Kristina Lugn gick från gick från hånad och bespottad till folkkär. Yukiko Duke minns poeten, dramatikern och akademiledamoten.

Urpsrungligen publicerad i Vi Läser 2020 nummer 4.

Året är 1989, platsen galleriet en trappa upp i Stockholms stadsbibliotek. Jag har dragit ut en bok lite för häftigt och kört in en armbåge i veka livet på en annan låntagare.

”Se dig för, jävla människa!”, säger en släpig röst. Jag vänder mig snabbt om för att be om ursäkt. På den smala gången bakom mig står en tvärilsken huldra med långt kopparrött hår och ljungande blå ögon. Jag ska precis säga förlåt när jag inser att det är Kristina Lugn som står där. Något händer, jag kommer helt av mig.