Lina Wolff om flykten från Eslöv – och mot den spanska magin

Instängd i ett cementrum, i sitt livs mörker och medeltid. Lina Wolff var tvungen att ta sig bort från Eslöv för att himlen skulle öppna sig. När vi träffar henne i Madrid gör hon upp med det förflutna och laddar inför nästa bok.

När vi träffas första gången har Lina Wolff precis råkat ut för något ovanligt: Hon har fått kritik.

I samband med lanseringen av boken  Promenader i natten  har hon rest på semester till staden där hon en gång blev författare.

På kaféet intill Atochas järnvägsstation i Madrid tycks de skramliga möblerna ha stått sedan tiden för spanska inbördeskriget. Lina Wolff knaprar på en dagsgammal churro och lyssnar artigt medan jag citerar några av de senaste dagarnas recensioner. Mönstret är tydligt: Kritikerna är eniga om att Wolff är en av våra främsta berättare, men många stör sig på att hon brutit mot ett litterärt tabu.

”Det slags bok som är varje författares dröm att skriva, men möjligen inte varje läsares dröm att läsa”, skriver Greta Schüldt i DN. ”En svag bok”, slår Victor Malm fast i Expressen: ” … jag kan inte föreställa mig något mer meningslöst än att återge en återgivning av drömmar. Det spelar faktiskt ingen roll om det råkar vara så att Wolffs nattliga promenader är fiktiva och avsiktligt konstruerade. Drömmen är privat. Den är, per definition, ointressant … ” I Sydsvenskan menar Kristina Lindqvist att greppet ”inte anstår en författare av Lina Wolffs kaliber”.

Promenader i natten  består av 41 korta prosatexter i form av drömskildringar. I den första får den skrivkrampsdrabbade författaren nattligt besök av kejsar Marcus Aurelius. Han uppmanar henne att ”under fyrtio dygn återknyta kontakten med dina inre, nattliga, landskap. Du ska drömma och skriva ner dina drömmar, som Roberto Bolaño gjorde i dikten En promenad genom litteraturen”. Och därefter följer alltså regelbrotten.

Lina Wolff lyssnar lugnt när jag återger recensionerna, men medger att hon är oförstående inför intensiteten i vissa av invändningarna.

– Min farmor var kritiker av barn- och ungdomslitteratur. En gång låg jag på hennes säng och läste när en skitarg författare som hon recenserat i DN ringde. Farmor lät som en terapeut: ”Jag är ledsen om jag inte gillar dina böcker, men jag gav dem till min sondotter, hon gillar dem i alla fall.” Jag såg att hon tyckte att han var patetisk. Så jag frammanade den bilden framför mina ögon för att påminna mig själv: Var inte den författaren!

– Men jag vet ju att den här boken var rätt för mig. Och jag hade tagit med i beräkningarna att drömtemat var tabu i Sverige. 

Egentligen skulle hon ha skrivit en helt annan bok, där hon utforskade sitt förhållande till hemorten Hörby, men hon körde fast gång på gång. När hon istället började göra litteratur av sina drömmar lossnade något. 

– Jag fick en väldig energi av friheten det innebar att strunta i alla vanliga kontrakt om hur man lägger upp en bok. Det är klart att kritikern jag alltid har på axeln sa: Vänta, du ska väl inte skriva om dina drömmar? Men jag gick i dialog med honom och frågade: Varför inte?

Hon fann inget bra svar på frågan, och nu tvingas hon alltså sitta och lyssna på en journalist som bjuder på torra churros och undrar hur det känns att få kritik.

I en berättelse om Lina Wolffs författarskap är det svårt att komma runt Flytten, den från Skåne till Italien.

Uppväxtmiljön i Hörby var vetenskapligt präglad: Pappa Mikael Eriksson var fysiker och mamma Christina Wolff psykolog. Efter grundskolan började Lina naturlinjen på Bergaskolan i Eslöv.

