

Tystnadens magi – Caspar David Friedrichs resa genom tiden
Författare: Florian Illies
Översättning: Jesper Festin
Förlag: Norstedts

Idag är den tyske romantiske konstnären Caspar David Friedrich ansedd som en av de största konstnärerna. Frågan är om det finns någon annan tysk målare som åtnjuter samma klassikerstatus. Man känner genast igen hans tavlor; även om man inte sett någon förut är det något unikt med dessa figurer som vänder ryggen mot åskådaren och delvis inbjuder den att själv betrakta landskapet, månen, bergen, sandstranden eller havet och delvis står i vägen för ens blick. Det är något oemotståndligt magiskt, melankoliskt, över dessa tavlor. De kan fungera både som tröst för den nedstämda och som i sig deprimerande, beroende på ens läggning. Goethe, som trots sin pionjärinsats för romantiken i Den unge Werthers lidande, i grunden var en rationell upplysningsmänniska och klassicist, blev så provocerad av en av målningarna, som han fått av konstnären själv, att han helt enkelt slog sönder den. En chockerande handling, så orimlig både ur ett romantiskt och ett upplyst perspektiv. Men den säger något om de känslor Friedrichs konst kan väcka. Ingen förblir likgiltig.