Lo Kauppi: Är min historia min?
Lyssna på artikeln
Apropå appropriering. I tidiga tjugoårsåldern gick jag en kvällskurs i teater och gjorde en parodi på min nyligen, för tidigt bortgångna pappa. Jag vinglade in på scenen och muttrade på meänkieli, skålade mot publiken med en flaska T-sprit. Jag låtsades svälja, grimaserade illa och spottade ut spriten över ett brinnande ljus. En meterlång eldslåga svedde kinderna på de som satt längst fram, samtidigt som jag föll bakåt med stolen, slängde mig runt i en kullerbytta, hittade flaskan igen, vände mig återigen till publiken, gjorde en sista skål och vinglade ut. Det blev skrattfest.
När jag växte upp ville jag inte vara något annat än svensk. Bara svensk.
”Var kommer ni ifrån?”
”Sverje.”
När en kille i klassen började kalla mig lappen, kontrade jag med grisen och slog tills han blödde näsblod. Han slutade ändå inte, utan viskade lappen lappen lappen … på lektionerna.
Ord som minoritet visste jag inte ens vad det var, eller att min släkt pratade ett språk som var förbjudet i Sverige. För oss barn var meänkieli något som absolut inte skulle läras ut eller pratas i offentligheten.
Jag sjunker ner, blir sittande på golvet.
Just nu: Halva priset i ett halvår
Fortsätt att läsa artikeln genom att bli prenumerant.
Ingen bindningstid, säg upp när du vill. Betala 34 kronor i månaden i sex månader. Det här ingår:
- Läs allt från Vi och vårt systermagasin Vi Läser – utan bindningstid
- Quiz och korsord
- Läs på sajten eller i appen, lyssna på artiklar eller bläddra i e-tidningen
- Håll dig uppdaterad med veckobrevet, litteraturbrevet och kulturtipsbrevet i din mejlkorg