– Det var den värsta tiden i mitt liv. Man tvingades in i en normalitet som inte var människovänlig. Och jag kände ju inte till något annat. Så jag trodde att livet skulle vara så där tråkigt från och med nu, och att jag alltid skulle känna mig udda och dålig på det jag gjorde. Jag är glad att jag ens överlevde tiden i Eslöv. I vissa sammanhang när det blir för stillastående eller rationellt kan jag drabbas av den där Eslövskänslan, där allt känns litet och tråkigt. Då måste jag försöka göra tillvaron större.

Hon kan fortfarande förnimma ett sliding doorsscenario där livet blivit ett annat.

– Den platsen var mitt livs mörker och medeltid. Det var hårt, rationellt och andefattigt. Findusfabriken, slakteriet och saftstationen. Jag kunde lika gärna ha blivit kvar där. Tänk hur det hade blivit. 

Istället följde hon efter studenten med en kompis till Rom för att arbeta som au pair. 

– När jag kom dit fattade jag att det finns andra dimensioner. Himlen öppnade sig. Det var en sådan upplevelse bara att gå runt och se sig omkring och möta människor som tänkte på helt andra sätt. Som att ha suttit instängd i ett cementrum utan dagsljus i två år och så släpptes man ut i flödande sol mitt i en bokskog. 

Ett sätt att betrakta Lina Wolffs författarskap är som just en livslång flykt från Eslövskänslan.

Allt började på riktigt med Roberto Bolaños sjuka lever. Det var i början av seklet, på tiden när Lina Wolff handlade med trä. Efter tiden i Rom hade hon börjat på tolkskola i Florens. Under ett uppdrag som tolk hade hon förälskat sig i en spanjor, blivit gravid och flyttat med honom till Madrid. Nu reste hon runt i hans Audi och sålde svenskt långsamtväxande furu till La Manchas möbelfabriker.

– Jag hade en bra affärsidé i att sälja förädlade svenska trävaror, och jag tyckte om att resa runt där som något slags trämässig Don Quijote. Om inte de stora importörerna hade hotat att sluta sälja andra träslag till handlarna som köpte trä av mig hade jag kanske varit en framgångsrik träimportör nu. 

En dag läste hon en nekrolog över författaren Roberto Bolaño i morgontidningen El País. 

– Jag hade tidigare läst en novell av Bolaño om en man som bestämt sig för att ta sitt liv när han fyllde 50. Och nu dog han själv när han var precis 50 år gammal. Han hade varit heroinist länge, och legat på ett sjukhus i Barcelona och väntat på en ny lever. Men han fick aldrig någon. Hans öde var så fascinerande att jag började läsa hans böcker och det var som att alla kranar öppnades. Han skriver så organiskt och levande. Om jag kunnat resa i tiden hade jag kanske givit min lever till honom.

Bolaño inspirerade henne att anmäla sig till en skrivarkurs på nätet. Tidigare hade hon fört dagbok och antecknat drömmar, men nu började hon skriva alltmer medvetet, närhelst hon kom åt. Tidiga mornar. På lunchrasten. Med hörselskydd i soffan när sonen Leo tittade på barnprogram. 

2009 debuterade Lina Wolff med Många människor dör som du, en novellsamling befolkad av uttråkade människor som bär på en mer eller mindre uttalad längtan till något större. Vid det laget hade hon flyttat tillbaka till Hörby för att hennes son skulle få en svensk skolgång och tagit jobb som landsbygdsutvecklare på kommunen.

Sju år senare förändrades hennes liv i grunden när romanen De polyglotta älskarna belönades med Augustpriset.

Jag hade haft väldigt svårt att skriva om jag hade känt mig som en perfekt insider.

– Plötsligt kunde jag leva på försäljningen som priset genererade. Jag är fortfarande tacksam. Det innebar att jag blev yrkesförfattare. Det blev en större del av min identitet, men också mer av ett yrke. Jag började tänka mer på att saker ska hänga ihop och läsas av fler än bara mig. Det tvingade mig verkligen att tänka ett extra varv för att inte förlora den där naiviteten som är så värdefull. I alla konstnärliga yrken är det viktigt att inte bli cynisk eller att låta sig styras.

