Markus Wilhelmson: ”Det näst mest förbjudna”

Vad barn ger är ingen hemlighet. Däremot talar man sällan om vad som går förlorat. När barnen flyttar hemifrån hör Markus Wilhelmson tystnaden för första gånger på två decennier.

Ända sedan barnen föddes har en del av mig längtat till dagen då de ska flytta hemifrån.

Det är en nästan förbjuden tanke. Jag minns förstås med tacksamhet förlossningarna som slutade väl, minns den ljuvliga doften av bebis, första leendet, första stapplande stegen, de mjuka kinderna, godnattsagorna, deras små händer i mina, känslan av att vara behövd, men har inte glömt vinterkräksjukor, springmask, hårlöss, vaknätter på akuten, föräldramöten med öppen sluttid.

En del mammor och pappor säger att ett nyfött barn förändrar dem över en natt, som om anpassningen till denna dramatiskt nya fas i livet sker sömlöst. Jag var avundsjuk på dem, men undrade samtidigt vad de hade för liv innan, om det var så lätt att kasta det gamla överbord. Småbarnsåren som kom och gick gjorde livet mycket rikare, men i någon mening också fattigare; vi pratar sällan om det som går förlorat. 

Är det egoistiskt att värna sin egen kärna, eller en ren överlevnadsinstinkt? Som att säkra en syrgasmask till sig själv på ett störtande flygplan innan man hjälper barnen. Jag brottades med dessa motstridiga känslor, ett livspussel med för många bitar och en trötthet bortom sans och vett. Att många par skiljer sig under de där åren är begripligt i teorin, men i praktiken förstår jag inte hur de lyckas uppbåda energin som krävs. 

Jag blev förhoppningsvis en fungerande förälder, men det var sannerligen en process att bli kvitt ett karaktärsdrag som terapitimmarna blottat: behovet av ett eget rum. Jag talar då inte om bostadens planlösning. Under småbarnsåren fanns inte utrymme för ett eget mentalt rum. Knappt ens en garderob.

För mig lät det som en hägring, en vision om paradiset.

Under perioden då jag vadade genom livet som en zombie med Legorelaterade fotskador intervjuade jag skådespelaren Marie Richardson. Hon kämpade med tårarna när hon berättade att hennes och maken Jakob Eklunds barn snart skulle stå på egna ben. ”Jag tror att jag kommer att få en kris när de flyttar hemifrån. Jag och Jakob pratar mycket om hur tomt och tyst det kommer att bli.” För mig lät det som en hägring, en vision om paradiset.

Men åren går. Blöjbyten blir till skolavslutningar, målbrott till alkoholdebut, och plötsligt står jag på en perrong där barn nummer två av tre ska ta farväl. Väskorna packade. Tåget till vuxenlivet avgår klockan 17.44. Jag märker hur sonens lillasyster tystnar. När jag ser hur ledsen hon är brister det för mig också. Och till sist för sonen, som sällan slösar med tårar.

Nyss bar jag honom i famnen, vaggade honom till Joakim Thåströms Söndagmåndagsång tills han somnade med sin kind mot min och jag varsamt lade ner honom i spjälsängen. Nu har han mustasch och egen hemförsäkring.

Vi står i en klunga på perrongen och snorar en stund tills en visselpipa skär genom skymningen. När tåget gått åker dottern och jag hem till huset där larmet av elgitarr och piano brukade överrösta alla tankar. För första gången på två decennier hör jag tystnaden. 

Plötsligt har jag fått tillbaka mitt eget rum, men jag minns inte längre vad jag skulle fylla det med. 

Läs mer:

Marie Agerhäll och Jesper Rönndahl : ”Det är konstigt att vissa är ihop med någon som de inte skrattar med”

Varför lämnar Arla Boxholm?