Peter Kadhammar: Så var Ryssland när Putin blev president

Året då Putin blev premiärminister reste Peter Kadhammar till Stalins mönsterstad Magnitogorsk. Resultatet blev ett långt reportage – som aldrig publicerades. Tills nu. Läs ett utdrag ur Kadhammars nya bok Den europeiska kommunismens uppgång och fall.

Den här texten är utdrag ur Den europeiska kommunismens uppgång och fall, som innehåller två av Peter Kadhammars tidigare utgivna böcker, Vi som var så lyckliga och Fru Anna och generalen samt Stalins drömstad – ett tidigare opublicerat reportage.

Vi skulle göra en artighetsvisit i stadshuset som reste sig likt en fästning över slänten ner mot floden. Vi gick uppför trappor, sedan fler trappor, en vandring mot maktens högkvarter, nu ett minne från gångna tider, en symbol för maktens tomhet. Stalin sa i sitt berömda tal 1931 att Ryssland förtrampats därför att det var underutvecklat. Ekonomi var makt. Därför måste man bygga Magnitogorsk på rekordtid, till vilket pris som helst.

Vi gick sakta uppför trapporna. Där fanns isfläckar som man fick passa sig för. Stadens budget var nu en miljard rubel, trehundratrettio miljoner kronor. Det var en budget otillräcklig för en liten svensk landsortskommun, men här skulle pengarna räcka till en stad av Göteborgs storlek.

Sedan några dagar saknades varmvatten. Den officiella förklaringen var vattenbrist. Det skulle snart bli bättre, om någon månad eller så, när snön började smälta. Några hundra meter nedanför stadshuset låg Uralfloden men dess vatten var inte till någon glädje. Den var förgiftad, flodens vatten dög knappt till kylvätska på kombinatet.

Staden hämtade sitt vatten från de små floderna Kisil och Yangilka men där fanns inte tillräckligt. För tillfället. Snart skulle det bli bättre. Tills dess uppmanade stadens styrelse invånarna att härda ut.

Ingen trodde på den officiella förklaringen. Ledningsnätet läckte, otroliga mängder försvann på vägen, slöseriet med vatten var lika stort som slöseriet hade varit med allt annat.

Landet var rikt, det fanns källor att ösa ur. Men i slutändan kom bara droppar fram till medborgarna.

Vi tog till vänster. Vi gick genom en mörk korridor, tog till höger, sedan vänster igen, sedan höger, passerade en kvinnlig sekreterare, anmälde oss, gick genom ett sammanträdesrum som säkert var 20 meter på längden, tog till höger, passerade en manlig sekreterare, sedan en kvinnlig, anmälde oss igen.

Stadshusets entré var mörk. Färgskalan gick i sovjetiskt brunt. Där fanns en obemannad garderob som ingen hängde sina kläder i. Folk skyndade fram och tillbaka genom entrén, uppför trappor till vänster och höger, in och ut ur korridorer, in och ut ur små och stora rum. Rörelse och jäkt, men för vad?

Vad gällde alla dessa papper som de kånkade fram och tillbaka? Vattenbristen? Läckande rör? En plan för att täta rören? En plan för att sanera floden nedanför det stora stadshuset?

Sekreteraren släppte in oss till Sergej Pavlov, stadens informationsdirektör. Han var en karl i femtioårsåldern, bar tjocka glasögon och grön kavaj.

På skrivbordet fanns en vit, en röd och en grön telefon.

Hans skrivbord var format som ett T och tillverkat av vita spånskivor. Pavlov satt bakom T:ets huvud, Julij och jag vid T:ets bas. Det var ett skrivbord för män med makt. Besökare kunde sitta och föra anteckningar vid T:ets bas medan Pavlov utan att behöva lämna sin vanliga plats vilade med händerna knäppta på bordet och pratade. Placeringen gjorde honom till ständig ordförande. Han var mycket vänlig.

På skrivbordet fanns en vit, en röd och en grön telefon. Om stadshuset var maktens symbol i allmän mening var telefonerna maktens symbol i specifik. Pavlov var en upptagen man. Måste ständigt vara anträffbar men i olika hög grad för olika personer. Vem hade numret till den vita telefonen? Den röda? Den gröna? Bara att ha sinnesnärvaro att omedelbart kunna avgöra när han skulle svara i vilken telefon måste kräva en viss övning.

Den gröna skrällde. Han svarade. Den vita skrällde. Han svarade. Bakom mig kröp snö upp på fönsterrutan. Längs ena långväggen fanns en vit bokhylla. I den stod Marx-Engels och Lenins samlade verk. Jag gick fram och tittade på böckerna. Pavlov pratade i den vita telefonen. Han var mycket upptagen. I bokhyllan stod också en bok av den liberale politikern Jegor Gaidar.

Pavlov lade på luren. Jag log och pekade på böckerna.

– Det finns ingen motsättning! sa han. Man måste studera olika tankar, alla alternativ.

Man brukar tala om det tålmodiga ryska folket. Ett folk som orkar bära alla bördor, härdat under århundraden av underutveckling, förtryck, explosioner av energi och påtvingad letargi.

Är inte alla folk tålmodiga om de inte ges något annat val? Vad vore alternativet? Att kollektivt lägga sig ner och ge upp andan. En rimligare fråga är hur många nya tankar ett folk står ut med. Har människan säkringar som kan utlösas när trycket blir för starkt och gårdagens sanning blir dagens lögn? Kanske är alternativet att samla på sig allt och ge allt godkänt, med reservation. Pavlov pratade om gamla tider. Hans föräldrar hade kommit hit som frivilliga. Hon var barnläkare, han ingenjör. Det var romantiskt, de ville bygga något nytt. Pavlov sa att människorna i Magnitogorsk fortfarande lever efter den legendariske Sergo Ordzjonikidzes devis: att stå i första ledet!

