Philomène Grandin har skrivit boken Glöm allt men inte mig om sin pappa, Izzy Young. Det är en bok om kärlek och om avsked. Men också om en pappa som arrangerade Bob Dylans första konsert och skapade ett nav för folkmusik i Sverige

För Bob Dylan var Izzy Young den förste som trodde på honom och övertygade honom om att han skulle kunna fylla Carnegie Hall med betalande gäster. För många människor i USA och Sverige var han den som såg till att folkmusik fick den uppmärksamhet den är värd.

Bara några år innan han dog fick han flera slutgiltiga erkännanden, hans dagböcker och amerikanska folkmusikbibliotek fick en egen sektion på Library of Congress och han blev inbjuden att närvara vid utdelningen av Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan. Han fick även närvara vid Nobelfesten i Stadshuset.

Här följer ett urval av texter från olika delar av boken Glöm allt men inte mig:

1980

Jag är sex år och vi ligger i gräset på Mariatorget. Så gör vi ofta. Pappas mörkblå kavaj är vår filt. Han ligger på mage och skriver med små bokstäver i sin dagbok. Jag lutar huvudet mot hans rygg och tittar i min serietidning. Man kan köpa dem för bara två kronor i en affär runt hörnet. De ser nästan ut som nya. Gräset kliar lite mot mina ben och armar.

Vi ligger så i en timme eller två. Ibland går jag iväg en stund och gungar, doppar fötterna i fontänen. Ibland somnar jag eller pappa. Sedan borstar han av kavajen och vi går till affären.

Affären. Butiken. The Store. Har alltid funnits, ända sedan jag var bebis. Ett andra hem, pappas lokal. Han knattrar på skrivmaskinen, klipper och klistrar sin folkmusiktidning. Sid 1, 2, 3, 4. Jag ritar. Det finns folkmusikböcker. Överallt. Pappas bibliotek. Höga bokhyllor, konsertaffischer och foton på alla väggar. Saxar, tejp och limstift. Han klipper ut artiklar från Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Och så utländska om han får tag på dem. Klistrar upp allt på papper, skriver datum och sätter in i pärmar. Det finns pärmar för folkmusik, Dylan, kriget i Kambodja och konflikten mellan Israel och Palestina. Jag gör en egen tidning, lånar pappas klisterkladdiga pennor, ljusbord och linjaler.

Ibland kommer det in någon. Oftast gubbar. De frågar om en skiva eller någon bok, om det är sant att pappa känner Dylan. Pappa suckar. Det finns inte mycket han säljer, bara lite skivor och något instrument, men hans tidning borde de åtminstone köpa. Den kostar bara fem kronor. Han skriker:

– Ni borde stötta mig!

Om de inte handlar något kastar han ut dem och vi ser hur de chockat går ner för gatan.

2016