Sedan dess har Lina Wolff haft en egen position i det svenska litteraturlandskapet. Å ena sidan etablerad och internationellt erkänd. Å andra sidan en särling. Om svensk skönlitteratur ända sedan arbetarförfattarna präglats av en realistisk tradition har Wolff haft mer gemensamt med de latinamerikanska magiska realisterna som bände på verkligheten. I en essä i DN häromåret slog Jonas Bonnier fast att Wolff gått i bräschen för en ny riktning inom den svenska litteraturen: en ”derealiserande” litteratur som ”står stadigt i den litterära realismen” men samtidigt underminerar den med övernaturliga inslag. 

Lägg därtill ett rent geografiskt avstånd till branschens kärna.

– När jag började skriva kände jag mig kritisk mot Stockholm. Varje gång man åkte dit för att besöka Bonniers eller göra något framträdande var jag nervös och kände mig som en bonde. På senare tid känner jag snarare att jag är skyldig Stockholm väldigt mycket. Stockholm har givit mig stöd. Stockholm har läst mina böcker. Till skillnad från min by, om man ska vara ärlig. 

Hon hade dock aldrig kunnat tänka sig att bo i huvudstaden, säger hon. 

– När du skriver måste du vara ensam. Och även om man inte längre har ett utanförskap så måste man intala sig själv att man har det. Du måste ha någonting som skaver, annars blir det ingen bra text. Jag hade haft väldigt svårt att skriva om jag hade känt mig som en perfekt insider. Och jag känner mig absolut inte som en.

Det är inte förvånande att Lina Wolff, efter att hon blivit färdig med Promenader i natten valde att åka just till Madrid. 

– Här gick jag med barnvagn under min sons första år. Och det var under samma tid jag bestämde mig för att börja skriva. Jag kopplar Madrid till utvecklandet av något dittills latent som fanns inom mig. Det var här jag började skriva. Jag känner mig hemma på ett speciellt sätt, och eftersom alla de här stora spanska författarna bott här har staden en stark laddning.

Känner du dig mer besläktad med latinamerikanska författare som Márquez, Borges eller Bolaño än med dina svenska kollegor?

– Jag läser inte jättemycket samtida svensk litteratur, men jag har ju hört andra säga att jag är mer spansk. Men jag vill inte reflektera så mycket över hur jag skriver. För det är så impulsivt. Jag kan liksom inte skriva på något annat sätt än det jag gör.

En förmiddag promenerar vi genom El Retiro, den stora park mitt i Madrid som byggdes för att kung Filip IV skulle kunna släppa sina konstitutionella bekymmer och istället hänföras av konstgjorda berg, trädkantade avenyer och exotiska djur. Här berättar Wolff om när hon besökte ett medium för första gången. 

– Min kollega, som var 55, ville gå igenom en andlig utveckling och hade besökt ett medium. Jag var skeptisk och trodde att det skulle lukta hönsbuljong och hänga sådana där rasslande grejer i taket. Men jag tänkte att man måste utsätta sig för saker om man ska skriva och växa. 

– Mediet visade sig vara en väldigt proper och skärpt dam som doktorerat i teologi. Och jag har upptäckt att det kan vara så mycket lättare att gå till ett medium än till en psykolog. Med en psykolog måste du bygga och analysera dig själv. Det behöver du inte göra hos ett medium. Hon berättar för dig vem du är. Det funkar för mig som ett sätt att förhålla mig till världen. Jag får väldigt mycket idéer när jag är där. Jag har skrivit så pass länge att när saker kommunicerar med mitt kreativa jag så är jag med på noterna. Hon har bara givit mig goa grejer. 

Det kan nog finnas skäl att vara stängd för tankar som inte är rationella.

Är det just för att det främjar ditt skrivande du besöker henne?

