Mikael Yvesand: ”Jag känner ingen vördnad för språket”

Han skriver sina romaner som andra skickar sms – från en barstol på krogen, med en öl i handen och utan vördnad för något, allra minst språket. På Blecktornskällaren återknyter Meja Uhlander kontakten med Mikael Yvesand.

Mikael Yvesand sitter redan i baren när jag kliver in på Blecktornskällaren. Han har en öl framför sig och skriver på mobilen. Genom åren har vi ofta setts här på helg­erna, och det är ingen slump, det är faktiskt just från den här stolen i baren som Mikaels andra roman Våran pojke blev till. Han skrev den direkt på telefonen. Alltid med noise cancelling-hörlurar på huvudet, för att stänga ute sorlet från de andra gästerna.

– Jag brukar tänka att jag sms:ar med en påhittad kompis som jag vill underhålla. Det är lättare så, än att föreställa sig 150 generiska människor som jag inte känner. Det är destruktivt att börja anpassa sig efter den där diffusa blobben. 

Mikael Yvesands debut Häng city från 2022 är idag närmast att betrakta som en minor classic. I höstas publicerades uppföljaren Våran pojke, en roman som redan samlat på sig en lång rad prestigefulla nomineringar: Augustpriset, Sveriges Radios romanpris och Tidningen Vi:s litteraturpris. Trots det – samt det faktum att en enig kritikerkår hyllat Yvesands ”säregna, faktiskt fantastiska, formuleringsförmåga” – verkar han inte ha drabbats av någon hybris. 

– Jag var övertygad om att Våran pojke inte skulle bli omtyckt.

Jag tror honom, inte bara för att han framstår som ödmjuk, utan också för att det finns en ospelad blyghet över Mikael Yvesand. Det tar honom till exempel ett bra tag att få beställa en ny öl; att han skulle vinka till sig bartendern är otänkbart, han inväntar istället tålmodigt ”ögonkontakt”. Men den dröjer. Till slut höjer jag själv ett finger i luften och snart har vi varsin andra öl framför oss.

– Tack, säger han.

Mikael Yvesand pratar precis som han skriver. Det är den här lekfullheten, som fanns i Häng city och som återkommer i Våran pojke, som blivit hans signatur. Han beskriver det själv som en slags respektlöshet mot texten. Och om det är som han säger, att han faktiskt skrev stora delar av Våran pojke från den här stolen i baren på Blecktornskällaren, omgiven av bröliga gymnasieelever och hög musik, är det en träffande formulering. Respektlösheten verkar ligga i viljan att frigöra språket från normer. Texten behöver inte vara välkammad, utan kan spreta och skava. Språket lever i ögonblicket, öppet för det oväntade.

– Jag känner ingen vördnad för språket. Jag upplever inte att det är ett kall från Gud att jag ska vara författare. Och om jag upplever minsta lilla förväntning från folk, att de tror att de vet vad jag håller på med, då är min första instinkt att bränna alla broar. Jag är rädd att jag ska tappa det jag själv tror att jag är bra på om jag börjar lyssna för mycket till vad folk tycker. 

Mikael Yvesand har inte gått några skrivutbildningar, han läser knappt ens böcker längre. Han har inte heller någon förebild i litteraturen. Den bästa skolan, menar han, är de många och långa mejl­växlingarna på jobbet på upphovsrättsorganisationen Stim och att han som ung bloggade om sitt liv för fyra tappra läsare på internetforumet Skunk.nu. 

Det var med försiktig skepsis som Mikaels debut Häng city togs emot när den kom ut 2022. Men efter några första positiva recensioner växte intresset snabbt och boken hyllades och vann priser, och idag ingår den i undervisningen för högstadieklasser. Mikael själv beskriver det i efterhand som en ”snäll konspiration”, där alla har enats om att låtsas gilla boken. Han har fortfarande svårt att se sig själv som författare. Häng city blev till i Berlin. Men det var inte någon äventyrslust som drev honom dit. Det var ren riskminimering, menar han. Hans dåvarande arbetsplats skulle flytta dit under en period och det minst läskiga var att flytta med. Alternativet, att stanna i Stockholm och skaffa ett nytt jobb, kändes långt mer skrämmande. 

