Dagarna är kantade av mini-enkäter – bara konsertsalen är fredad

Ingenjörslandet Sverige har funnit en ny frände i kundmätningen. Snart är bara jazzspelningen en fredad plats. Johan Norberg skriver om mätbarhetens baksida.

När vårt veckovisa abonnemang av middagsmat avlämnats i en låda utanför dörren kommer ett sms: ”Hur var din leveransupplevelse?” Jag skriver genast ett svar: ”Den var underbar, men jag skulle uppskatta om jag slapp svara på era idiotiska enkäter.” 

Det var dumt. Jag vet mycket väl att svaret hamnar hos en bot, ingen människa tar emot min önskan så frågan återkommer vid varje leverans, vecka efter vecka. De kommer aldrig att sluta vad jag än skriver. Sverige är ett ingenjörsland och nu har vi blivit besatta av mätbarhet. Det finns nästan bara en plats befriad från gradering och det är konsertsalen, jazz- eller rockklubben. Kanske kommer utgångarna snart att utrustas med tryckknappar; smiley-gubbar som ber om betyg på min upplevelse av Ravels Bolero, men till dess njuter jag varje dag jag slipper. 

Helt kommer jag inte undan naturligtvis. Dagen efter konserten korrumperas min upplevelse av en recension, en erfaren journalists initierade text som redaktionschefen slagit fast i siffran 3. Jag som var helnöjd med det som var just min Bolero får upplevelsen grumlad och tänker att den kanske bara förtjänar en trea trots allt. Siffran blir den kundservice som ersätter diskussionen. Recensionspoängen är alla kulturarbetares dödsfiende. Den är vulgär och fördummande. Plågar de som drabbas av låga poäng, förvrider omdömet på de som hyllas och vilseleder läsaren som hoppar över en fördjupande text och avfärdar allt under en trea som ointressant. 

Lars Strannegård, rektor vid Handelshögskolan i Stockholm, skriver i sin bok Kunskap som känns: 

”I en kvantitativ studie gör man observationer som redovisas i siffrornas språk, medan man i en kvalitativ studie gör några få observationer men går på djupet när man beskriver dem, och för att göra detta behöver man ord. För kvantitet är språket siffror, för kvalitet är språket ord. Man kan inte tala om kvalitet utan att ha ett pågående samtal där man ältar åsikter fram och tillbaks, men om det kommer in siffror i resonemanget låser man fast sig i att ’detta musikstycke är 7,3’ i stället för en fortsatt dialog.”

Det jag fäster mig vid i Strannegårds text är framför allt ”pågående samtal”, ett av de vackraste uttryck jag känner (och något jag gärna hade velat ha med vår matleverantör) men i en värld där allt mäts är samtal och fördjupning inte önskvärda, om de inte kan kokas ner till en siffra. 

När det gått ytterligare några veckor med vår matlåda ringer jag deras kundtjänst för att vädja om barmhärtighet. Dagarna är redan kantade av mini-enkäter, skulle jag kunna få slippa denna? Efter en labyrint av knappval hamnar jag till slut i telefonkö med en musikslinga som repeteras var tionde sekund och låter som den spelas upp genom ett avloppsrör. Naturligtvis är den konstruerad så för att jag ska förtvivla och lägga på luren, men den som står ut med väntan och ett avloppsrör i örat blir efter tio minuter belönad med: ”Efter vårt telefonsamtal kommer du att bli uppringd av en kundundersökning.” 

Tack. Som jag har längtat. 

Läs mer:

Johan Norberg: Var är de politiska artisterna?

Christian Rück: ”Vi blir mer sårbara i en tryggare värld”