Anna Charlotta Gunnarson älskar den nya svenska filmvågen med rockumentärer. Men varför är den en herrklubb? Var är brudarna?

Ylande gitarrer och långfingret i luften. Den svenska rockhistorien letar sig nu med allt kortare mellanrum in på biograferna och jag bänkar mig ivrigt i fåtöljen för att sugas in i kollagen av svartvita snapshots och rörligt material från turnéer där spriten flödar och livet är oändligt. Dokumentärerna skildrar kärleksfullt soloartister, grupper, ibland hela genrer. Grånade bandmedlemmar skrockar nostalgiskt medan journalister och udda prominenser visar blekta klipp från de första spelningarna. Här föddes en ny era! Låtarna vi kan utantill dundrar ut över salongen och får oss att nynna med, men efter de kaosartade, explosiva pionjäråren träder det nödvändiga skavet in. Intervjuobjekten fastnar i en allvarlig pose, vi anar sprickan, splittringen, en annan verklighet. Har vi tur blir det återförening, annars mest bitterljuva insikter. Varje gång dunkar hjärtat varmt i mitt bröst, jag drabbas av rockens urkraft. Men också av en gnagande tomhet.