Det blir finskt, spanskt och tre gånger amerikanskt när novemberlitteraturen ska recenseras. Jonatan Frazen och Colson Whitehead är tillbaka och Pajtim Statovcis Kungarnas Land är en av årets bästa böcker.

Kungarnas land

Roman
Pajtim Statovci
Översättning: Camilla Frostell
Norstedts

Arsim och Milos möts på ett kafé och omedelbar attraktion uppstår. Förutsättningarna kunde vara bättre: Milos är serb och Arsim är kosovoalban. Arsim är gift. De befinner sig år 1995 i ett Pristina som rustar för krig och deras förbjudna kärlekshistoria utspelar sig mot ett ökande hot om tyranni och våld. För albaner blir det allt svårare att existera.

Arsim har en avtrubbad inställning till det mesta, utom kärleken till Milos som han inte glömmer fast paret skiljs åt tidigt. Arsim begår till synes obegripliga grymma handlingar; misshandlar sin oskyldiga och oändligt tålmodiga fru och barnen. Statovci lyckas ändå göra denna rätt obehagliga romanfigur mänsklig utan att för den skull ursäkta hans beteende.

Hans omsorg om romanfigurerna märks också i hur han subtilt låter Arsims förtryckta hustru växa under berättelsens gång. I återkommande poetiskt täta partier låter han även Milos få en röst kring de fruktansvärda händelserna från inbördeskriget och hans syn på kärlekshistorien.

Pajtim Statovci är själv kosovoalban, men uppväxt och verksam i Finland. Med en imponerande litterär säkerhet har han på kort tid skapat ett helgjutet författarskap som rör sig oroligt kring krigets härjningar och vad de gör med psyket och identiteten. Skadorna är irreparabla, men här anas ändå ett vagt ljus i slutet. Ett ljus är även upptäckten att detta är stor litteratur. Kungarnas land är bland det bästa jag läst i år.

Recenserad av Annina Rabe