Hösten 2020 är det 75 år sedan det förhatliga statarsystemet avskaffades i Sverige. Statarna anställdes ofta på ettåriga kontrakt och flyttade under ”slankveckan” i månadsskiftet oktober–november.

1937 gjorde Tidningen Vi ett tungt temanummer om statarna och deras ofta mycket besvärliga situation. Ett av inslagen var följande självupplevda berättelse av Moa Martinson, som utspelar sig just under ”slankveckan.”

Från mitt sjunde till mitt tolfte år packade mor ihop vårt enda möblemang fjorton gånger. Lika många gånger packade hon upp igen. De flesta flyttningarna gällde statplatser i Östergötland, Sörmland och Uppland.

I många år, efter sen jag i fjortonårsåldern fått en plats och startat på egen hand, fortsatte mor med den så gott som varje halvår (ibland oftare) återkommande packningen. Det var endast min av resor litet blaserade min som fattades på flyttlasset. Resor lär vara bildande. I vårt fall verkade resorna raka motsatsen. Både mor, min styvfar och jag, blev allt mer obildade ju oftare vi flyttade.

Till sist blev vi så obildade att vi blankt nekade att flytta in vårt nötta och skavda möblemang på den inpyrda smutsen efter dem som bott i lägenheten förut.

Min första dust med en herrgårdsinspektor angående den saken hade jag en höst, då jag just skulle fylla tolv år. Mor hade sjuknat samma kväll vi kommit i en av herrgårdens skrindor till vår nya plats för det halvåret.

Huset vi kom till såg riktigt förnämt ut i skymningen med sina två våningar och stora almar på gården.
En brant trappa med ett rep att hålla sig i ledde till andra våningen där vår lägenhet var timrad in under åsen. Ett litet kök och en rätt stor kammare.