För vad? Den nya tiden.

Vad är den nya tiden?

Pavlov gick inte in på det. Han förlorade sig i den gamla. Uppbyggnaden. Andra världskriget. Femtiotalet, som var skördetiden. Aldrig hade invånarna haft det så bra som i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet. Det fanns bröd och mjölk, det byggdes bostäder.

Den gröna telefonen skrällde. Pavlov pratade en stund i den, lade på och fortsatte: Kombinatet tog hand om sina anställda. Systemet fungerade perfekt. Folk kände sig behövda. De hade arbete och meningsfulla uppgifter. Det handlade inte bara om lön utan om moralisk tillfredsställelse. Nu kommer de till jobbet och har inget att göra. Arbetarna vet inte längre vad de betyder för landets ekonomi. Om de alls betyder något. Tillvaron saknar syfte, det finns inget mål.

Han tillfogade att ingen vill ha tillbaka det gamla, ingen vill ha diktatur. Men det fanns goda inslag i socialismen. Den vita telefonen skrällde. Det finns ingen väg tillbaka, sa Pavlov innan han svarade.

Han var en man som samlade på sig gårdagens och dagens sanningar och smälte samman dem efter bästa förmåga. Kanske det var lösningen. På kombinatet hade vi träffat en talesman som berättade om strategier, finansieringsplaner och offensiva satsningar på världsmarknaden. När vi skildes höjde han näven till knuten kommunisthälning. Proletariatets järnnäve klipper till på börsen i New York! Med lån från Europeiska utvecklingsbanken!

Den knutna näven var en tjusig och till synes kraftfull gest, som likhet med allt sovjetiskt hade tömts på sitt innehåll. Gemensam kamp för socialismen! Men det sovjetiska systemet hade föst folk in i det privata. Världens mest politiserade samhälle resulterade i en motsats.

Det offentliga samtalet var inget samtal utan dekret uppifrån. Ändå fanns där en nyfikenhet, man följde med. Inte nu längre. Sergej Kachanov, redaktör för Magnitogorskarbetaren, klagade över sviktande upplaga. Förr var den hundrafyrtiotusen, nu fyrtiotusen på vardagar och femtiosextusen lördagar.

Förr var det något oerhört om man fick tag i en skiva av Paul McCartney. Nu kan jag lyssna på honom när jag vill.

Tidningen hade skött sig med glans under omvälvningen. Så fort journalisterna fick möjlighet bröt de med partiet och blev oberoende. Tidningen hade rapporterat om miljöförstöring, förtryck, hade krävt förändringar och förbättringar.

Det var journalistikens finaste stund. Reportrarna var som filmstjärnor, uppburna, hyllade. Och de hade betytt något. Det man skrev var viktigt.

Och nu … Kachanov satt i en sned galonfåtölj i ett murrigt kontor. I taket surrade ett naket lysrör. På väggen hängde en affisch med blommor, en brisad av färg på en snusbrun tapet. En av reportrarna kom in. Han var full. Han hade ett stort skägg som var gult runt munnen av nikotin. Han tände en liten fimp med en blå plasttändare och satte sig tungt på en metallstol med svart galonklädsel. Kragen på hans svarta kavaj täcktes av ett lager mjäll.

Jag kan ta in utländska stationer och lyssna på Paul McCartney, sa han. Förr var det något oerhört om man fick tag i en skiva av Paul McCartney. Nu kan jag lyssna på honom när jag vill.

För tio år sedan ville folk ha information. Nu är de besvikna och struntar i att läsa tidningen, sa Kachanov. Ungdomen överger oss. Trettiofem procent av prenumeranterna är pensionärer.

Journalisterna flyr också, sa den fulle. Flera har börjat på veckotidningen Vårt Magnitka. Ett familjemagasin. Pyssel. Folk struntar i politiken.

Eftersom det inte finns några apolitiska samhällen, däremot samhällen utan fungerande politik, överförs makten till den som tar den.

Sergej Pavlov i stadshuset kunde inte tala nog väl om stadens borgmästare. Han var en sådan kraftkarl, han rörde sig hit och dit i staden och inspekterade och satte fart på folk och ibland ställde han dem inför faktum. Han kunde i tidningen lova: Om tre månader är den och den gatan lagad. Och tjänstemännen och arbetarna som skulle laga gatan hade ingen aning om tidsplanen eller ens att gatan var aktuell för reparation – förrän de läste det i tidningen.

Och då gällde det att sätta fart!

En kraftkarl, sa Pavlov. Precis en sådan man som Magnitogorsk behöver. Inget tjafs, inga ideologier, ingen träta mellan partier. Beslut och verkställande. Raka rör. Borgmästaren visste vad som behövde göras.

Borgmästaren var makten. Det var kontentan av Pavlovs entusiastiska hyllningstal.

I själva verket beskrev han hur det politiska livet var satt ur funktion, eller snarare att det aldrig hade satts i funktion. En stad skapad av politisk vilja, nu utan politik. När vi gick in tänkte jag på stadshuset som maktens symbol, tömd på innehåll. När vi kom ut på stadshusets trappa igen såg vi kombinatet på andra sidan floden. Det var ju där makten låg. På den punkten hade Stalin rätt. Pengar är makt. Inte kunde man tala om någon självständig politik eller suveräna beslut i stadshuset när all kraft, själva orsaken till stadens existens, låg där på andra sidan floden.

Läs mer:

Sex romaner som är besatta av pengar

Lea Ypi: ”Mina föräldrar skyddade mig från sanningen”

Den bilfria revolutionen: För vem byggs staden?