– Det handlar också om en generell inställning: hur stängd ska man vara mot saker man inte känner till? Tänk om du har bestämt dig för att tjurfäktning är dåligt, men du har aldrig varit på tjurfäktning. Och så går du dit och tycker det är helt fantastiskt. Vad ska hända då? Ska du byta vänskapskrets? Jag har bestämt mig för att ha ett öppet förhållningssätt. Och det har ofta lett mig någonstans. Nu har jag fyllt 50 och vill inte vara rädd längre. Det är så mycket som är negativt med att åldras. Man förfaller och fråntas en massa saker. Men man kan faktiskt också uppfinna vissa saker som man kanske hade svårare att göra tidigare i livet. 

Lina Wolff ler. 

– Det kan nog finnas skäl att vara stängd för alla intryck och tankar som inte är ytterligt rationella. Men för mig är det en väldigt svensk, och en väldigt glädjelös attityd. Den kanske har gett oss fantastiska uppfinningar. Men livet är mer än fantastiska uppfinningar.

I sitt Sommarprogram från 2023 talar Lina Wolff om när hon översatte Hundra år av ensamhet; där leker hon med tanken på att Gabriel García Márquez med sin storslaget vindlande magiska realism ville visa fyrkantiga, trångsynta nordbor att såväl litteraturen som livet kan vara större än de anar.

– Jag tycker faktiskt att jag kan förnimma det i honom: En jävla trumfkänsla när han kommer med den här texten: Den är så tvärtemot allt ni är vana vid. Men ni kan inte värja er för det här är förtrollande. Jag tror han kände det, särskilt när han fick Nobelpriset, att han verkligen hade tvingat människor att bli förtrollade. De ville inte och de höll emot, men till slut blev de tvungna att ge efter. 

I augusti utkommer Lina Wolff med en ny roman. Manuset hon övergav för att istället skriva Promenader i natten håller på att bli en förtrollad historia om två fosterbarn i en by i mellersta Skåne. Även om varken Helénmordet eller Victoria Benedictsson nämns bär byn i Liken vi begravde påtagliga likheter med Hörby. Förlagspresentationen berättar om ”författarinnan som går igen, våldet som tycks växa ur marken och fosterfamiljens roll i det lilla samhället. För att inte tala om de otaliga morden och den skam som är behäftad med att växa upp på en fördömd plats”.

– Jag har inte skrivit direkt om saker som hänt i Hörby. Snarare har jag använt platsen som bas för min bys inre nerv och djupare personlighet. Och att det handlar om två systrar i fosterfamilj med döda föräldrar är en manöver för att fjärma det från min egen familj. Men det kan heller inte vara vilken by som helst, allt det här våldet, Victoria Benedictsson och den vackra naturen är ju unikt för min by.

– I boken sker också ett barnmord. Jag ville skriva om vad som händer med ett samhälle när något sådant inträffar. Det är alltid så mycket fokus på de barbariska aspekterna kring brott, men jag ville skriva om det som ett kollektivt trauma och undersöka vilka spår det sätter i själva platsen och i alla runt omkring.

Vi talar om den ännu ofärdiga boken några månader efter att vi först sågs i Madrid. Jag säger att det ser ut som en cirkelslutning att Lina Wolff, som genom hela sitt författarskap rört sig bort från sin rationellt präglade uppväxtmiljö och andefattiga gymnasietid, nu skriver in den magiska realismen i uppväxtorten.

– Jag har inte tänkt på det så, men jag känner att du kommer åt något i mig när du säger det. Ibland känns det som att man bara är det ena eller det andra. Men när man försöker berätta med byns röst skapar man en hybrid som är en själv. Det här är faktiskt ett sätt att röka fredspipa med det förflutna. 

Ur Tidningen Vi #4 2025.

Läs mer:

Den första Metoo-romanen – Fatima Bremmer om kvinnorna som bröt ny mark

Här tillbringade Gustaf Fröding sina lyckliga stunder – eller?