I ett utdrag ur religionshistorikern David Thurfjells nya bok En lockton i ödemarken får vi följa honom till Slovenien. Här får han reda på att det finns en gammal religion som under stort hemlighetsmakeri hållits vid liv i otillgängliga alpdalar. En tro där ormhuvuden knutna till fruktbarhetsriter spelar en stor roll. Och tron existerar fortfarande. ”Jag kände mig som indragen i ett Tintin-album eller en Dan Brown-roman”, skriver Thurfjell.

Det här är ett utdrag ur boken En lockton i ödermarken som utkom den 20 januari på Norstedts.

När jag en sommar besökte Sloveniens huvudstad Ljubljana satt jag en eftermiddag på ett café vid stranden av ån Ljubljanica, som rinner genom staden. Jag började prata med en ung man som studerade antropologi på stadens universitet. Jag nämnde mitt intresse för religionshistoria och han berättade då för mig om staroverci, den gamla tron. För något år sedan, sade han, hade en bok kommit ut i Slovenien som avslöjade hemligheten om en religion som sedan urminnes tider och under största hemlighetsmakeri hållits vid liv i de otillgängliga alpdalar som utgör de nordligaste delarna av landet. Där, berättade studenten storögt, hade en tradition av myter och riter gått i arv från generation till generation sedan tiden innan kristendomen, ja till och med från tiden innan de slaviska förfäderna till dagens slovener bosatte sig på landets grönskande sluttningar. Det var en urgammal religion, byggd kring föreställningar om naturens helighet och en särskild förtrollning i landskapet. ”De hade ormgudar och mångudar”, berättade studenten, ”hemliga ritualer uppe i bergen som pågått sedan antiken och glömda geometriska metoder för att identifiera heliga platser i landskapet. ”