Tänk om tavlan kunde få liv, om karaktärerna på duken kunde berätta sin historia. Vad skulle de säga då? Kanske något helt annat än det vi föreställt oss. Måns Wadensjö hör en krigets man yppa sina drömmar i fel sammanhang.

Mellan fyra ögon sade mig Heinz senare att det var det pinsammaste han någonsin varit med om. Han är överkänslig, och det sade jag till honom, men – han hade ju också rätt. Efter att jag slutat tala blev det helt tyst. Ett par av dem log och försökte möta min blick, andra lät bara ögonen glida ut över kullarna. Heinz, någonstans i utkanten av klungan som alltid, sparkade på ett gruskorn med sin stövelspets.

”Åh”, ropade jag med nästan desperat röst ut mot vidderna, ”om jag inte kan få frihet, ge mig då i alla fall en ny plats att tjäna på!” Det är Charlotte Brontë, eller nästan i alla fall. Det trodde du kanske inte om mig? Det gjorde inte mina generaler heller – de förstod inte vad jag sade, och fast de efteråt låtsades som om ingenting hade hänt, kunde de aldrig förlåta mig för det.