Liftandets död: När tummen fick fingret
Det var ju så enkelt och billigt. Man ställde sig vid vägkanten, sträckte upp tummen och plötsligt fick man skjuts. Men i dag är liftarna borta. När slutade vi lita på främlingar?
// Illustration: Ollanski
Lyssna på artikeln
Det var ju så enkelt och billigt. Man ställde sig vid vägkanten, sträckte upp tummen och plötsligt fick man skjuts. Men i dag är liftarna borta. När slutade vi lita på främlingar?
Att resa har alltid varit romantiserat. Inte minst nu, efter ett drygt år av hemmasittande och med en värld så mycket längre bort än den brukade vara.
Det råder akut brist på spontanitet, äventyr, frihet. Men det färdsätt som främst förknippats med de orden hade blivit sällsynt redan innan pandemin. Det som byggde på tillit och osäkerhet, eller kanske rent av på ödet: liftandet.
2018 gav författaren Gun-Britt Sundström ut sina redigerade dagböcker från 1960- och 70-talet, Skrivliv. Hon liftar som om det är det naturligaste som finns. Liftar hem, liftar till Östersund, liftar runt på Island. Det händer att flytet försvinner och det går lite trögt ett tag, men sedan hinner hon ändå dit hon ska i tid.
Ta del av all vår journalistik!
För 69 kronor i månaden får du ta del av all vår journalistik. Enkelt att bli medlem, enkelt att säga upp. Det här ingår:
- Nya intervjuer, analyser, krönikor, bokutdrag, quiz och reportage varje vecka
- Läs allt ur vårt systermagasin Vi Läser
- Läs eller lyssna på artiklarna
- Veckobrevet, litteraturbrevet och kulturtipsbrevet i din mejlkorg
- Få tillgång till Vi-appen

