Fängelsechefen Jacques Mwepu: ”Det har blivit svårare att tala de intagna till rätta”

Jacques Mwepu drömde om att bli präst. Istället är han anstaltschef på Sveriges hårdast bevakade fängelse – och sitter i Rädda Barnens styrelse. Nu står han inför sitt tuffaste uppdrag någonsin: Att skapa fängelseplatser för barn.

Det är tidig morgon på Kumlaanstalten, men parkeringen är redan full av bilar.

Själv har Jacques Mwepu varit igång i flera timmar. Den dryga timmen i bilen mellan villan i Västerås och Kumlaanstalten har han ägnat åt telefonsamtal.

Nu är han redo att ta emot innanför den rigorösa säkerhetskontrollen. En säkerhetskontroll där såväl skor som bh åker av, där pennor och anteckningsblock röntgas och där alla lösa föremål, utom nämnda anteckningsmaterial och fotografens föranmälda kamerautrustning, blir kvar i låsta skåp utanför.

Vi känner varandra väl. De senaste åren har Jacques tillbringat många timmar sittande ihopklämd på en obekväm soffa i mitt arbetsrum när vi tillsammans arbetat med hans självbiografi Från Kongo till Kumla.

Sedan dess har det hänt mycket. I takt med att gängbrottsligheten antagit alarmerande proportioner har Sveriges fängelser blivit fyllda till brädden. När vi sågs för första gången, för ganska exakt tre år sedan, fanns 517 intagna på anstalten. Idag har antalet stigit till 757.

Och framför allt – Tidöpartierna har, mot alla expertråd – klubbat igenom ett beslut om att 13-åringar ska kunna dömas till fängelse.

– Vi kan väl börja med en kaffe, säger Jacques och tar täten in i den stora entréhallen där några ballonger från Kamratföreningens personalfika svävar, uppför den breda trappan och in i sitt ljusa arbetsrum.

När automatkaffet långsamt droppat ner i de vita institutionsmuggarna häller han över sitt kaffe i en knubbig keramikmugg.

– Jag har fått den av en intagen som gjort den i vår keramikateljé. Den påminner mig om muggarna vi hade i klostret och jag gillar den verkligen, förklarar han.

Att han tillbringat åren mellan 15 och 20 i kloster i Kongo, där han föddes och växte upp, har spelat stor roll. Det var klostret som fick honom att överleva efter hans lillebrors tragiska död i en tågolycka. Det var där, bland de katolska prästerna, som hans plan att bli munk utstakades, men det var också där hans livsbana ändrades och han istället började läsa till advokat.

Tron har han alltid burit med sig. Tron gav honom styrka när den dåvarande diktatorn Mobutu skickade in sina milisstyrkor på universitetsområdet och han lyckades fly till flyktinglägret i Zambia för vidare färd till Sverige.

Trots att han i sitt arbete dagligen möter personer som begått grova brott, mördare, rånare, våldtäktsmän, pedofiler, är han fortfarande övertygad om att det finns något gott i varje människa. Att det finns hopp för alla.

Och han tror på svensk kriminalvård.

– Faktum är att 70 procent av våra intagna inte återfaller i brott tre år efter frigivning. Men nu har siffran sjunkit lite. Den senaste mätningen visade 69 procent. Nu måste vi ta reda på varför. Det bekymrar mig.

De senaste åren har Kriminalvården stått inför stora utmaningar. Antalet intagna ökar och det fysiska utrymmet har blivit allt mindre. Idag tvingas två intagna dela på celler som tidigare varit avsedda för en person. 

– Men nu börjar vi komma i kapp på personalsidan. Vi har numera drygt 1 000 anställda, säger Jacques och tar fram sin telefon.

Innan han visar runt måste han få tag på en kriminalvårdare som av säkerhetsskäl ska följa med av oss.

Via låsta portar tar vi oss ner i de iskalla kulvertarna som löper under hela anstalten. Vid varje ny port stannar vi till, innan de med ett surrande ljud öppnas av dem som via övervakningskameror har koll på varje kvadratcentimeter av det enorma kulvertsystemet.

Här och var står sparkcyklar avsedda för personalen att använda om det går ett larm. Jacques stannar till vid en av de färgsprakande målningarna som täcker väggarna.

– Den här är min favorit. Den föreställer Den sista måltiden. Ser ni här, lärjungarna föreställer de intagna som var med i målarprojektet. Men märker ni att Jesus saknar ansikte? Vet ni varför?

Jacques gör en konstpaus innan han fortsätter med ett brett leende:

– Alla ville vara Jesus, så därför fick hans ansikte bli tomt istället.

En grupp intagna passerar. En ropar ”Tjenare, Jacques” och Jacques vinkar tillbaka.

Han är välkänd på anstalten, det har jag märkt även tidigare, då vi bjudits in i intagnas celler för förevisningar av foton på söner och döttrar och samtal om livet. Men nu är vi inte här för att prata med intagna.

Jacques ska istället visa de fyra barnavdelningarna där 32 barn från och med den 1 juli ska placeras.

Får man säga barnfängelse?

Inte riktigt, får vi veta.

– Det här är ett fängelse. De som ska placeras här är barn. Men vi väljer att säga barnavdelning, fastslår Jacques.

Det är ingen hemlighet att insatta experter, tillsammans med Kriminalvården varit tydliga med att man inte tycker att det är någon bra idé att ta emot barn på Sveriges fängelser. Det är inte heller någon hemlighet att Tidöpartierna trots det klubbat igenom att barn som begått riktigt grova brott ska placeras i fängelse.

