Recension: ”Skonlingslöst vittnesmål om grymheter som utförs i namn av religionen”

Algeriske Kamel Daoud skräms varken av islamisternas dödshot eller statens fängelse. I sin nya roman Ärret skriver han om 90-talets inbördeskrig i Algeriet, trots att kriget är straffbart att tala om.

Ärret
Roman 
Författare: Kamel Daoud
Översättning: Ulla Bruncrona
Förlag: Bokförlaget Tranan
440 sidor

Aube är hårfrisörska. Hennes salong ligger mittemot moskén. Just den tid på fredagarna då männen samlas till bön passar kvinnorna på att smita iväg till henne för att fixa håret och umgås och skvallra lite i lugn och ro. Även imamens hustru går dit, fast hon spelar så from utåt. En dag har salongen vandaliserats. Aube vet precis vilka som gjort det. Samma män som försökte skära halsen av henne då hon var liten, men misslyckades och nu går förbi henne varje gång de ska till moskén. De har lämnat ett paket med en grön Koran och en billig, svart slöja i den vandaliserade salongen, som en uppmaning till henne att underkasta sig.

Enligt Koranen uppmanades Ibrahim av Allah att offra sin son, men just som han skulle skära halsen av pojken sändes en bagge från himlen istället. Sonen klarade sig oskadd. Men, säger Aube till sitt ofödda barn, flickan hon bär i magen och som hon tänker befria från tvånget att födas i ett land där hon kommer att möta hat och förtryck, det är bara söner som räddas av Allah: ”När Ibrahims barn är en dotter slutar historien alltid i blod.”

Aube är inte oskadd. Hon har en scarf för att skydda det sår hon bär efter att islamisten försökte skära halsen av henne. Som genom ett mirakel överlevde hon och genom sitt groteska, breda leende över halsen, som gör så att hon ser ut som en fisk som kippar efter andan, är hon ett levande vittnesbörd om de brott som begicks på 90-talet under inbördeskriget i Algeriet. Ett krig som alla vill glömma. Ett krig som ingen får minnas. Den som skriver om våldet och massakrerna under 90-talet och därmed ”förtalar” landet kan faktiskt dömas till mellan tre och fem års fängelse.

Kamel Daoud skräms varken av islamisternas dödshot eller statens fängelse. Han berättar det ingen vill höra, trots att det innebär fara för hans eget liv. Detta är hans tredje roman sedan genombrottet med romanen där han vände på Camus Främlingen och berättade den ur ett algeriskt perspektiv. För varje ny bok blir han både allt mer frispråkig och allt mognare litterärt. Och då började han ändå på topp. In i det sista försökte han bo kvar i sin hemstad Oran, där han jobbade som journalist, men numera lever han skyddad och förhoppningsvis i säkerhet i Paris.

Detta är en ohygglig bok. Ett skoningslöst vittnesmål i skönlitterär form om grymheter som utförs i namn av religionen, men som snarast verkar härröra från helvetets nedre kretsar. Lysande översatt av Ulla Bruncrona. Daoud låter berättandet vrida sig runt sig själv i varv efter varv och drar åt allt hårdare för varje ny omtagning av sina motiv: offerslakten, såret på halsen som aldrig riktigt läker, tvånget att vittna och samtidigt förbudet mot denna berättelse. Ingen vill minnas. Staten vill inte minnas. Imamen vill inte minnas. Männen vars frihet tycks bygga helt på förtryck av kvinnorna vill inte minnas, men samtidigt ändå påminna om sin väldiga våldsmakt. Makten att skära halsen av dem som är svagare än de själva. Makten att offra till sin förvridna, människofientliga gudsbild.

Läs mer:

Kanadensiska succéförfattaren: ”Gardell tog det till en ny nivå”

Recension av Anneli Jordahls ”Kallet”: ”Jag hade gärna blivit golvad”