Plötsligt börjar han snarka högt på teatern

Mitt under den hyllade teateruppsättningen börjar en man i publiken snarka högt. Varför är det ingen som väcker honom, undrar Lo Kauppi.

Det är vår och jag ska möta en kompis och se den bejublade föreställningen Romantiken på Galeasen i Stockholm. Det är fullsatt. Dockteater för vuxna. Dockorna på scen pratar om myrkrypningar i benen, kompisens prostata och tvätten. Dockorna lever. Hennes ord flödar om kaffekvarnar och att börja odla när han försöker sova, och när han närmar sig henne genom att klappa på hennes ben säger hon avmätt:

”Försöker du få igång mig?” 

”Näe.”

Han smyger upp till toaletten och runkar i sin ensamhet. Det känns sorgligt och lite ödsligt där han sitter på toalettlocket – och just för att han är en docka fungerar det. De på raden framför lägger huvudena på sned och hummar empatiskt.

Paret på scenen gör det mesta ihop, som det förväntas av par att göra – och till slut börjar det såklart skava. Hon irriterar sig på att han köpt ytterligare en Springsteen-vinyl för 2 500 kronor. Han förstår inte varför dom ska gå i terapi, och till slut är det ohållbart. 

Mitt i flyttkartongerna på scenen och det uppslitande skilsmässobråket hör jag något. En snarkning! Jag och min vän tittar på varandra, spärrar upp ögonen och skakar på huvudena. Snett bakom oss sitter ett par, tätt ihop. Mannens nacke har släppt bakåt och hakan fallit ned. Han snarkar högt. Mitt fokus lämnar scenen och tvingas in i paret i publiken i stället. Det har börjat handla om dom. Hur har dom det? Jag vänder mig om, men kan inte se henne i mörkret. Jag börjar bli irriterad. Varför envisas hon med att baxa med honom? Jag vill skrika:

”Han är väl en egen individ och inte ett tvunget bihang. Bara för att ni befruktade varandra för tjugo år sen och äger en bostadsrätt tillsammans så behöver ni inte ha samma fritidsintressen!”

Om hon nu tvingar med mannen på Romantiken, tre timmar dockteater, och han ljudligt snarkar över hela salongen – så väck karln i alla fall! Nu vill jag vara en dockförare, köra in handen i hans nacke och luta mig fram och viska.

”Du Annika, jag går å sätter mig med Leffe å dom på Half Way Inn å ser klart matchen. Vi ses hemma sen.” 

Sen vill jag köra in den andra handen i henne och viska tillbaka. 

”Självklart, du e ju en egen individ även innan döden skiljer oss åt. Jag tar ett glas med Lena efteråt så håll dig inte vaken för min skull.”

Och så skulle de ge varandra en kärleksfull blick och han tassar ut och vi andra kan återgå till den fantastiska pjäsen.  Kanske är romantik en vacker såpbubbla som flyger i vinden men direkt när du fångar den blir den till kladdigt diskmedel i handflatan. Den behöver få flyga, sväva fritt med tillit. Precis som dockorna är det omöjligt att se varandra när man är för nära. När mina tankar om romantik tagit alla möjliga vindlar väcks jag av applådtacket och jag är ganska säker på att jag inte snarkat.

Läs mer:

Mustafa Zatara: ”Min pappa blev Lasermannens sista offer”

Helena von Zweigbergk: Går det att shoppa hållbart?