Diplomaten Elsa Håstad tillbringar nätterna i Kievs skyddsrum under de ryska attackerna. Barrundorna med kollegorna och danskursen blir en motståndshandling. När kriget går in i sitt femte år reflekterar hon över vardagen och hur landet hon älskade som barn blivit en fiende. 

Det här är ett utdrag ur antologin Huvud klart och hjärta – tio röster om att hantera en galen tid som utkommer 15 augusti på Mondial.

Nattens attacker är över, krigslarmet har tystnat. Jag går ut från det iskalla skyddsrummet och går mot hissen. Golvet utanför hissen är nyskurat. Städerskan Svita börjar sin arbetsdag klockan sju oavsett om det är krigslarm eller inte.  

Jag är i Kiev och det fullskaliga kriget går snart in i sitt femte år. Varje dag går jag till ambassaden där jag arbetar. Sveriges ambassad arbetar med att bygga upp Ukraina mitt under pågående krig. Vi är en av de största svenska beskickningarna i världen. För säkert första gången någonsin så samspelar bistånd, för att bygga upp Ukraina mitt under pågående krig, med en ambition att fler svenska företag ska etablera sig, samtidigt som Sverige hjälper Ukraina militärt med vapen för att vinna kriget. Vi lär oss av ukrainsk motståndskraft och civil beredskap. Vi hämtar hem kunskap medan kriget rasar. Vi bevakar, rapporterar och bygger relationer. Allt på samma gång. Jag gör min del av det historiskt unika och svåra uppdrag vi har mitt i kriget. Som biträdande myndighetschef leder jag den svenska ambassaden tillsammans med ambassadör Martin.