– Jag gillar inte äventyr eller att resa; jag vill helst inte gå utanför lägenheten. Jag är en fegis. Min nivå av action är att dricka öl med kompisar och sedan gå hem och kolla Tiktok. 

Han beskriver sig själv som ”världens mest risk­averta människa”. Att exempelvis hoppa bungyjump skulle vara att ta en verklig risk, och det är han inte intresserad av. Att uppleva skräck från soffan eller att lusläsa förundersökningar däremot, är en annan sak. 

– Jag är väldigt intresserad av seriemördare och mord. Jag har alltid älskat kombinationen av läskigt och trevligt, som Scooby-Doo eller de gamla halloween-avsnitten i Simpsons. Jag har läst många för­under­sökningar och älskar hur de ger en så tydlig bild av en tid och en plats, på ett sätt som skönlitteratur sällan gör för mig. Jag kan återkomma till gamla förundersökningar som med skönlitteratur.

Mikael Yvesand säger att han inte kan hålla sig ifrån att hamna i en ondskefull värld när han skriver. Och mycket riktigt, också i Våran pojke finns ett mord, mer centralt i handlingen än i Häng city. Huvudpersonen Johan växer upp i en namnlös stad någonstans i norra Sverige. Hans liv är egentligen ganska vanligt, förutom att han upplever osannolika saker om nätterna. Någon viskar från ett eluttag, en kompis som sover över börjar plötsligt sväva som en osalig ande över madrassen på golvet intill Johans säng. 

Jag kan känna mig dumförklarad. Som att jag är en idiot som har glömt att koppla ihop historierna.

Det ligger nära till hands att likna det Johan upplever vid en David Lynch-film. Han tycks befinna sig i det där mardrömslika gränslandet mellan verklighet och dröm. Det är också just ordet ”mardröm” som Mikael själv använder för att beskriva Våran pojke. 

– Jag älskar att drömma mardrömmar, och jag skulle säga att den här boken är en enda stor mardröm. Det är intressant att följa med i huvudet på en sådan här människa. Han påminner mycket om en typ av kille som jag själv minns från min uppväxt i Luleå. En person som liksom var accepterad som en i gänget, men som egentligen var ett weirdo, och som efter några år gick upp i den rollen fullständigt.  

Samtidigt finns det en parallellhistoria, precis som i Häng city. Den här gången handlar den om ett kärlekspar. De får besök av en märklig man som utreder ett brott, snart har han inte bara tagit över mannens roll i familjen, han har även gjort honom till sin son (!). 

– I mitt huvud hänger de här historierna ihop, väldigt konkret. Men jag har fått kritik från folk som tycker att de inte gör det. 

Hur reagerar du på det?

– Jag kan känna mig dumförklarad. Som att jag är en idiot som har glömt att koppla ihop historierna. Men jag har ju gjort så här för att jag tycker att det är kul att förvirra folk. Att sedan bli arg när jag får kritik för just det … det är bara dumt. 

– Men för mig är det viktigare att det är just konstigt. Jag hade kunnat skriva mer begripligt, men jag hade själv tyckt att det var sämre.

I ärlighetens namn är nog just ”konstig” ett bra ord för att beskriva Mikael Yvesands nya roman, och då strök han ändå, på förlagets inrådan, den del där en kille växer fast i sin gejmingstol, varpå hans lägenhet förvandlas till en grotta.

– Förlaget väntade sig nog att jag skulle skriva på ett visst sätt. Först lämnade jag in tre parallella historier, varav den tredje dömdes bort som alldeles för konstig. De sa det lite snällt, men andemeningen var ändå att: ”Vad i helvete håller du på med?” Jag är inte rädd för att höra att det är för konstigt för att ens bedöma, att det faller utanför betygsskalan. Att det här är en galen mans tankar. 

Men varför tog du inte strid för den utdömda delen?

