De mindre svekens tyranni

Det hände sig vid den tiden då sjukhusens akutmottagningar var till brädden fyllda av stackare med influensa, covid, kraken, lunginflammation, RS-virus, vinterkräksjuka och annat med konstiga förkortningar och latinska namn. Detta var den tredje dagen efter Jesu förmodade födelse och Acko Ankarberg Johansson var sjukvårdsminister. Under jul- och nyårshelgerna färdades alla, var och en till den vårdinrättning de hänvisats.

Så gjorde ock Åke. En mycket tidig morgon på sitt 94:e levnadsår föll han så ­olyckligt att han fick fraktas med ­ambulans från radhuset där han bor till Danderyds sjukhus. Halva ansiktet sönderslaget, näsan knäckt, ett djupt hål där ­kinden landat mot något vasst och hårt.

Åke är min pappa.

När jag kommer in i bilden har det gått några timmar. ”Det är från ­Danderyd” är det första mamma säger när jag kliver in genom dörren. ”Du måste tala med dem.”

Jag hör en röst som undrar var Åke är.

”Han är här, sitter på en stol i hallen”, svarar jag.

Pappa är tillbaka, om möjligt ännu blodigare, vingligare och med huvudet fullt av frågor om vad som hänt. Runt ena handleden det vitblå bandet från sjukhusets inskrivningsprocedur.

Min gamla pappa har uppenbarligen en mycket stark vilja.