En kväll i augusti dyker en jättelik stjärna upp på himlen och ingen kan förklara varifrån den kommer. Allt går tillbaka till normalläge men allt märkligare saker tycks hända. Björn Kohlström har läst Karl Ove Knausgårds nya roman.

När Karl Ove Knausgård återvänder till fiktionen gör han det med besked. Romanen Morgonstjärnan kan anklagas för en hel del: att det är för mycket med tio berättarröster, att den obligatoriska avslutande för långa essän om döden inte tillför något och att den inte lyckas kombinera sin apokalyptiska skräckvision med sitt realistiska anspråk. Den har helt enkelt för många trådar som ska knytas ihop. Ändå är det oavbrutet fascinerande och läsvärt, och den som tidigare fångats av Knausgårds säregna prosa går vare sig tomhänt eller besviken från denna roman.

På himlen finns plötsligt en ofattbart starkt lysande stjärna, som i Bibeln kan knytas till både Jesus och Lucifer. Här dominerar undergångsstämningarna, både bildligt och bokstavligt, för de olika berättarna. Där finns en professor, en präst, en kulturjournalist, en aspirerande musiker, en konstnär med flera.