– Det är så märkligt, för å ena sidan vill jag inte att förlaget ska ha någonting att säga till om. Men när jag anser mig färdig och lämnar in manuset och de sedan ber mig att stryka något – ja, då viker jag mig helt. I någon mening tänker jag att de inte vet vad de snackar om. Samtidigt har jag inte självförtroendet att strida för min sak. Det låter bortskämt att säga, men ibland önskar jag att jag inte hade ett förlag, att jag bara kunde sitta hemma och flumma mig. 

Det har inte blivit något pris till Mikael Yvesand, Augustpriset gick till Lina Wolff, Vi:s Litteraturpris till Isabella Nilsson och först den 24 april tillkännages vinnaren av Sveriges Radios romanpris. På Augustprisgalan på Dramaten sicksackade jag mellan författare och kulturpersonligheter. Jag letade efter Mikaels ryggtavla, den prassliga blå jackan med FBI:s logga på ryggen som han nästan alltid bär, det är åtminstone den jag känner igen honom på. Men han hade redan dragit vidare. 

Är du besviken över att det inte blev något pris?

– Det känns ungefär lika betungande som att jag inte hittade en väska med 16 miljoner på väg till tunnelbanan i morse. Det vill säga: det var väl synd, men samtidigt inte helt förvånande, och jag är glad för att Lina Wolff hittade den där väskan. Jag trodde aldrig att jag skulle vinna Augustpriset, och blev så förvånad över att jag ens nominerades. Inte enbart på grund av något slags kasst självförtroende, utan också just för att jag inte trodde att folk skulle gilla den här boken. Det hade nog varit enklare att acceptera om Häng city nominerats. 

Han tar en klunk av ölen.

– Jag brukar tänka att det kanske finns en miljon svenskar som i en given stund skulle säga att de någon gång vill skriva en bok. Tiotusen av dem kanske någon gång gör det. Hundra av dessa kanske blir utgivna. Tjugo av dessa får något slags uppmärksamhet. Fem av dessa nomineras till ett visst pris, och sedan ska en av dem vinna. Den där sista gallringen är nästan som att singla slant, rent sannolikhets­mässigt. Jag tänker att det är nyttigt för ens självbild att försöka glädjas åt att man var en av de fem på miljonen, fem av tiotusen, fem av hundra och så vidare. Och så vidare. Inte sörja att man inte var den där enda av de fem.

Veckorna går. När vi hörs igen är min första fråga: 

”Så vad väntar härnäst för Mikael Yvesand? En ny bok?”

– Jag är tillbaka från två veckors ledighet då jag typ skrivit klart på en tredje sak. Men som alltid tänker jag att den här gången kommer ingen gilla det. Jag passade på att prata med min förläggare lite om det jag har skrivit, sist vi sågs, och jag sa att jag börjar känna mig klar. Men jag tillade också att boken inte ligger i linje med gängse normer – eller ens det moderna samhällets – så vi får se. 

Han ser ”den tredje saken” som slutet på något slags otydlig trilogi. 

– Något som jag måste göra klart för att kunna skriva min fjärde sak, som egentligen känns som min andra bok. Den här tredje grejen tänker jag mig lite som en avslutande ep.

Mikael Yvesand verkar vara ljummet inställd till det mesta i livet. Med ett undantag: Djur, och då i synnerhet den sexårige whippet-hunden Max. 

När vi lämnar Blecktornskällaren den där första kvällen  – det har blivit mörkt och börjat regna – står Max och hundvakten och väntar på oss utanför lokalen. Max har på sig en grön regnponcho och när han får syn på Mikael så börjar han skaka. Ett uttryck för alla möjliga känslor hos en whippet, tydligen. 

– Jag bävar för den dagen Max dör. När veterinären säger ”det finns inget mer att göra”, då kommer jag tacka och ta Max med mig i bilen och drämma rakt in i en bergvägg. 

Nej, gör inte det.

– Vi får se. 

Läs mer:

Samanta Schweblin: ”Jag söker främlingskapet”

Jämtlandsboomen är här: ”Det är ju ganska ensamt annars”