– Så nu får vi göra det bästa för att de här barnen ska komma ut som bättre personer när de avtjänat sina straff. Vi får se det som en chans att lyfta bort de här unga personerna från den press, den negativa påverkan och de hot de lever under i sin vardag. Nu kanske vi kan påverka dem i rätt riktning.

Han sitter i Rädda Barnens styrelse, och också här har diskussionerna kring barnfängelser varit intensiva. Han tystnar en stund. Konstaterar att han absolut varit tveksam till om det ens varit möjligt att förena det viktiga styrelseuppdraget med sin roll som anstaltschef för ett fängelse där barn ska placeras.

– Jag landade i att om det är någon som är rätt person för det här uppdraget så är det jag, säger Jacques, och konstaterar att han, och kollegorna som ska arbeta på avdelningen, ser sig som de som ska rädda barnen från att dö eller dödas.

För så hårt är det. Det räcker inte att bara dela ut en kram, för att citera en av deltagarna i debatten om barnfängelser i Skavlan i vintras.

Det krävs mer än så. Och det kommer att bli riktigt dyrt. Dels för att det faktiska utrymmet i dagens anstalter är något exklusivt, och här kommer barnen att få en varsin, elva kvadratmeter stor cell. Dels för att barnavdelningarna kräver hög personaltäthet, där vissa har genomgått Kriminalvårdens egna, hemmasnickrade utbildningar avsedda för unga, och där andra är specialister med yrken som till exempel barnpsykologer, specialpedagoger och lärare.

Jacques vet vad det innebär att växa upp i utsatthet, utan kärleksfulla och stöttande vuxna omkring sig. Visserligen föddes han in i en välbärgad familj, tack vare pappa Brunos högavlönade jobb som tulltjänsteman. Men pappan, som hade två hustrur, tog tidigt ut skilsmässa från Jacques och lillebroderns mamma, något som medförde att mamman tvingades lämna hemmet från en dag till en annan, utan att Jacques och hans bror fick någon förklaring. Strax därefter försvann fadern, och de två bröderna lämnades ensamma med en styvmamma som tydligt visade att hon inte ville ha dem där.

Bröderna hade varandra, men de närmaste åren var Jacques smärtsamt medveten om att han var oönskad, och när brodern blev överkörd var han ensam kvar.

Tillvaron i klostret blev hans livlina och det som fick honom att känna att han fortfarande hade någon form av kontroll och handlingsfrihet i tillvaron.

Kanske finns det en möjlighet att fängelsestraffet kan ge de unga förövarna samma insikt och känsla, funderar Jacques.

– Här kan vi få dem att gå i skolan och förhoppningsvis också ge dem en tro på framtiden och sin förmåga utanför den kriminella banan. Många av dem har saknat vuxna som lärt dem rätt och fel. Nu blir det vi som måste lära dem, säger han.

Avdelningen ser ut som alla andra avdelningar på Kumla, även om varje korridor är luftigare, i och med att den kommer att ta emot åtta intagna istället för de 16 som lever på vuxenavdelningarna.

En annan skillnad är att det istället för våningssängar är enkelsängar och att cellerna är nästan dubbelt så stora. Från allrummets stora hörnsoffa syns det gallerförsedda uterummet där den som vill kan få en nypa frisk luft. Utanför skymtar rastgården och några hundra meter bort finns bollhallen.

– Enligt reglerna har intagna rätt till minst en timmes utevistelse om dagen, men när det kommer till de här avdelningarna ska vi försöka få till mer, säger Jacques.

Det börjar bli dags för lunch. Det märks på aktiviteten nere i kulvertarna eftersom väntetiden mellan slussarna är lite längre än normalt. De intagna från de olika avdelningarna får inte träffa varandra, och därför sker förflyttningen från arbetsplatser och skola enligt ett noga uträknat schema.

När Jacques, efter att några år ha jobbat som dörrvakt i sitt nya hemland, tog sina första steg in i kriminalvården 1998, såg situationen annorlunda ut. Att utöva kriminalvård idag är betydligt tuffare.

– Det har blivit svårare att tala de intagna till rätta och det blir allt svårare att övertyga dem om nyttan att leva laglydigt, säger han och berättar om modellen med motiverande samtal som man jobbar efter.

Den största utmaningen kommer dock ofta när straffet är avtjänat och det är dags för muck. För om det idag är svårt för en ostraffad, välutbildad akademiker med många års arbetslivserfarenhet att få arbete, är det inget mot vad som väntar den som suttit inne.

– Men nu kan vi se att näringslivet börjar engagera sig genom att till exempel erbjuda praktikplatser eller provanställning. Och det är ju bara att se sig omkring här, för att få kvitto på de färdigheter de intagna fått, säger Jacques och berättar att all inredning i cellerna är tillverkade på plats, av intagna.

Han tror fullt och fast att det går att göra alla till bättre människor, även om det tar längre tid för vissa beroende på grad av mottaglighet och livshistoria.

Det gäller kanske framför allt för barnen, som om bara några månader ska flytta in på barnavdelningen.

– Jag brukar säga att vi jobbar i ”hoppbranschen”. Vi måste fortsätta att tro på det vi gör, att vi genom vårt arbete kan inspirera till både hopp och förändring.

Läs mer:

Så skiljer sig Sverige och Danmark i kampen mot gängkriminalitet

Hur ska 9 000 fängelseplatser bli 27 000?

Pomperipossa-sagan: Avgjorde Astrid Lindgren valet 1976?